Drottning Kristina (1626–1689) av Giovanni Battista Guglielmada för det egna hovet i Rom, ca 1680-tal - Minerva i exil: Suveränitetens pris och Roms skimrande tenn - En tron i utbyte mot andlig frihe

Åtsida

Drottningens högervända bröstbild framställd i hög relief med idealiserade drag likt en antik gudinna. Hon bär en klassisk drapering över axlarna, och hennes hår är konstfärdigt arrangerat i rika lockar som faller ner över nacken, där gravörens initial "G" diskret kan skönjas i en av hårlockens avslutning. Omskriften lyder "CHRISTINA REGINA", vilket översätts till "Drottning Kristina". Medaljen präglas av en exceptionell konstnärlig kvalitet och en lyster som framhäver den romerska barockens formspråk.

Frånsida
Sverige personifierat som en kvinna i antik dräkt sitter på marken, lutad mot en sköld och ett spjut i en gest av tillfällig svaghet eller vila. Hon får hjälp att resa sig av en gudomlig hand som sträcks ut från ett moln i skyn. Till vänster i bildfältet flyger en krönt tupp, symboliserande Frankrikes konung, bort från scenen. I avskärningen nedtill finns en text på tre rader: "A SOCIO DERELICTA / A DEO RESTITVTA / SVETIA", vilket utläses A socio derelicta, a Deo restituta, Svetia. Detta översätts till "Av bundsförvanten övergiven, av Gud upprättad, Sverige". Motivet anspelar på de diplomatiska och politiska skiftena under Kristinas senare år, där stödet från Frankrike sviktade till förmån för gudomlig eller andlig vägledning.

Minerva i exil: Suveränitetens pris och Roms skimrande tenn - En tron i utbyte mot andlig frihet

När Drottning Kristina år 1654 lade ner sin krona i Uppsala slott, var det inte enbart en politisk handling utan början på en av historiens mest fascinerande metamorfoser. Guglielmadas medalj, präglad i Rom decennier senare, fångar essensen av denna förvandling. Här möter vi inte den unga flicka som Axel Oxenstierna fostrade till en manlig regent, utan en mognad kvinna som har bytt den svenska kylan mot den romerska barockens glans. Medaljens åtsida, där hon porträtteras som en romersk gudinna, speglar hennes självbild som Minerva Nordica. Redan som barn visade hon ett "extraordinarie ståteligt ingenium" och hennes intellektuella hunger, som en gång mättades av Descartes i Stockholms gryningstimmar, fann i Rom sin naturliga hemvist. Medaljen fungerar här som ett kvitto på hennes självvalda suveränitet; hon är fortfarande "Regina", men utan land, en härskare över tankens och konstens rike.

Mellan den krönta tuppen och Guds hand

Frånsidans dramatiska motiv – Sverige som reser sig med gudomlig hjälp medan den franska tuppen flyger bort – är en lins genom vilken vi ser Kristinas komplexa politiska och religiösa landskap. Inskriften "A socio derelicta" (av bundsförvanten övergiven) är en bitter påminnelse om de sköra allianserna med Frankrike och kardinal Mazarin. Under 1650-talet var Kristinas liv en balansgång mellan stormaktspolitik och personlig tro. Hennes övergång till katolicismen var, som hon själv hävdade, en heroisk handling där hon offrade kronan för sin övertygelse. Att Sverige på medaljen får hjälp av "Guds hand" snarare än mänskliga allierade talar till Kristinas tro på sin egen direkta relation till det gudomliga. Det reflekterar också den isolering hon stundom kände i Rom när de svenska underhållsländerna sinade och de politiska projekten, såsom drömmen om Neapels krona, gick om intet i Fontainebleau.

Il Seicento di Christina: Ett kulturellt imperium

Trots ekonomiska bakslag och diplomatiska skandaler som Monaldescos avrättning, lyckades Kristina etablera Palazzo Riario som Roms intellektuella hjärta. Medaljens höga relief och magnifika lyster speglar den prakt hon omgav sig med; de konstverk, mynt och bibliotek som hon medfört från Sverige blev grunden för en akademi som formade Roms kulturliv i tre årtionden. Hon var inte längre den "stora slöserskan" som anklagats för att ruinera den svenska kronan, utan en mecenat som bevisade att sann makt inte nödvändigtvis kräver territorium. Guglielmadas arbete, där han med "lite fantasi" gömt sitt namn i hennes lockar, påminner oss om den diskreta men genomgripande närvaro hon utövade över sin samtids konstnärer och filosofer.

Eftermälet i Peterskyrkans skugga

När Kristina dog 1689 blev hon en av ytterst få kvinnor att begravas i S:t Peterskyrkan, en hedersbetygelse som understryker hennes unika status. Medaljen i tenn, detta "sköra" material som här ges en nästan silverskimrande aura, står som en symbol för hennes eget liv: en kombination av det tillfälliga och det eviga. Hon smädades av samtiden för sin tronavsägelse, men mötte kritiken med orden att människor aldrig kan gilla en handling de själva är oförmögna att utföra. Genom denna medalj bevaras minnet av den kvinna som föredrog "stormen framför vindstilla". Hon förblir en paradoxal gestalt – en dotter till den protestantiska hjältekonungen som fann sin vila i hjärtat av den katolska världen, och som genom sin suveränitet lyckades göra sitt namn synonymt med en hel epok: il seicento di Christina (Christinas sextonhundratal).