Konungens död under belägringen av Fredriksstens fästning vid Fredrikshall i Norge den 30 november 1718 och begravning i Riddarholmskyrkan i Stockholm den 26 februari 1719 av Georg Wilhelm Vestner
Silver, 29,64g, 44mm, kvalitet 1+/01, SKM 309a (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 208
Åtsida
Konungens högervända lagerkrönta bild, gravörens initial "V" under bilden. I omskriften: "CAROLVS XII D G REX SVECIAE"
Frånsida
Konungens likkista med inskrift: "CAROL:XII.", med regalierna och palmkvistar på locket. Vid sidorna obelisker, på kanten av det upphöjda planet gravörens initial: "V". I omskriften: "QVIS TOT SVSTINVIT,QVIS TANTA NEGOTIA SOLVS." och i avskärningen: "AD FRIDRICHSHALEM / MDCCXIIX•D•XI•DEC:" (Vem uthärdade så mycket, vem [klarade] sådana uppgifter ensam? / Vid Fredrikshald, den 11 december 1718.)
Karl XII:s död och Sveriges sammanbrott
När Karl XII återvände till Sverige efter åratal av krig och landsflykt var stormaktstiden redan på väg att förvandlas till ruin. Nederlaget vid Poltava 1709 hade krossat drömmen om att befästa Sveriges ställning som ledande militärmakt i norra Europa. Kungen hade tillbringat fem år i osmansk exil, och när han sent omsider återvände till svensk mark 1715 mötte han ett land utarmat av krig, missväxt och ekonomiskt sönderfall. Trots detta vägrade han att ge upp. Hans envetna mål var att återupprätta Sveriges maktställning genom nya offensiver.
Vägen till Norge
Efter misslyckade försök att återvinna förlorade provinser riktade kungen blicken mot Norge, en svagare del av den dansk-norska dubbelmonarkin. Genom att erövra landet skulle han kunna tvinga Danmark till fred på svenska villkor. Hösten 1718 drog därför den svenska armén in i Norge. Belägringen av Fredrikstens fästning i Fredrikshald blev kulmen på detta fälttåg. Till skillnad från tidigare krigståg var syftet inte längre stormaktsambitioner, utan snarare att säkra en rimlig fred. Men krigets logik var obönhörlig: för att vinna förhandlingar måste han först visa styrka. Karl XII, som alltid levde nära fronten, ställde sig åter i den farligaste positionen – mitt i skyttegravarna.
Skottet i skyttegraven
Den 30 november 1718, omkring klockan nio på kvällen, inspekterade kungen de svenska löpgravarna i närheten av fästningen. Han bar sin sedvanliga blå rock och hade rest sig upp över kanten för att överblicka arbetet när han träffades av en kula rakt i tinningen. Dödens ögonblick var omedelbart. Vittnesmål från samtiden beskriver hur kungen föll handlöst ner i skyttegraven. Strax därefter bars kroppen bort i hemlighet för att undvika kaos i leden. Än idag råder osäkerhet om kulan kom från fiendens försvarare på fästningen eller om den avlossades av en svensk soldat som ville göra slut på ett hopplöst krig. Forskningen lutar mot att det sannolikt var en norsk kula, men bevisen är inte avgörande. Det som är säkert är att Karl XII:s död på en gång förändrade Sveriges öde.
Arméns upplösning
När nyheten spreds genom lägret spred sig panik och uppgivenhet. Belägringen avbröts omedelbart, och hela hären drog sig tillbaka mot svenska gränsen. Det norska fälttåget, noggrant planerat och ännu i sitt inledande skede, föll samman på bara några timmar. Därmed dog också de sista resterna av Sveriges stormaktsdrömmar.
Chocken i Stockholm
I Stockholm tog nyheten om kungens död politikerna på sängen. Karl XII hade regerat enväldigt, utan att ha utsett en tronföljare, och hela maktordningen var därför oklar. I detta vakuum inleddes en maktkamp som kom att avgöra rikets framtid. Två huvudkrafter trädde fram: Fredrik av Hessen, gift med kungens syster Ulrika Eleonora, och systern själv. Fredrik, som under fälttåget fungerat som överbefälhavare i Bohuslän, hade redan planer på att själv gripa kronan. Han framställde sig som militär ledare och naturlig arvtagare till Karl XII:s arv. Men hans maktställning var svag. Den svenska adeln och riksdagen var misstänksamma mot honom, både på grund av hans tyska börd och hans rykte som egenmäktig.
Ulrika Eleonoras maktövertagande
Ulrika Eleonora handlade desto snabbare. När budet om Karl XII:s död nådde Stockholm den 5 december 1718 agerade hon omedelbart. Redan samma dag samlade hon en krets av rådgivare och lät förklara sig som rikets rättmätiga arvtagare. Den 6 december framträdde hon inför rådet och utropade sig själv till drottning, men mötte genast motstånd från adeln och prästerskapet som krävde en mer formell process. Den 9 december erkände rådet henne provisoriskt som regent, men under villkor att frågan om tronföljden skulle avgöras av riksdagen. Den 15 december sammankallades därför en extra riksdag i Stockholm, och den 23 december erkändes Ulrika Eleonora officiellt som Sveriges drottning. Men erkännandet var kortvarigt. Riksdagen krävde i gengäld att hon skulle avsäga sig alla anspråk på enväldet och återlämna makten till ständerna.
Den 29 januari 1719 tvingades hon formellt avstå från den absoluta makt som brodern innehaft sedan 1697. Först efter detta beslut gick ständerna med på att kröna henne. Den 17 mars 1719 hölls hennes kröning i Uppsala domkyrka – en ceremoni som markerade både hennes personliga triumf och slutet på det karolinska enväldet. Ulrika Eleonoras korta maktövertagande vintern 1718–1719 visar tydligt övergången från envälde till frihetstid: en monark kunde ännu gripa kronan med beslutsamhet, men endast genom att böja sig för ständernas krav fick hon behålla den.
Fredrik I:s roll
Fredrik av Hessen fick acceptera en sekundär roll, men han var långt ifrån maktlös. Hans långsiktiga ambitioner bar frukt några år senare, när Ulrika Eleonora avsade sig tronen till hans förmån 1720. Men hans rykte var redan fläckat. Samtida källor beskrev honom som en opportunist, mer intresserad av egen vinning än av rikets väl. Hans roll i maktspelet efter Karl XII:s död var att driva på men samtidigt underordna sig hustrun – en balansgång som senare gjorde honom till Sveriges kung, men utan den respekt hans företrädare haft.
Sveriges snabba sönderfall
Med Karl XII:s död bröts den kraft som i tre generationer fört Sverige till stormakt. Landet kastades in i en tid av politiskt experimenterande, där adeln stärkte sin makt och kungen reducerades till en maktposition som var starkt begränsad av riksdagen och rådet. Samtidigt förlorade Sverige sina sista utposter i Tyskland och Baltikum. Den stora nordiska krigskonflikten gick mot sitt slut, och det stod klart att Sveriges tid som europeisk stormakt var över. Landet var nu en andra rangens makt, med ett inflytande begränsat till Östersjöregionen.
Medaljen över Karl XII:s död vid Fredriksten är därför mer än ett minne av en konungs fall. Den markerar övergången från en tid av krig och envälde till en epok av kompromisser, maktdelning och nedgång. Ulrika Eleonoras snabba tronbestigning och Fredriks efterföljande maktspel symboliserar det brutala uppvaknandet ur stormaktstidens dröm – ett uppvaknande som skulle forma Sveriges historia under hela 1700-talet.