Drottning Lovisa Ulrikas död på Svartsjö slott den 16 juli och begravning i Riddarholmskyrkan den 31 samma månad 1782 av Gustaf Ljungberg - Praktfull - Vacker - Sällsynt - 2 exemplar noterade
Vid författandet av Sveriges kungliga medaljer genomförde jag en omfattande inventering av auktionsförsäljningar från slutet av 1800-talet och framåt. I denna inventering har jag endast noterat två försäljningar, inklusive det här erbjudna exemplaret.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild iklädd slöja och i omskriften: "LUDOVICA ULRICA D. G. REGINA SVECIAE". Under bilden gravören Gustaf Ljungbergers initialer: "G. L."
Frånsida
En örn uppflygande över ma ken mot den strålande solen. Bak om klippor ses Rid darholms kyrkans torn och andra byggnader. Överst texten: " ATTIGIT. " och i avskärningen: "D. XVI. IULII MDCCLXXXII."
Kopparstift
Vissa tennmedaljer är försedda med ett så kallat kopparstift – ett genomgående stift av koppar vars ändar är synliga på både åtsidan och frånsidan av medaljen. De flesta observerade medaljutgåvorna förefaller vara präglade under det tidiga 1700-talet, främst under Karl XII:s tid. Bland konstnärerna återfinns bland andra Georg Wilhelm Vestner, Philipp Heinrich Müller, Martin Brunner och Peter Paul Werner i Nürnberg, samt Christian Wermuth i Gota. Förekomsten är dock inte begränsad till tyskt präglade medaljer. Jag har även observerat kopparstift på svenskpräglade utgåvor, till exempel medaljer av Gustaf Ljungberger, Gustav III 1773 (HK 33) samt Lovisa Ulrikas död 1782 (HK 9).
Kopparstiftet sattes in redan före präglingen och blev därmed en integrerad del av reliefen på den färdiga medaljen. En vanlig förklaring till fenomenet är att man ville skapa en tydlig identifikation för tennmedaljerna, så att de inte skulle kunna förväxlas med silvermedaljer och säljas som silver i stället för tenn. Andra källor menar att stiftet fungerade som en form av äkthetsgaranti från Myntverket. Dessa två förklaringar hänger nära samman, eftersom syftet sannolikt var att skydda Myntverkets integritet och tydligt markera för tredje man vilken metall produkten var tillverkad i. I äldre tider kallades tennmedaljer även för ”fattigmanssilver”, eftersom tenn var en betydligt billigare metall men gav medaljen ett snarlikt utseende med silver. Förekomsten av kopparstift är dock inte systematisk, utan snarare knuten till vissa specifika utgåvor. Möjligen rörde det sig om en metod som prövades vid enstaka myntverk och av vissa konstnärer för särskilda medaljer, men som av olika skäl aldrig blev en konsekvent tillämpad praxis. Kanske var framställningen problematisk eller fördyrande, och stod därför inte i rimlig proportion till det syfte man ville uppnå.
Ett sista avsked: Historien bakom minnesmedaljen över Lovisa Ulrika
Sommaren 1782 blev den sista för änkedrottning Lovisa Ulrika. Denna komplexa och viljestarka kvinna, syster till Fredrik den Store av Preussen och en centralgestalt inom svensk kultur och politik, tillbringade som brukligt sina sommarmånader på det älskade Svartsjö slott. Slottet, med sin rofyllda park och vackra omgivningar, var en tillflyktsort från hovlivets intriger, inte minst från den frostiga relationen med sonen, kung Gustav III. Men idyllen bröts den 26 maj, då drottningen insjuknade i vad som beskrevs som ”bröstplågor och feber”. Sjukdomen gav inte med sig, och efter nästan två månaders kamp somnade hon in den 16 juli, 61 år gammal.
Hennes bortgång markerade slutet på en era, och förberedelserna för en ståndsmässig begravning inleddes omedelbart. Den 25 juli fördes hennes stoft sjövägen från Svartsjö till Stockholm – en sista, högtidlig färd över Mälarens vatten. I Riddarsalen på Kungliga slottet arrangerades ett storslaget "lit de parade", där hov och allmänhet gavs möjlighet att ta ett sista farväl av den en gång så mäktiga drottningen. Hennes kista smyckades med en särskilt framtagen begravningskrona i förgyllt silver, beställd av sonen Gustav III, en krona som än i dag används vid kungliga begravningar. Själva jordfästningen ägde rum i Riddarholmskyrkan och förrättades av rikets högste kyrkliga ledare, ärkebiskop Carl Fredrik Mennander. Likpredikan hölls av en person som stått Lovisa Ulrika nära: hennes tidigare överhovpredikant, biskopen i Göteborg, Johan Wingård. Hans tal var så uppskattat att kungen senare skänkte honom en magnifik minnesbägare i silver som tack.
För att föreviga minnet av sin mors bortgång lät Gustav III prägla den medalj som här är utbjuden. Medaljen, skapad av den skicklige gravören Gustaf Ljungberger, är ett konstverk fyllt av symbolik. Åtsidan visar drottningens porträtt med inskriptionen "LUDOVICA ULRICA D. G. REGINA SVECIAE" – Lovisa Ulrika, med Guds nåde, Sveriges drottning. Det är dock frånsidan som bär det starkaste budskapet. En örn, symbolen för den kungliga själen, svävar upp mot en strålande sol, mot det gudomliga ljuset. I bakgrunden skymtar Riddarholmskyrkans torn, platsen för hennes sista vila. Överst står det latinska ordet "ATTIGIT" – "Hon har nått fram". Texten och bilden tillsammans skapar en kraftfull allegori över själens uppstigande till himlen. I avskärningen under motivet återfinns dödsdatumet i romerska siffror: D. XVI. IULII MDCCLXXXII.
Medaljen präglades i guld och silver för de högre stånden, men även i tenn och bronserat tenn för att kunna spridas i vidare kretsar. Varje exemplar blev ett påtagligt minne, ett memento över en drottning som grundade Vitterhetsakademien, fyllde slotten med konst och vetenskap, men som också med sin politiska ambition skapade djupa konflikter. Det omsorgsfullt bevarade tennexemplaret vittnar om att Lovisa Ulrika, trots alla kontroverser, var en person som lämnade ett outplånligt avtryck och som av många var djupt respekterad och älskad.