Drottning Desideria flyttar till Sverige 1823 av Jacques Jean Barre - Extremt sällsynt, ensidigt tennavslag
Drottning Desideria flyttar till Sverige 1823 av Jacques Jean Barre
Extremt sällsynt, ensidigt tennavslag, 15.16g, 51mm, slät rand. Referens: SKM 1g. Kvalitet 01. (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024). Denna medalj är det enda noterade ensidiga exemplaret i tenn och är så sällsynt att den utgör ett nytt tillägg (g-nummer) till SKM-katalogen. Det har tidigare endast noterats ett ensidigt avslag av denna, dock i brons.
Åtsida
Drottningens högervända diademprydda bröstbild. Under bilden står gravörens namn: "BARRE F." I omskriften lyder texten: "DESIDERIA SVERIGES OCH NORRIGES DROTTNING".
Tidigt liv och den franska revolutionen
Desideria föddes som Bernhardine Eugénie Désirée Clary den 8 november 1777 i Marseille. Hon var det yngsta av nio barn till den förmögne sidenhandlaren François Clary och hans fru Françoise Rose Somis. Under den franska revolutionen arresterades hennes äldre bror Etienne, men han släpptes tack vare kontakter med Augustin Robespierre, yngre bror till den mer kände Maximilien de Robespierre. Det var i samband med dessa händelser som Désirée mötte Joseph Bonaparte, och genom honom lärde hon även känna hans yngre bror Napoleon Bonaparte. Napoleon och Désirée förlovade sig 1794, men året därpå meddelade Napoleon att han hade förälskat sig i en annan och bröt förlovningen för att istället gifta sig med Joséphine de Beauharnais. Trots detta förblev Napoleon en allierad till Désirée under hennes framtida liv.
Äktenskapet med Jean Baptiste Bernadotte
Efter att en planerad trolovning med general Leonard Duphot avslutats tragiskt då han dödades under ett upplopp i Rom, fann hon en ny fästman i Paris: den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte. De två gifte sig borgerligt den 17 augusti 1798 i Sceaux-l'Unité. Désirée hölls oftast utanför storpolitiken av sin make, men hon agerade emellanåt mellanhand mellan honom och Napoleon. När Bernadotte år 1804 utnämndes till marskalk av Frankrike fick hon titeln marskalkinna, vilket medförde ett generöst ekonomiskt underhåll, ett hus i Paris och en mycket bekvämare tillvaro. Paret fick en son, Oscar, men Désirée höll sig i möjligaste mån borta från hovlivet, vilket hon inte uppskattade, och ägnade sig hellre åt societetens dans och teater.
När hennes make i augusti 1810 valdes till svensk tronföljare blev hon därmed kronprinsessa av Sverige. Désirée reste motvilligt och anlände till Sverige i slutet av 1810, men hon trivdes aldrig i det svenska hovet och återvände till Paris redan under sommaren 1811. I Frankrike levde hon inkognito som "grevinna av Gotland" fram till 1823. Under åren i Paris höll hon mottagningar och hade fortsatt kontakt med svenskar, samtidigt som hon fungerade som en kanal för politiska påtryckningar från det franska maktetablissemanget.
Vid makens tronbestigning 1818 blev Désirée drottning av Sverige och Norge, men hon dröjde kvar i Paris. Först 1823 reste hon tillbaka till Sverige i sällskap med sonens blivande brud, Josefina av Leuchtenberg. Den 21 augusti 1829 kröntes hon på egen begäran till drottning i Storkyrkan. Vid hennes ankomst till Sverige hade hennes namn formellt försvenskats till Desideria.
Som drottning blev hon vida omtalad för sina mycket excentriska vanor:
- Hon vände på dygnet, gick till sängs vid fyratiden på morgonen och steg upp klockan två på eftermiddagen.
- Hon hade för vana att vara sen och lät ofta gäster vänta vid officiella sammankomster, och kunde till och med anlända till operan först efter sista akten.
- Hon tyckte om att köra vagn innan sängdags (på morgonen) och avlade ibland besök vid högst olämpliga tider.
- Hon lärde sig aldrig tala svenska och vantrivdes starkt med den stränga hovetiketten, som hon ständigt fann betungande.
Trots detta ansågs hon ha en lugnande inverkan på Karl XIV Johans temperament och saknade helt egna politiska ambitioner, vilket länge sågs som en dygd.
Efter Karl XIV Johans död 1844 levde Desideria vidare som änkedrottning. Hennes son, kung Oscar I, lät henne behålla sin våning på slottet och sin oförändrade hovstat. Hon förblev en omtyckt arbetsgivare som i tysthet bedrev en hel del välgörenhet. Hela sitt liv i Sverige närde hon en längtan att få återvända till Paris. Änkedrottning Desideria avled slutligen den 17 december 1860, efter att plötsligt ha drabbats av vanmakt under ett operabesök tidigare samma kväll. Hennes stoft vilar idag i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Extremt sällsynt, ensidigt tennavslag, 15.16g, 51mm, slät rand. Referens: SKM 1g. Kvalitet 01. (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024). Denna medalj är det enda noterade ensidiga exemplaret i tenn och är så sällsynt att den utgör ett nytt tillägg (g-nummer) till SKM-katalogen. Det har tidigare endast noterats ett ensidigt avslag av denna, dock i brons.
Åtsida
Drottningens högervända diademprydda bröstbild. Under bilden står gravörens namn: "BARRE F." I omskriften lyder texten: "DESIDERIA SVERIGES OCH NORRIGES DROTTNING".
Frånsida
Inkuse
Tidigt liv och den franska revolutionen
Desideria föddes som Bernhardine Eugénie Désirée Clary den 8 november 1777 i Marseille. Hon var det yngsta av nio barn till den förmögne sidenhandlaren François Clary och hans fru Françoise Rose Somis. Under den franska revolutionen arresterades hennes äldre bror Etienne, men han släpptes tack vare kontakter med Augustin Robespierre, yngre bror till den mer kände Maximilien de Robespierre. Det var i samband med dessa händelser som Désirée mötte Joseph Bonaparte, och genom honom lärde hon även känna hans yngre bror Napoleon Bonaparte. Napoleon och Désirée förlovade sig 1794, men året därpå meddelade Napoleon att han hade förälskat sig i en annan och bröt förlovningen för att istället gifta sig med Joséphine de Beauharnais. Trots detta förblev Napoleon en allierad till Désirée under hennes framtida liv.
Äktenskapet med Jean Baptiste Bernadotte
Efter att en planerad trolovning med general Leonard Duphot avslutats tragiskt då han dödades under ett upplopp i Rom, fann hon en ny fästman i Paris: den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte. De två gifte sig borgerligt den 17 augusti 1798 i Sceaux-l'Unité. Désirée hölls oftast utanför storpolitiken av sin make, men hon agerade emellanåt mellanhand mellan honom och Napoleon. När Bernadotte år 1804 utnämndes till marskalk av Frankrike fick hon titeln marskalkinna, vilket medförde ett generöst ekonomiskt underhåll, ett hus i Paris och en mycket bekvämare tillvaro. Paret fick en son, Oscar, men Désirée höll sig i möjligaste mån borta från hovlivet, vilket hon inte uppskattade, och ägnade sig hellre åt societetens dans och teater.
När hennes make i augusti 1810 valdes till svensk tronföljare blev hon därmed kronprinsessa av Sverige. Désirée reste motvilligt och anlände till Sverige i slutet av 1810, men hon trivdes aldrig i det svenska hovet och återvände till Paris redan under sommaren 1811. I Frankrike levde hon inkognito som "grevinna av Gotland" fram till 1823. Under åren i Paris höll hon mottagningar och hade fortsatt kontakt med svenskar, samtidigt som hon fungerade som en kanal för politiska påtryckningar från det franska maktetablissemanget.
Vid makens tronbestigning 1818 blev Désirée drottning av Sverige och Norge, men hon dröjde kvar i Paris. Först 1823 reste hon tillbaka till Sverige i sällskap med sonens blivande brud, Josefina av Leuchtenberg. Den 21 augusti 1829 kröntes hon på egen begäran till drottning i Storkyrkan. Vid hennes ankomst till Sverige hade hennes namn formellt försvenskats till Desideria.
Som drottning blev hon vida omtalad för sina mycket excentriska vanor:
- Hon vände på dygnet, gick till sängs vid fyratiden på morgonen och steg upp klockan två på eftermiddagen.
- Hon hade för vana att vara sen och lät ofta gäster vänta vid officiella sammankomster, och kunde till och med anlända till operan först efter sista akten.
- Hon tyckte om att köra vagn innan sängdags (på morgonen) och avlade ibland besök vid högst olämpliga tider.
- Hon lärde sig aldrig tala svenska och vantrivdes starkt med den stränga hovetiketten, som hon ständigt fann betungande.
Trots detta ansågs hon ha en lugnande inverkan på Karl XIV Johans temperament och saknade helt egna politiska ambitioner, vilket länge sågs som en dygd.
Efter Karl XIV Johans död 1844 levde Desideria vidare som änkedrottning. Hennes son, kung Oscar I, lät henne behålla sin våning på slottet och sin oförändrade hovstat. Hon förblev en omtyckt arbetsgivare som i tysthet bedrev en hel del välgörenhet. Hela sitt liv i Sverige närde hon en längtan att få återvända till Paris. Änkedrottning Desideria avled slutligen den 17 december 1860, efter att plötsligt ha drabbats av vanmakt under ett operabesök tidigare samma kväll. Hennes stoft vilar idag i Riddarholmskyrkan i Stockholm.