Emanuel Swedenborg (1688–1772) - Från mekanik till andeskådning - Lusthuset och flytten till Skansen
Emanuel Swedenborg (1688–1772)
Ett vackert exemplar i aluminium med frostaktigt porträtt och djupt glänsande fält. Vikt: 4,08 g, diameter: 31 mm. Slät rand, kvalitet 1+/01. Åtsidans stamp graverades av Pehr Henrik Lundgren för Kungliga Vetenskapsakademien 1852, medan frånsidan graverades av Lea Ahlborn 1896. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) I:237:4, Brita Olsén sid 341.
Åtsida
Åtsidan domineras av ett frostaktigt, högervänt bröstbildsporträtt av Emanuel Swedenborg. Han är avbildad i en enkel, tidstypisk dräkt med håret samlat i nacken. I omskriften längs medaljens övre kant läses "EMANUEL SVEDENBORG.". Nedanför porträttet anges hans födelse- och dödsår: "NAT. 1688. DEN. 1772.". På själva armavskärningen återfinns gravörens signatur "P.H." (enligt den numismatiska referenslitteraturen anges den ibland som P.L.).
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av Swedenborgs berömda lusthus (trichila), placerat på en plats omgiven av furor. I den övre omskriften, uppdelad i två rader, står "TRICHILA / EM. SVEDENBORG.". I avskärningen nederst finns en treradig inskription: "IN SKANSEN / TRANSPORTATA / 1896.". Frånsidan är graverad av Lea Ahlborn för Nordiska museet till minne av att lusthuset då räddades och flyttades till Skansen.
Från mekanik till andeskådning
Emanuel Swedenborg är en av de mest internationellt kända och översatta svenska författarna genom tiderna. I yngre år inriktade han sig främst på matematik och teknologi, och utnämndes 1716 av Karl XII till extraordinarie assessor i Bergskollegium. Där assisterade han uppfinnaren Christopher Polhem med olika tekniska projekt, bland annat slussar vid Trollhättan och en skeppsdocka i Karlskrona. Swedenborgs naturfilosofiska utgångspunkt var den cartesianska, mekanistiska världsbilden, där naturens alla fenomen förklarades efter mekaniska principer som en geometri i rörelse. Han publicerade storslagna verk om solsystemets tillblivelse, mineralriket och materiens inre struktur. Hans stora mål under denna tid var dock att med empiriska metoder bevisa själens odödlighet, och han studerade intensivt hjärnan, nervsystemet och kroppens anatomi på jakt efter själen.
Uppvaknandet och den andliga världen
Under en resa till Holland och England åren 1743–1744 genomgick Swedenborg en djup existentiell kris, vilken fylldes av besynnerliga drömsyner som han noggrant antecknade i sin Drömbok. Krisen kulminerade under 1745 i London, då han upplevde en vision där han ansåg att Gud uppenbarade sig och uppmanade honom att förklara bibelns inre innehåll för människorna. Swedenborg övergav omedelbart all sin världsliga och naturvetenskapliga verksamhet, begärde avsked från Bergskollegium och inriktade sig helt på det andliga. Han menade att Herren hade öppnat hans inre syn så att han dagligen kunde besöka andevärlden, utforska himmel och helvete, och samtala med änglar och avlidna historiska gestalter.
Ett bärande inslag i hans lära var "korrespondensläran", som innebar att varje fysiskt ting i naturen motsvarar en andlig eller gudomlig sanning. Med denna lära som nyckel menade han sig kunna avslöja bibelns dolda budskap. Hans teologiska verk, som skrevs på latin och trycktes utomlands, kom att djupt inspirera och fascinera allt från filosofer som Immanuel Kant och William James, till världsberömda författare som Honoré de Balzac, Charles Baudelaire och August Strindberg.
Lusthuset och flytten till Skansen
När Swedenborg inte befann sig på någon av sina många utlandsresor bodde han på en malmgård vid nuvarande Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. I sin trädgård hade han ett litet lusthus, och det var på denna plats han hade – eller trodde sig ha – de flesta av sina berömda andesyner.
Med tiden förändrades dock omgivningarna kraftigt, och i slutet av 1800-talet stod det forna lusthuset inklämt mellan höga stenhus och användes som upplagsplats för allehanda skräp. För att rädda den lilla byggnaden från förstörelse köptes den av Nordiska museet och flyttades år 1896 till friluftsmuseet Skansen. Till minne av denna kulturhistoriska räddningsinsats lät museet prägla denna medalj, där Swedenborgs vetenskapsakademiska porträtt från 1852 elegant kombinerades med Lea Ahlborns nygraverade frånsida av det mytomspunna lusthuset.
Ett vackert exemplar i aluminium med frostaktigt porträtt och djupt glänsande fält. Vikt: 4,08 g, diameter: 31 mm. Slät rand, kvalitet 1+/01. Åtsidans stamp graverades av Pehr Henrik Lundgren för Kungliga Vetenskapsakademien 1852, medan frånsidan graverades av Lea Ahlborn 1896. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) I:237:4, Brita Olsén sid 341.
Åtsida
Åtsidan domineras av ett frostaktigt, högervänt bröstbildsporträtt av Emanuel Swedenborg. Han är avbildad i en enkel, tidstypisk dräkt med håret samlat i nacken. I omskriften längs medaljens övre kant läses "EMANUEL SVEDENBORG.". Nedanför porträttet anges hans födelse- och dödsår: "NAT. 1688. DEN. 1772.". På själva armavskärningen återfinns gravörens signatur "P.H." (enligt den numismatiska referenslitteraturen anges den ibland som P.L.).
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av Swedenborgs berömda lusthus (trichila), placerat på en plats omgiven av furor. I den övre omskriften, uppdelad i två rader, står "TRICHILA / EM. SVEDENBORG.". I avskärningen nederst finns en treradig inskription: "IN SKANSEN / TRANSPORTATA / 1896.". Frånsidan är graverad av Lea Ahlborn för Nordiska museet till minne av att lusthuset då räddades och flyttades till Skansen.
Från mekanik till andeskådning
Emanuel Swedenborg är en av de mest internationellt kända och översatta svenska författarna genom tiderna. I yngre år inriktade han sig främst på matematik och teknologi, och utnämndes 1716 av Karl XII till extraordinarie assessor i Bergskollegium. Där assisterade han uppfinnaren Christopher Polhem med olika tekniska projekt, bland annat slussar vid Trollhättan och en skeppsdocka i Karlskrona. Swedenborgs naturfilosofiska utgångspunkt var den cartesianska, mekanistiska världsbilden, där naturens alla fenomen förklarades efter mekaniska principer som en geometri i rörelse. Han publicerade storslagna verk om solsystemets tillblivelse, mineralriket och materiens inre struktur. Hans stora mål under denna tid var dock att med empiriska metoder bevisa själens odödlighet, och han studerade intensivt hjärnan, nervsystemet och kroppens anatomi på jakt efter själen.
Uppvaknandet och den andliga världen
Under en resa till Holland och England åren 1743–1744 genomgick Swedenborg en djup existentiell kris, vilken fylldes av besynnerliga drömsyner som han noggrant antecknade i sin Drömbok. Krisen kulminerade under 1745 i London, då han upplevde en vision där han ansåg att Gud uppenbarade sig och uppmanade honom att förklara bibelns inre innehåll för människorna. Swedenborg övergav omedelbart all sin världsliga och naturvetenskapliga verksamhet, begärde avsked från Bergskollegium och inriktade sig helt på det andliga. Han menade att Herren hade öppnat hans inre syn så att han dagligen kunde besöka andevärlden, utforska himmel och helvete, och samtala med änglar och avlidna historiska gestalter.
Ett bärande inslag i hans lära var "korrespondensläran", som innebar att varje fysiskt ting i naturen motsvarar en andlig eller gudomlig sanning. Med denna lära som nyckel menade han sig kunna avslöja bibelns dolda budskap. Hans teologiska verk, som skrevs på latin och trycktes utomlands, kom att djupt inspirera och fascinera allt från filosofer som Immanuel Kant och William James, till världsberömda författare som Honoré de Balzac, Charles Baudelaire och August Strindberg.
Lusthuset och flytten till Skansen
När Swedenborg inte befann sig på någon av sina många utlandsresor bodde han på en malmgård vid nuvarande Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. I sin trädgård hade han ett litet lusthus, och det var på denna plats han hade – eller trodde sig ha – de flesta av sina berömda andesyner.
Med tiden förändrades dock omgivningarna kraftigt, och i slutet av 1800-talet stod det forna lusthuset inklämt mellan höga stenhus och användes som upplagsplats för allehanda skräp. För att rädda den lilla byggnaden från förstörelse köptes den av Nordiska museet och flyttades år 1896 till friluftsmuseet Skansen. Till minne av denna kulturhistoriska räddningsinsats lät museet prägla denna medalj, där Swedenborgs vetenskapsakademiska porträtt från 1852 elegant kombinerades med Lea Ahlborns nygraverade frånsida av det mytomspunna lusthuset.