Drottning Kristina (1626–1689) av Giovanni Battista Guglielmada för det egna hovet i Rom, ca 1680-tal - Mycket sällsynt RR - Den suveräna exilens triumf: Drottningens segrande självförsakelse

Drottning Kristina (1626–1689) av Giovanni Battista Guglielmada för det egna hovet i Rom, ca 1680-tal

Tennmedalj i underbart hög relif och full höglystrigt skimrande präglingsglans. 70.65g, 62mm. Gravörens initial G kan skönjas i drottningens hår med lite fantasi. Kvalitet 01. Referenser: SKM 172b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 108b. Porträtttyp 8 (enligt SKM). Extremt sällsynt RR.

Åtsida 

Drottningens högervända bröstbild framställd i antikiserande stil som en romersk gudinna. Hon bär en lagerkrans i det rikt lockiga håret, där nackhåret är uppbundet med ett band med två karakteristiska veckade band som hänger ned längs nacken. Klädseln består av en klassisk drapering fäst med en brosch vid axeln. Bokstaven G förekommer på flera ställen i lockarna. Omskriften lyder: "CHRISTINA REGINA" Översättning: Drottning Christina.

Frånsida
Segergudinnan med en antik hjälm på huvudet och sandaler på fötterna står på en jordglob, vänd åt vänster. I sin högra utsträckta hand håller hon en lagerkrans, och i den andra håller hon en palmkvist. Omskriften lyder: "VICTORIA MAXIMA" Översättning: Den största segern.

Den suveräna exilens triumf: Drottningens segrande självförsakelse

Att hålla denna medalj i sin hand är att vidröra en av historiens mest särpräglade manifestationer av självbild och maktanspråk. Den tunga tennmedaljen, med sin underbara höga relief och höglystriga glans, korresponderar väl med den kvinna den avbildar. Det är inte bara en medalj; det är ett politiskt dokument från 1680-talets Rom, där en drottning utan land men med intakt suveränitet fortsatte att regera över sin egen myt. Genom medaljens fysiska påtaglighet framträder bilden av en regent som lyckats med det till synes omöjliga: att behålla sin kungliga värdighet långt efter att hon avsagt sig sitt rike.

Mellan kronan och korset

Porträttet på åtsidan, där Kristina framställs i stil av en romersk gudinna, är en medveten och kraftfull markör. När medaljen präglades i Rom under 1680-talet hade det gått decennier sedan hon lade ner den svenska kronan i Uppsala 1654. Inskriften "Christina Regina" påminner oss om att hennes drottningtitel var en permanent del av hennes identitet, erkänd genom de överenskommelser hon träffat med den svenska regeringen. Men i Rom bar titeln en ny innebörd. Från att ha varit regent över en nordeuropeisk stormakt blev hon en andlig och intellektuell suverän. Hennes omvändelse till katolicismen, som hon själv betraktade som en ärofull och heroisk handling, speglas i porträttets orubbliga profil. Hon offrade det världsliga riket för att vinna vad hon såg som den andliga sanningen – en "självförsakelse" som paradoxalt nog ledde till ett mer magnifikt självförhärligande i barockens hjärta.

Segern över världen

Vänder vi på medaljen ser vi Victoria, segergudinnan, stående på en jordglob. Symboliken är lika tydlig som den är storslagen: Kristinas seger är universell och står över nationella gränser. Palmkvisten och lagerkransen i gudinnans händer talar om en ära som är vunnen genom personlig övertygelse. Inskriptionen "Victoria Maxima" – den största segern – sammanfattar hennes rättfärdigande av sig själv. För Kristina innebar den största segern inte de militära triumfer som hennes far Gustav II Adolf vunnit, utan segern över de begränsningar som hennes kön och hennes protestantiska födelse ålagt henne. Att hon står på en jordglob illustrerar bilden av den självständiga drottningen som trots exilen i Palazzo Riario fortsatte att betrakta sig som en maktfaktor på världsscenen.

Ett intellektuellt hov i barockens hjärta

Medaljen vittnar också om den estetiska och intellektuella förfining som Kristina omgav sig med. Gravörens initial "G", som diskret kan skönjas i drottningens lockar, påminner om den detaljrikedom och konstnärliga höjd som präglade hennes hov. Från barndomens manliga fostran och studier i klassisk filosofi, matematik och astronomi, till de sena årens mecenatskap i Rom, var Kristinas liv en ständig intellektuell rörelse. I Palazzo Riario skapade hon en mötesplats för Roms lärde och kardinaler, en akademi där tidens stora frågor diskuterades under hennes ledning. Här var hon inte bara en gäst; hon var en ledande kraft i Roms kulturliv under tre årtionden – en period som med rätta ibland kallas "il seicento di Christina".

Arvet efter en drottning utan land

Drottning Kristinas död 1689 markerade slutet på en era, och hennes begravning i Peterskyrkan bekräftade hennes unika status. Denna extremt sällsynta medalj fungerar som en lins genom vilken vi kan se hennes komplicerade personlighet: en kvinna som föredrog "stormen framför vindstilla" och som genom sitt liv hävdade sin suveräna rätt. Genom Guglielmadas konstnärskap bevaras minnet av den drottning som, trots att hennes samlingar efter hennes död skingrades över hela Europa, lyckades med konststycket att förvandla sin tronavsägelse till sin mest bestående triumf.