Drottning Kristinas kröning den 20 oktober 1650 av Johann Rethe - En härlig medalj i hög relief av stor historisk betydelse

Drottning Kristinas kröning den 20 oktober 1650 av Johann Rethe - En härlig medalj i hög relief av stor historisk betydelse
Kvalitet 01, tenn, SKM 52b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024). Hildebrand 40a. 22,18g, 31mm. Osignerad.

Åtsida
Kristinas vänstervända bild. I omskriften: "CHRISTINA REGINA"

Frånsida
Guds hand utstickande ur ett moln, hållande en krona (Kristina är utvald av gud att regera Sverige). Under armen den latinska texten: "AVITAM ET AVCTAM" (Fäderneärvd och utökad)

Spelaren på tronen: Makt, mystik och prakt vid drottning Kristinas kröning
Stockholm, oktober 1650. En fuktig höstluft sveper in från Östersjön. I huvudstadens trånga gränder förbereds en makalös ceremoni. Sveriges unga stormakt ska kröna sin drottning – Kristina, 24 år, dotter till hjältekonungen Gustav II Adolf. Men bakom fasaden pågår ett spel: ceremonin markerar inte en början, utan ett slut. Kristina har redan beslutat att överge både tronen och den tro hon svär att försvara. Kröningen är en iscensatt kulmen, nödvändig för att köpa sig frihet.

En stormakt i uppvisning
Den 17 oktober inleddes festligheterna med ett praktfullt intåg från Jakobsdal till slottet Tre Kronor. Processionen var så lång att slutet ännu stod kvar i Solna när täten nådde Stockholms portar. Trumpeter, kanonsalvor och fyrtio örlogsfartyg på Strömmen skapade en öronbedövande kuliss.

Tåget visade upp Sveriges ambitioner: ryttare, pager, kameler – och Kristina själv i en fransk kröningsvagn. Mycket av praktens rekvisita var importerad, ett medvetet val för att signalera till Europa att Sverige var mer än ett krigarfolk – det var en kulturnation i vardande.

Men staden där festen ägde rum var långt ifrån glänsande. Stockholm hade vuxit snabbt, men ojämnt. Adeln bodde i nybyggda stenpalats, medan folket trängdes i osanitära trähus. Bakom kröningens glans dolde sig bostadsbrist, klassklyftor och ett samhälle under tryck.

Drottningens inre drama
Tre dagar efter intåget kröntes Kristina i Storkyrkan under en fyra timmar lång ceremoni. Banketten efteråt var överdådig, medan folket bjöds på oxe fylld med fågel och vin ur fontäner. Men Kristina själv var redan på väg bort.

Hon var en filosofdrottning – intellektuell, konstälskande, ifrågasättande. Hennes hov blev en samlingsplats för Europas lärda, däribland René Descartes. Deras samtal om själ och sanning bröt mot det lutherska Sveriges ortodoxi – och ledde till filosofens död i vinterkylan.

Kristina vägrade gifta sig. "Det är mig omöjligt", sade hon – ett kodspråk för att hennes val redan var fattat. Genom att utse sin kusin Karl Gustav till arvtagare kunde hon undkomma plikten att föda en protestantisk tronarvinge. Hennes mål: Rom.

Makt och manipulation
Samtidigt manövrerade hon skickligt bland rikets mäktiga. Axel Oxenstierna ville se ett råd styrt av adeln – Kristina ville ha oinskränkt makt. Hon utmanade honom direkt, kröntes med kungakrona och lät sin gunstling Magnus Gabriel De la Gardie bygga silvertronen hon satt på.

Kröningen sammanföll med en orolig riksdag där präster, borgare och bönder utmanade adelns makt. Kristina använde deras missnöje för att få Karl Gustav erkänd som tronföljare. Kröningen blev både en ceremoni och ett politiskt mästerverk – teater som taktik.

Epilog: Ridån faller
Fyra år senare abdikerade Kristina och reste till Rom. Kröningen 1650 hade då fullgjort sitt verkliga syfte: att ge henne legitimitet, makt och medel att lämna scenen. Hon hade spelat rollen till punkt – och lämnat tronen som en fri själ.