Clas Livijn (1781-1844) av konstnären Tommy Östmar. Utgiven av Svenska akademien 1990
Clas Livijn (1781-1844) av konstnären Tommy Östmar. Utgiven av Svenska akademien 1990
Clas Livijn – En rättrådig rebell som vägrade böjas
Clas Livijn (1781–1844) var en man som gick genom livet med ryggraden rak, oavsett vilka stormar som ven omkring honom. Uppvuxen i en prästsläkt var vägen till predikstolen kanske den väntade, men Livijn valde en annan stig. Under studieåren i Uppsala drogs han in i den litterära kretsen kring vännen Lorenzo Hammarsköld och romantikerna, men hans kritiska sinne och brist på tro på sin egen skaldekonst gjorde honom till en udda fågel även där. Medan andra drömde om parnassen, förberedde sig Livijn för ämbetsmannabanan och juridiken.
Livet som auditör och senare krigsjustitiarie formade honom i grunden. Fälttågen i Tyskland och Norge 1813–1814 blev en brutal väckarklocka. Krigets elände skalade av alla romantiska illusioner. "Poeterna hava måst vika varemot jag hela timmar kan uthärda att genomläsa gamla förordningar", skrev han hem. Tron på människovärdet fick sig en rejäl törn, inte minst då han själv som auditör pressades av högre befäl att mörka förskingringar inom armén. Men Livijn vägrade. Han var en man som hellre lät sig brytas än böjas – precis som medaljens valspråk Frangi non flecti förkunnar.
Hans litterära produktion blev splittrad men originell. Hans enda fullbordade roman, Spader Dame (1824), är en satirisk pärla som gisslar både romantikens svärmeri och rättsväsendets godtycke. I den lät han sin hjälte, studenten Schenander, gå under i en värld styrd av hyckleri och maktmissbruk. Även i sina politiska skrifter gick Livijn sin egen väg. Han vägrade sälla sig till vare sig liberalismen eller konservatismen utan angrep med skärpa den aristokrati och byråkrati som han menade styrde i det fördolda. Hans pamflett Om ministére och opposition i Sverige under pseudonymen "Jan Jansson" retade gallfeber på etablissemanget genom att hävda att oppositionen bara ville byta plats med makten för att själva få ta del av bytet.
Mot slutet av sitt liv gjorde Livijn sin kanske största samhällsinsats som generaldirektör för fängelserna. Han reste riket runt och chockerades av missförhållandena i häktena, där barn for illa och fattiga spärrades in enbart för att de saknade arbete (det så kallade försvarslöshetssystemet). Tillsammans med kronprins Oscar (sedermera Oscar I) var han drivande bakom den "gula boken", som banade väg för en humanare fångvård och cellsystemets införande. I sin sista stora promemoria, skriven kort före sin död, dömde han ut hela systemet med att straffa "försvarslösa" som en kvarleva från en tid då staten behövde tvångsrekrytera soldater och drängar.
Clas Livijn dog som han levt – stridbar och rättrådig. I en tid av korruption och fjäskande vågade han ställa samma krav på politiker och journalister som på en domare: oväld och självständighet. Han var byråkraten som blev en av 1800-talets viktigaste sociala reformatorer, driven av en omutlig rättskänsla.
Silver 47.8g, 45mm, Bo Svensén sid 410
Clas Livijn – En rättrådig rebell som vägrade böjas
Clas Livijn (1781–1844) var en man som gick genom livet med ryggraden rak, oavsett vilka stormar som ven omkring honom. Uppvuxen i en prästsläkt var vägen till predikstolen kanske den väntade, men Livijn valde en annan stig. Under studieåren i Uppsala drogs han in i den litterära kretsen kring vännen Lorenzo Hammarsköld och romantikerna, men hans kritiska sinne och brist på tro på sin egen skaldekonst gjorde honom till en udda fågel även där. Medan andra drömde om parnassen, förberedde sig Livijn för ämbetsmannabanan och juridiken.
Livet som auditör och senare krigsjustitiarie formade honom i grunden. Fälttågen i Tyskland och Norge 1813–1814 blev en brutal väckarklocka. Krigets elände skalade av alla romantiska illusioner. "Poeterna hava måst vika varemot jag hela timmar kan uthärda att genomläsa gamla förordningar", skrev han hem. Tron på människovärdet fick sig en rejäl törn, inte minst då han själv som auditör pressades av högre befäl att mörka förskingringar inom armén. Men Livijn vägrade. Han var en man som hellre lät sig brytas än böjas – precis som medaljens valspråk Frangi non flecti förkunnar.
Hans litterära produktion blev splittrad men originell. Hans enda fullbordade roman, Spader Dame (1824), är en satirisk pärla som gisslar både romantikens svärmeri och rättsväsendets godtycke. I den lät han sin hjälte, studenten Schenander, gå under i en värld styrd av hyckleri och maktmissbruk. Även i sina politiska skrifter gick Livijn sin egen väg. Han vägrade sälla sig till vare sig liberalismen eller konservatismen utan angrep med skärpa den aristokrati och byråkrati som han menade styrde i det fördolda. Hans pamflett Om ministére och opposition i Sverige under pseudonymen "Jan Jansson" retade gallfeber på etablissemanget genom att hävda att oppositionen bara ville byta plats med makten för att själva få ta del av bytet.
Mot slutet av sitt liv gjorde Livijn sin kanske största samhällsinsats som generaldirektör för fängelserna. Han reste riket runt och chockerades av missförhållandena i häktena, där barn for illa och fattiga spärrades in enbart för att de saknade arbete (det så kallade försvarslöshetssystemet). Tillsammans med kronprins Oscar (sedermera Oscar I) var han drivande bakom den "gula boken", som banade väg för en humanare fångvård och cellsystemets införande. I sin sista stora promemoria, skriven kort före sin död, dömde han ut hela systemet med att straffa "försvarslösa" som en kvarleva från en tid då staten behövde tvångsrekrytera soldater och drängar.
Clas Livijn dog som han levt – stridbar och rättrådig. I en tid av korruption och fjäskande vågade han ställa samma krav på politiker och journalister som på en domare: oväld och självständighet. Han var byråkraten som blev en av 1800-talets viktigaste sociala reformatorer, driven av en omutlig rättskänsla.