Karl XV (1859–1872) – Världsutställningen i Stockholm 1866 med randskrift "FRIHERRE FAB. J. WREDE JURYMAN"
Karl XV (1859–1872) – Världsutställningen i Stockholm 1866
Utställningsmedalj i silver utdelad till jurymedlemmar och utställare. Detta vackra exemplar uppvisar en tilltalande originalpatina med guldskimrande lyster och bär en specifik randprägling med texten "FRIHERRE FAB. J. WREDE JURYMAN". Silver, 91,70 g, 58 mm. Kvalitet 1+/01. Formgiven av Johan Peter Molin och graverad av Johan Edvard Ericsson. Referenser: SKM 14a (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 12 (1874/1875).
Åtsida
Karl XV:s högervända bröstbild. Kungen är avbildad barhuvad med fylligt hår och sitt karaktäristiska skägg. I omskriften längs kanten löper texten: "CARL XV SVERIGES NORGES G. O. V. KONUNG" (Karl XV Sveriges, Norges, Götes och Vendes konung). Under bröstbilden återfinns gravörens signatur: "ERICSSON".
Frånsida
I centrum står vishetens och hantverkets gudinna Minerva på ett upphöjt podium. Med utsträckta armar håller hon en lagerkrans i vardera handen för att belöna de framstående utställarna. Nedanför henne, på ömse sidor, sitter fyra kvinnogestalter som med sina respektive vapensköldar personifierar de deltagande länderna: Sverige och Norge till vänster, samt Danmark och Finland till höger. Bakgrunden är rikt dekorerad med sinnebilder för konst och tung industri: en målarpalett med penslar, en skulpturbyst på en kolonn, en bikupa, en antik vas, ett städ, en klubba, ett pressverktyg och, som den ultimata symbolen för den nya tiden, ett rykande lokomotiv. I avskärningen nedtill står texten: "ALLMÄNNA / INDUSTRI-UTSTÄLLNINGEN / I STOCKHOLM / 1866". Längs med den övre avskärningslinjen syns signaturerna "MOLIN" och "ERICSSON".
Historisk bakgrund
Den allmänna industriutställningen i Stockholm 1866 utgjorde en vattendelare i den svenska historien, ett magnifikt skyltfönster där nationen för första gången på allvar trädde in i den moderna industriella eran inför en internationell publik. Den långa raden av storslagna världsutställningar hade inletts femton år tidigare med den banbrytande utställningen i Crystal Palace i London 1851. Sveriges deltagande i den brittiska huvudstaden hade varit ytterst blygsamt och speglade ett land som fortfarande till övervägande del var ett fattigt jordbrukssamhälle. Under de mellanliggande åren hade dock industrialiseringen börjat slå rot. När det i mitten av 1860-talet stod klart att Stockholm stundade sitt förmodade sexhundraårsjubileum – en historisk datering man vid denna tid höll för sann – föddes idén om att fira detta genom att arrangera Skandinaviens allra första stora konst- och industriutställning. Det uttalade syftet var att manifestera det nya, framåtblickande och teknologiskt avancerade Norden.
För att hysa detta enorma evenemang krävdes en arkitektur som i sig självt andades framtid. Uppdraget gick till Adolf Wilhelm Edelswärd, Statens Järnvägars chefsarkitekt, som gjort sig känd för att rita landets nya järnvägsstationer. I hjärtat av Stockholm, i Kungsträdgården med sträckning ner mot Jakobs kyrka, uppförde han en gigantisk och spektakulär mässhall. Konstruktionen var ett väldigt och ljusflödande palats av trä, järn och glas, uppfört med för tiden exceptionellt avancerad ingenjörskonst. Byggnaden dominerade stadsbilden och blev en omedelbar symbol för den nya tidens gränslösa möjligheter, en sekulär katedral tillägnad den tekniska utvecklingen och det mänskliga snillet.
Invigningen den 15 juni 1866 blev en av århundradets mest storslagna sociala och kulturella händelser i den svenska huvudstaden. Två tusen särskilt inbjudna gäster, däribland hela den diplomatiska kåren och nationens politiska och ekonomiska elit, hade samlats. Kompositören Franz Berwald hade exklusivt för tillfället komponerat en pampig festmarsch och en hymn som ekade under glastaken. Konung Karl XV, som hade varit en stark pådrivare för projektet, hade olyckligtvis insjuknat och kunde inte närvara. Istället föll det på hans bror, den blivande Oskar II, att hålla det högtidliga invigningstalet, varpå drottning Lovisa formellt förklarade utställningen öppnad. Det som därefter följde var en dramatisk uppvisning i ingenjörskonst: spärrarna avlägsnades, fontäner började spruta vatten, och med ett väldigt dån väcktes mässhallens maskinpark till liv. En enorm, centralt placerad ångmaskin drev via ett komplext system av axlar och remskivor igång utställningens alla rörliga delar, vilket fyllde hallen med ett pulserande slammer.
Utställningen var inte enbart en svensk angelägenhet. Både Norge, Danmark och Finland var inbjudna att delta, vilket låg helt i linje med den politiska och kulturella skandinavism som blomstrade under 1800-talet. Särskilt efter Danmarks bittra nederlag mot Preussen 1864 fanns det ett starkt politiskt intresse av att demonstrera nordisk enhet och gemensam styrka. Det svenska värdskapet var dock synnerligen angeläget om att positionera sin egen snabbt framväxande metall- och verkstadsindustri. Mässgolvet fylldes av innovationer. Från Stockholm visade stora aktörer som Bolinders och Ludvigsbergs mekaniska verkstäder upp avancerat gjutjärnsgods. Nya, expansiva industricentra ute i landet, såsom Motala Verkstad, Ankarsrum, Huskvarna och Eskilstuna, ställde ut allt från precisionsverktyg till tunga maskiner. Här fanns även den växande glas- och keramikindustrin representerad, liksom enorma malmblock från Luossavaara som skvallrade om de ännu outnyttjade rikedomarna i norr.
Utställningen lyfte fram den oskiljaktiga föreningen mellan konst och industri, ett tema som tydligt återspeglas i medaljens frånsida. Samma dag som mässan slog upp sina dörrar invigdes också det nya Nationalmuseum på Blasieholmen, vilket förstärkte bilden av en nation som storsatsade på materiell och kulturell förädling. Evenemanget blottlade emellertid också tidens sociala klyftor. Inträdet för allmänheten var satt till 50 öre. I en tid då en genomsnittlig daglön för en kroppsarbetare i Stockholm rörde sig kring en och en halv riksdaler riksmynt, innebar detta att de breda folklagren sällan hade råd att besöka den utställning vars maskiner de själva varit med och producerat.
Som ett bestående minne av denna milstolpe framställdes både pris- och minnesmedaljer i vitmetall, brons, silver och guld, varav många präglades på plats inne i hallen inför publik. Totalt utdelades drygt 1330 medaljer och diplom. Detta utbjudna silverexemplar, präglat med jurymedlemmen friherre Fabian Wredes namn på randen, utgör en direkt och taktil länk till den stund då det gamla svenska bondesamhället definitivt började ge vika för den moderna industrinationen.
x