Drottning Lovisas död den 30 mars 1871 - En sällsynt och vacker minnesmedalj i silver - En plikttrogen drottnings tysta lidande
Drottning Lovisas död den 30 mars 1871
En sällsynt och vacker minnesmedalj i silver, graverad av Lea Ahlborn. 38,29 gram, 44 mm. Kvalitet 1+/01+ med en frostaktig relief och djupt glänsande fält, dock med förekomst av hairlines. Referensen: SKM 1b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024) och Hildebrand 1 (1874/1875). Enligt uppgifter ur Wedbergs klippsamling från 1871 såldes exemplar av denna medalj i vitmetall för 75 öre på begravningsdagen och dagarna därefter i utvalda försäljningsställen, medan exemplar i silver och brons kunde erhållas på rekvisition från Myntet eller vid förbeställning.
Åtsida
På medaljens åtsida avbildas drottningens vänstervända och diademprydda bröstbild, där hon bär ett pärlhalsband kring halsen. Omedelbart under porträttet återfinns gravörens namn: "LEA AHLBORN F.". I omskriften längs medaljens kant löper texten: "LOVISA DROTTNING AF SVERIGE OCH NORGE".
Frånsida
Frånsidans motiv domineras av odödlighetens skyddsängel som flyger fram med en fladdrande mantel. I sin vänstra hand bär ängeln en palmkvist och i den högra en Ouroboros (en hjulorm), vilket är en klassisk symbol för odödligheten. I omskriften löper minnestexten: "FÖLJD AF KÄRLEK TACKSAMHET OCH SAKNAD", och i avskärningen nederst står dödsdatumet: "DEN 30 MARS 1871".
En plikttrogen drottnings tysta lidande
Vilhelmina Fredrika Alexandra Anna Lovisa av Nederländerna föddes 1828 i Haag och valdes ut som en passande, protestantisk brud med tilltrodd förmögenhet åt den svenske tronföljaren Karl (XV). Vigseln ägde rum i Storkyrkan i Stockholm den 19 juni 1850. Äktenskapet blev dock snabbt komplicerat; Lovisa blev djupt förälskad i sin make, medan Karl var besviken på hennes yttre och snart inledde en rad uppmärksammade utomäktenskapliga relationer med bland andra Josephine Sparre och Hanna Styrell.
Drottning Lovisa, som 1860 kröntes till den första drottningen i Norge sedan medeltiden tack vare sin religion, beskrivs ofta som en tillbakadragen, huslig och blyg person. Hon fann sig aldrig riktigt tillrätta i det glittrande och expansiva sällskapsliv som Karl XV älskade och tvingade in henne i. Istället fann hon sin livsuppgift inom välgörenheten, där hon bland annat grundade Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn och Femöreföreningen till inrättande av barnhem i Lappland. Hennes totala frånvaro av politisk inblandning uppskattades av samtiden, och hon berömdes för att rikta sin ädla verkningslust mot de hjälpbehövande istället för mot statens affärer.
Hennes liv präglades även av personliga sorger. Efter att ha förlorat parets ende son i mässling 1854 och därefter drabbats av komplikationer som förhindrade fler barn, erbjöd hon Karl skilsmässa, vilket han emellertid avböjde. Lovisa fördrog makens ständiga otrohet med tålamod, men hennes hälsa försämrades gradvis av nervösa krampanfall och tilltagande orörlighet på grund av brist på motion.
I slutet av 1870 vakade hon länge vid sin mors dödsbädd i Nederländerna. Uttröttad återvände hon till ett Sverige där även Karl XV hade insjuknat allvarligt. Lovisa drabbades själv av lunginflammation och avled den 30 mars 1871. På dödsbädden utspelade sig dramatiska scener där makarna rörande försonades; Lovisa bad kungen om ursäkt för eventuella fel hon begått, varpå han gråtande anklagade sig själv. Denna stämningsfulla silvermedalj utgör ett gripande minnesmärke över en drottning som bar sitt öde med värdighet och som, trots ett liv i skuggan av sin makes utsvävningar, lämnade ett bestående arv av kärlek och tacksamhet genom sina omfattande filantropiska insatser.
En sällsynt och vacker minnesmedalj i silver, graverad av Lea Ahlborn. 38,29 gram, 44 mm. Kvalitet 1+/01+ med en frostaktig relief och djupt glänsande fält, dock med förekomst av hairlines. Referensen: SKM 1b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024) och Hildebrand 1 (1874/1875). Enligt uppgifter ur Wedbergs klippsamling från 1871 såldes exemplar av denna medalj i vitmetall för 75 öre på begravningsdagen och dagarna därefter i utvalda försäljningsställen, medan exemplar i silver och brons kunde erhållas på rekvisition från Myntet eller vid förbeställning.
Åtsida
På medaljens åtsida avbildas drottningens vänstervända och diademprydda bröstbild, där hon bär ett pärlhalsband kring halsen. Omedelbart under porträttet återfinns gravörens namn: "LEA AHLBORN F.". I omskriften längs medaljens kant löper texten: "LOVISA DROTTNING AF SVERIGE OCH NORGE".
Frånsida
Frånsidans motiv domineras av odödlighetens skyddsängel som flyger fram med en fladdrande mantel. I sin vänstra hand bär ängeln en palmkvist och i den högra en Ouroboros (en hjulorm), vilket är en klassisk symbol för odödligheten. I omskriften löper minnestexten: "FÖLJD AF KÄRLEK TACKSAMHET OCH SAKNAD", och i avskärningen nederst står dödsdatumet: "DEN 30 MARS 1871".
En plikttrogen drottnings tysta lidande
Vilhelmina Fredrika Alexandra Anna Lovisa av Nederländerna föddes 1828 i Haag och valdes ut som en passande, protestantisk brud med tilltrodd förmögenhet åt den svenske tronföljaren Karl (XV). Vigseln ägde rum i Storkyrkan i Stockholm den 19 juni 1850. Äktenskapet blev dock snabbt komplicerat; Lovisa blev djupt förälskad i sin make, medan Karl var besviken på hennes yttre och snart inledde en rad uppmärksammade utomäktenskapliga relationer med bland andra Josephine Sparre och Hanna Styrell.
Drottning Lovisa, som 1860 kröntes till den första drottningen i Norge sedan medeltiden tack vare sin religion, beskrivs ofta som en tillbakadragen, huslig och blyg person. Hon fann sig aldrig riktigt tillrätta i det glittrande och expansiva sällskapsliv som Karl XV älskade och tvingade in henne i. Istället fann hon sin livsuppgift inom välgörenheten, där hon bland annat grundade Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn och Femöreföreningen till inrättande av barnhem i Lappland. Hennes totala frånvaro av politisk inblandning uppskattades av samtiden, och hon berömdes för att rikta sin ädla verkningslust mot de hjälpbehövande istället för mot statens affärer.
Hennes liv präglades även av personliga sorger. Efter att ha förlorat parets ende son i mässling 1854 och därefter drabbats av komplikationer som förhindrade fler barn, erbjöd hon Karl skilsmässa, vilket han emellertid avböjde. Lovisa fördrog makens ständiga otrohet med tålamod, men hennes hälsa försämrades gradvis av nervösa krampanfall och tilltagande orörlighet på grund av brist på motion.
I slutet av 1870 vakade hon länge vid sin mors dödsbädd i Nederländerna. Uttröttad återvände hon till ett Sverige där även Karl XV hade insjuknat allvarligt. Lovisa drabbades själv av lunginflammation och avled den 30 mars 1871. På dödsbädden utspelade sig dramatiska scener där makarna rörande försonades; Lovisa bad kungen om ursäkt för eventuella fel hon begått, varpå han gråtande anklagade sig själv. Denna stämningsfulla silvermedalj utgör ett gripande minnesmärke över en drottning som bar sitt öde med värdighet och som, trots ett liv i skuggan av sin makes utsvävningar, lämnade ett bestående arv av kärlek och tacksamhet genom sina omfattande filantropiska insatser.