Drottningen Desiderias kröning i Stockholms storkyrka 1829 - MYCKET SÄLLSYNT - RRR

Drottning Desiderias kröning i Stockholms storkyrka 1829 - MYCKET SÄLLSYNT - RRR
En synnerligen sällsynt medalj. I silver har jag endast noterat det här utbjudna exemplaret i modern tid. Medaljen saknades i storsamlares samlingar som friherre Bonde på Ericsbergs slott, Sune Eberhard Crona och Duke of Northumberland. I min omfattande inventering som gjordes i samband med katalogiseringen av Sveriges kungliga medaljer 2024, som sträckte sig tillbaka till slutet av 1800-talets auktionsförsäljningar, hade jag inte noterat en enda försäljning. Detta är sålunda ett tillfälle för samlaren av extrema och underskattade rariteter. Ett vackert och tilltalande exemplar med endast obetydlig hantering. Silver, 92,2 g. 58 mm. Referenser: SKM 3b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 3 (1874/1875), kvalitet 1+/01. Graverad av Ludvig Persson Lundgren.

Åtsida
Desiderias högervända bröstbild. Hon bär en sluten kunglig krona över en tidstypisk, utarbetad frisyr med pärlor. Hon är klädd i kröningsdräkt bestående av en rikt dekorerad, draperad klädnad överlagrad av en hermelinsfodrad mantel försedd med lilla riksvapnets tre kronor. I omskriften läses: "EUGEN • BERNH • DESIDERIA REGINA SVECIAE ET NORVEGIAE", vilket översätts till "Eugenia Bernhardina Desideria, Sveriges och Norges drottning". Längst ner, utmed bröstbildens nederkant, står gravörens signatur "LUNDGREN F" (fecit=Han gjorde det).

Frånsida
Scenen framställer ett dekorerat altare placerat på ett rutigt golv. Ett stort kors reser sig bakom altaret, vars ovansida rymmer drottningens regalier: kronan i centrum, flankerad av spiran och riksäpplet. Altarets framsida täcks av ett broderat antependium, prytt med lilla riksvapnet. Ovanför korset löper devisen: "TANTUS AMOR POPULO", översatt "Så stor kärlek till folket". I den avskiljande ytan nedtill (avskärningen) står inskriptionen på tre rader: "IN MEMOR. CORONAT. / HOLM. D. XXI AUG. MDCCCXXIX / ORDD. REGNI", vilket fritt översätts till: "Till minne av kröningen i Stockholm den 21 augusti 1829 av rikets ständer".

Från Marseilles sidenhandel till den svenska tronen
Att drottning Desideria överhuvudtaget kom att krönas i Storkyrkan denna augustidag 1829, mer än ett decennium efter att hennes make bestigit tronen, var kulmen på en av 1800-talets mest anmärkningsvärda dynastiska resor. Född 1777 som Bernhardine Eugénie Désirée Clary i den franska hamnstaden Marseille, levde hon sina första år långt från kungliga hov och skandinaviska vintrar. Hon var yngsta barnet till en välbärgad sidenhandlare som drev import från Italien och Orienten. Den franska revolutionens utbrott 1789 kullkastade dock den borgerliga tryggheten. Hennes familj tvingades snabbt navigera de nya, farliga politiska strömningarna, särskilt sedan faderns tidigare ansökan om adelskap blivit känd för revolutionärerna.

I skuggan av skräckväldet korsades Désirées vägar med en landflyktig korsikansk klan: familjen Bonaparte. Mötet skulle komma att definiera den europeiska historien. En kort, men intensiv trolovning med den unge generalen Napoleon Bonaparte 1794 inledde hennes kontakt med den inre maktsfären. Napoleon bröt dock förlovningen 1795 till förmån för Joséphine de Beauharnais, men vänskapen mellan honom och Désirée bestod. Det var genom de parisiska maktkorridorerna som hon 1798 introducerades för och gifte sig med den lovande franske generalen Jean Baptiste Bernadotte.

När hennes make – genom en närmast osannolik sekvens av diplomati och geopolitiskt rävspel – valdes till svensk tronföljare i Örebro i augusti 1810, mötte Désirée nyheten med förtvivlan. För den unga furstinnan, som betraktade Paris som universums självklara centrum, var tanken på att bosätta sig i "isbjörnarnas bistra och ogästvänliga land" avskräckande. Hennes initiala besök i Sverige 1811 präglades av kulturkrockar. Den strikta och ceremoniösa svenska hovetiketten stod i skarp kontrast till hennes okonventionella, kontinentala umgängesvanor. Hon trivdes inte, lämnade Stockholm samma sommar och tillbringade sedan tolv år i Paris under titeln "grevinna av Gotland". Där rörde hon sig i gränslandet mellan formell svensk representant och informell fransk aktör, stundtals som diplomatisk mellanhand i en politiskt instabil tid som innefattade både Napoleons fall och bourbonska restaurationen.

Först 1823 återvände hon varaktigt till Sverige i samband med sonen Oscars bröllop med Josefina av Leuchtenberg. Hon installerade sig nu permanent, men förblev in i det sista en särpräglad gäst i sitt eget rike. Hon lärde sig aldrig svenska, led av svår hemlängtan till Frankrike och blev ryktbar för sina excentriska dygnsrytmer. Hon vände helt enkelt på dygnet: gick till sängs vid fyratiden på morgonen och inledde sin dag långt in på eftermiddagen, vilket inte sällan resulterade i att hon kom för sent till operaföreställningar och formella middagar. Detta orsakade stor irritation hos både kungen och hovet, men Désirées avsmak för den stela etiketten var orubblig.

Trots hennes distans till det officiella Sverige var kröningen 1829 – manifest genom denna pampiga medalj av Lundgren – en händelse hon djupt åtrådde. Kungen, som in i det sista tvekade inför kröningen av politiska skäl (han befarade motstånd mot hennes katolska religion och eventuella diplomatiska förvecklingar), gav till sist vika. För Desideria, som det försvenskade namnet löd, var akten central; hon kände att "hon annars var ingen rätt drottning". Den genomfördes i Storkyrkan, formellt subventionerad av rikets ständer, och utgjorde en storslagen manifestation av den nya dynastins legitimitet. För eftervärlden är medaljen ett konkret vittnesbörd om hur den parisiska köpmansdottern från Rue des Phocéens slutgiltigt länkades till den svenska kronan och därmed etablerade ätten Bernadottes varaktiga närvaro på tronen. Hon överlevde sin make med sexton år och avled stilla i Stockholm 1860, 83 år gammal, fortfarande en fransyska i exil.

x