Drottning Kristina (1632–1654), Stockholm. Riksdaler 1645 - Ett osedvanligt skarpt och tilltalande exemplar med fina, lystriga fält.
Drottning Kristina (1632–1654), Stockholm. Riksdaler 1645
Ett osedvanligt skarpt och tilltalande exemplar med fina, lystriga fält. Detta är den sällsyntare varianten där omskriften på frånsidan stavas MVNDI istället för MUNDI. Myntet är hårt och välpräglat, där både drottningens porträtt och Salvatorfiguren bjuder på en enastående "eye appeal". Silver, 28,78 g, 42 mm. Kvalitet 1+/01+. Slät rand. Referens: SMB 31 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).
Åtsida
Drottningens framvända och krönta bröstbild. Hon bär ett pärlhalsband, pärlörhängen och på bröstet vilar ett större, iögonfallande smycke. I omskriften, som startar överst med en liten blomsymbol, löper den latinska texten: "CHRISTINA D G SVE GOT WAN Q REG ET PR HÆ:", vilket markerar hennes titlar som Sveriges, Götes och Vendes drottning samt arvfurstinna.
Frånsida
I centrum står Jesus Kristus framvänd – det klassiska motiv som givit mynttypen dess namn, "Salvatordaler" (frälsardaler). Frälsaren har en strålkrans runt huvudet, håller sin högra hand uppsträckt i en välsignande gest och bär riksgloben i sin vänstra. I det vänstra fältet syns Sveriges krönta stora riksvapen, medvetet placerat i en underordnad position i förhållande till Kristusgestalten. Vid sidorna av Salvatorfiguren återfinns initialerna "A" och "G", vilka står för myntmästaren Antony Groth. I omskriften löper texten: "SALVATOR MVNDI SALVA NOS DC XLV" (Världens frälsare, fräls oss 1645).
En ung monark griper rodret
När denna majestätiska riksdaler präglades i Stockholm år 1645 befann sig Sverige i en historisk brytningstid. Drottning Kristina hade blivit myndig den 8 december 1644, arton år gammal, och 1645 utgjorde därmed hennes allra första år som ensam och fullvärdig regent. När hennes far, Gustav II Adolf, stupade vid slaget i Lützen 1632 var hon endast knappt sex år gammal. Enligt faderns uttryckliga befallning hade hon därefter fått en manlig uppfostran för att lära sig allt en ung furste behövde veta för att styra ett rike. Förmyndarstyrelsen, under ledning av den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna, hade gjort allt för att infria detta.
Kristina övades i ridning och jakt, men det var hennes enorma intellektuella begåvning som väckte störst förundran hos omgivningen. Hennes lärare, Johannes Matthiæ, fyllde henne med kunskaper inom klassisk filologi, filosofi, matematik och astronomi, och hon kom att behärska språk som franska, tyska, italienska, holländska, latin, grekiska, hebreiska och arabiska. Rikskanslern själv introducerade henne i statskonsten, och hon visade sig snart ha en andlig spänstighet och säker uppfattning som imponerade djupt på utländska diplomater. Den franske sändebudet Pierre Chanut noterade att hon älskade böcker mer än traditionella kvinnliga sysslor, talade franska som om hon vore född i Louvren, och strävade intensivt efter att styra sitt land själv.
Kampen mot aristokratin
Under hennes tolv år långa omyndighetstid hade den svenska högadeln vunnit en nästan oöverträffad maktställning. Genom försäljning och donationer av kronans gods hade aristokratin byggt upp en enorm ekonomisk makt, och riksrådet fungerade i praktiken som en regerande konselj. Högadeln lät uppföra palats av en sällkådad prakt och klyftan till de ofrälse stånden vidgades kraftigt. Även om Kristina i historien ofta har målats upp som den stora slöserskan som delade ut dessa gods, var det Axel Oxenstierna som från början hade inpräntat systemet som en medveten finanspolitik för att övergå från naturaskatter till kontanta skatter.
Kristina insåg snabbt att aristokratins makt riskerade att förvandla Sverige till en adelns republik och göra kungamakten till en ren dekoration. Eftersom hon dessutom tidigt och bestämt deklarerat att hon vägrade att gifta sig ("mitt sinne är därtill intet"), var kungaättens fortbestånd i fara. Hennes övergripande politiska mål blev därför att säkerställa kungamakten och trygga tronföljden. Med iskall strategisk briljans och genom att skickligt utnyttja de ofrälse ståndens vrede mot adeln vid riksdagarna 1649 och 1650, lyckades hon tvinga fram ett erkännande av sin kusin Karl Gustav som Sveriges arvfurste. Riksrådet sköts därmed i bakgrunden, och den starka monarkin var säkrad.
Vetenskapens mecenat och den oväntade avsägelsen
Samtidigt som det politiska spelet pågick förvandlade Kristina slottet i Stockholm till ett av norra Europas absolut främsta kulturcentrum. Hennes bibliotek och samlingar av konst, mynt och medaljer – delvis bestående av krigsbytet från Prag 1648 – blev världsberömda. Stora filosofer och vetenskapsmän flockades vid hennes hov, inte minst René Descartes, som dock tragiskt avled i en sjukdomsepidemi i Stockholm 1650 efter att ha tvingats till tidiga morgonlektioner i drottningens kalla bibliotek.
Trots sina enorma framgångar chockerade hon riksrådet den 7 augusti 1651 genom att tillkännage sin avsikt att abdikera. Hon övertalades tillfälligt att stanna, men den 6 juni 1654 nedlade hon definitivt kronan. Skälet, som hon då valde att tiga om, var hennes övertygelse och beslut att konvertera till katolicismen. Den protestantiska lagstiftningen gjorde detta oförenligt med att inneha Sveriges tron. Hon lämnade Sverige och gjorde sitt berömda intåg i Rom under julen 1655, där påven Alexander VII gestaltade hennes ankomst till ett månadslångt triumftåg.
Som suverän drottning utan land kom hennes decennier i Palazzo Riario i Rom att präglas av storslaget mecenatskap, kontroversiella politiska ingripanden (däribland den brutala avrättningen av markis Monaldesco 1657) och ständiga finansiella bekymmer kopplade till hennes svenska underhållsländer. Drottning Kristina förblev livet ut en fascinerande och orädd stormaktsspelare, en kvinna som, i egna ord, "älskade stormen och fruktade vindstilla".
Ett osedvanligt skarpt och tilltalande exemplar med fina, lystriga fält. Detta är den sällsyntare varianten där omskriften på frånsidan stavas MVNDI istället för MUNDI. Myntet är hårt och välpräglat, där både drottningens porträtt och Salvatorfiguren bjuder på en enastående "eye appeal". Silver, 28,78 g, 42 mm. Kvalitet 1+/01+. Slät rand. Referens: SMB 31 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).
För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.
Åtsida
Drottningens framvända och krönta bröstbild. Hon bär ett pärlhalsband, pärlörhängen och på bröstet vilar ett större, iögonfallande smycke. I omskriften, som startar överst med en liten blomsymbol, löper den latinska texten: "CHRISTINA D G SVE GOT WAN Q REG ET PR HÆ:", vilket markerar hennes titlar som Sveriges, Götes och Vendes drottning samt arvfurstinna.
Frånsida
I centrum står Jesus Kristus framvänd – det klassiska motiv som givit mynttypen dess namn, "Salvatordaler" (frälsardaler). Frälsaren har en strålkrans runt huvudet, håller sin högra hand uppsträckt i en välsignande gest och bär riksgloben i sin vänstra. I det vänstra fältet syns Sveriges krönta stora riksvapen, medvetet placerat i en underordnad position i förhållande till Kristusgestalten. Vid sidorna av Salvatorfiguren återfinns initialerna "A" och "G", vilka står för myntmästaren Antony Groth. I omskriften löper texten: "SALVATOR MVNDI SALVA NOS DC XLV" (Världens frälsare, fräls oss 1645).
En ung monark griper rodret
När denna majestätiska riksdaler präglades i Stockholm år 1645 befann sig Sverige i en historisk brytningstid. Drottning Kristina hade blivit myndig den 8 december 1644, arton år gammal, och 1645 utgjorde därmed hennes allra första år som ensam och fullvärdig regent. När hennes far, Gustav II Adolf, stupade vid slaget i Lützen 1632 var hon endast knappt sex år gammal. Enligt faderns uttryckliga befallning hade hon därefter fått en manlig uppfostran för att lära sig allt en ung furste behövde veta för att styra ett rike. Förmyndarstyrelsen, under ledning av den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna, hade gjort allt för att infria detta.
Kristina övades i ridning och jakt, men det var hennes enorma intellektuella begåvning som väckte störst förundran hos omgivningen. Hennes lärare, Johannes Matthiæ, fyllde henne med kunskaper inom klassisk filologi, filosofi, matematik och astronomi, och hon kom att behärska språk som franska, tyska, italienska, holländska, latin, grekiska, hebreiska och arabiska. Rikskanslern själv introducerade henne i statskonsten, och hon visade sig snart ha en andlig spänstighet och säker uppfattning som imponerade djupt på utländska diplomater. Den franske sändebudet Pierre Chanut noterade att hon älskade böcker mer än traditionella kvinnliga sysslor, talade franska som om hon vore född i Louvren, och strävade intensivt efter att styra sitt land själv.
Kampen mot aristokratin
Under hennes tolv år långa omyndighetstid hade den svenska högadeln vunnit en nästan oöverträffad maktställning. Genom försäljning och donationer av kronans gods hade aristokratin byggt upp en enorm ekonomisk makt, och riksrådet fungerade i praktiken som en regerande konselj. Högadeln lät uppföra palats av en sällkådad prakt och klyftan till de ofrälse stånden vidgades kraftigt. Även om Kristina i historien ofta har målats upp som den stora slöserskan som delade ut dessa gods, var det Axel Oxenstierna som från början hade inpräntat systemet som en medveten finanspolitik för att övergå från naturaskatter till kontanta skatter.
Kristina insåg snabbt att aristokratins makt riskerade att förvandla Sverige till en adelns republik och göra kungamakten till en ren dekoration. Eftersom hon dessutom tidigt och bestämt deklarerat att hon vägrade att gifta sig ("mitt sinne är därtill intet"), var kungaättens fortbestånd i fara. Hennes övergripande politiska mål blev därför att säkerställa kungamakten och trygga tronföljden. Med iskall strategisk briljans och genom att skickligt utnyttja de ofrälse ståndens vrede mot adeln vid riksdagarna 1649 och 1650, lyckades hon tvinga fram ett erkännande av sin kusin Karl Gustav som Sveriges arvfurste. Riksrådet sköts därmed i bakgrunden, och den starka monarkin var säkrad.
Vetenskapens mecenat och den oväntade avsägelsen
Samtidigt som det politiska spelet pågick förvandlade Kristina slottet i Stockholm till ett av norra Europas absolut främsta kulturcentrum. Hennes bibliotek och samlingar av konst, mynt och medaljer – delvis bestående av krigsbytet från Prag 1648 – blev världsberömda. Stora filosofer och vetenskapsmän flockades vid hennes hov, inte minst René Descartes, som dock tragiskt avled i en sjukdomsepidemi i Stockholm 1650 efter att ha tvingats till tidiga morgonlektioner i drottningens kalla bibliotek.
Trots sina enorma framgångar chockerade hon riksrådet den 7 augusti 1651 genom att tillkännage sin avsikt att abdikera. Hon övertalades tillfälligt att stanna, men den 6 juni 1654 nedlade hon definitivt kronan. Skälet, som hon då valde att tiga om, var hennes övertygelse och beslut att konvertera till katolicismen. Den protestantiska lagstiftningen gjorde detta oförenligt med att inneha Sveriges tron. Hon lämnade Sverige och gjorde sitt berömda intåg i Rom under julen 1655, där påven Alexander VII gestaltade hennes ankomst till ett månadslångt triumftåg.
Som suverän drottning utan land kom hennes decennier i Palazzo Riario i Rom att präglas av storslaget mecenatskap, kontroversiella politiska ingripanden (däribland den brutala avrättningen av markis Monaldesco 1657) och ständiga finansiella bekymmer kopplade till hennes svenska underhållsländer. Drottning Kristina förblev livet ut en fascinerande och orädd stormaktsspelare, en kvinna som, i egna ord, "älskade stormen och fruktade vindstilla".