Drottning Ulrika Eleonoras minne präglad 1695/96, graverad av Arvid Karlsteen - Extremt rar - RRR
Drottning Ulrika Eleonoras minne präglad 1695/96, graverad av Arvid Karlsteen - Extremt rar - RRR
Ett vackert exemplar präglat i tenn som därefter bronserats för att bevaras intakt. 81.77g, 63mm, mindre märken. kvalitet 1+/01, SKM 16e (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 16, Stenström 95. I min omfattande inventering som jag genomförde i samband med författandet av Sveriges kungliga medaljer har jag endast noterat följande exemplar: Silver (2ex), Brons (4ex), Bly (1ex), Bronserat tenn (detta exemplar). Inventeringens siffraor indikerar tydligt dess extrema sällsynthet.
På frånsidan avbildas ett landskap med träd, moln och en älv. I förgrunden ligger en pärla, och nederst står årtalet 1693. Omskriften lyder: "RARO·MIRANDA·NITORE", vilket betyder Beundransvärd i sällsynt glans.
När drottning Ulrika Eleonora av Danmark anlände till Sverige 1680, bara 24 år gammal, var hon en prinsessa präglad av mildhet, gudsfruktan och pliktkänsla. Hennes äktenskap med Karl XI var till en början ett politiskt förbund, men utvecklades snart till en sällsynt varm och innerlig relation. Hon blev snabbt älskad vid hovet för sin vänlighet och omsorg om de svaga, men under ytan bröts hennes krafter sakta ner. Det hårda klimatet, återkommande sjukdomar och den ständiga spänningen med svärmodern, änkedrottning Hedvig Eleonora, tärde på hennes hälsa.
Redan omkring 1690 började tecknen på en allvarlig sjukdom visa sig. Hon plågades av feber, svår värk och ett tilltagande försvagande tillstånd som gjorde henne sängliggande under långa perioder. Vid denna tid fanns ännu ingen tydlig diagnos, men samtiden talade om "flusser" i huvudet och ansiktet – troligen kroniska inflammationer eller en autoimmun sjukdom. Läkarna föreslog resor till de varma baden i Tyskland, men hon avböjde med orden att hon var lika mycket i Guds hand i Sverige som i främmande land. De pengar som avsatts till resan gav hon i stället till de fattiga.
Under sina sista år drog sig drottningen undan från det officiella hovlivet. Hon tillbringade mycket tid i stillhet, ofta med bibel och psalmbok som sällskap, och förde samtal med hovpredikanten Haquin Spegel, vars teologiska djup hon uppskattade. Hennes tro bar henne genom sjukdomens plågor. I breven till maken och barnen framträder en bild av en kvinna som försonats med sitt öde och såg lidandet som en del av Guds vilja.
När hennes krafter till sist sviktade helt våren 1693, samlade hon sina barn kring sig och talade stilla om ödmjukhet, rättfärdighet och kärlek till nästan. Hon manade dem att undvika högfärd, smicker och stolthet, och att använda sin ställning till att göra gott. Till maken, kungen, riktade hon sina sista ord: han skulle visa mildhet mot reduktionens offer – de adliga familjer som förlorat sina gods när kronan återtagit egendomar. För varje namn hon mindes bad hon honom personligen om nåd, med de återkommande orden: “Loben Sie mir das?” – lova mig det.
Den 26 juli 1693, mellan klockan sju och åtta på kvällen, stillnade hennes andning på Karlbergs slott. Karl XI antecknade samma kväll i sin almanacka:
“Jag haver mist en gudfruktig, dygdesam och kär drottning och maka, mig till stor olycka och sorg. Gud tröste mig och bevare Hennes Maj:t Änkedrottningen och mina tre barn, i sorg efterlämnade.”
Hela Stockholm draperades i sorg. Grevinnan De la Gardie skrev att aldrig hade en kunglig person blivit så sörjd. Det fanns knappt en aln svart tyg kvar att köpa i staden.
I denna djupa sorg vände sig Karl XI till hovets främste medaljgravör, Arvid Karlsteen, med uppdraget att skapa en minnesmedalj som skulle fånga hans förlust – inte i triumfens utan i stillhetens tecken. Resultatet blev ett av 1600-talets mest laddade konstverk i metall: medaljen över drottning Ulrika Eleonora, präglad 1695 eller 1696.
Medaljens frånsidan bär verkets innersta mening. Där har Karlsteen skildrat ett landskap under molnig himmel, med träd som omger en stilla älv. I förgrunden ligger en pärla på marken – liten, men skimrande, placerad vid foten av naturens tystnad. Under motivet står årtalet 1693, året då drottningen gick bort. Omskriften lyder: “RARO·MIRANDA·NITORE” – Beundransvärd i sällsynt glans.
Den ensamma pärlan bär ett mångbottnat symbolvärde. I 1600-talets allegoriska bildvärld stod pärlan för renhet, trofasthet och andlig fullkomning. I Karlsteens tolkning framstår den som en bild av drottningen själv – en sällsynt skatt i en värld av förgängelse. Liksom pärlan formas i tystnad och mörker, hade Ulrika Eleonoras inre ljus vuxit fram i stilla tålamod och lidande. De moln som svävar över landskapet kan ses som sorgen över hennes bortgång, medan ljuset som bryter fram antyder trösten i tron och hennes himmelska hemkomst. Karlsteen lyckades här förena porträttets realism med den symboliska fromhet som präglade hela Karl XI:s hovkultur. Medaljen blev ett personligt minnesmärke – en konstnärlig spegling av kungens ord: “Här lämnar jag mitt halva hjärta.”
När den döda drottningen fördes genom Karlbergskanalen en mörk höstnatt på sin sista färd mot Riddarholmskyrkan, stod livgardet och borgerskapet längs stränderna med sänkta bardisaner, insvepta i svart flor. I kyrkporten mötte Karl XI liktåget, och biskop Haquin Spegel läste frid över den döda – samme man som tretton år tidigare förrättat deras bröllop. Begravningen blev trots drottningens önskan påkostad, men kungen lät samtidigt skänka motsvarande summa till de fattiga, såsom hon begärt Han förklarade två års hovsorg och vägrade därefter, trots politiska påtryckningar, att gifta om sig.
När medaljen slutligen präglades, två år efter hennes död, var det inte bara ett minne av en älskad drottning – det var också ett uttryck för en hel tids fromhet, där konst, tro och sorg sammanvävdes. I det lilla metallstycket förenas drottningens livsberättelse med en universell symbol för dygd och förgänglighet. Pärlan i landskapet blev hennes slutliga porträtt: stilla, ren och evigt beundransvärd i sin sällsynta glans.