Pehr Lagerhjelm (1787–1856) Knekten som valde vetenskapen av Salmson för Svenska Brukssocieteten 1856
Pehr Lagerhjelm (1787–1856)
Åtsida
Åtsidan domineras av ett djupt skulpterat, högervänt profilporträtt av Pehr Lagerhjelm. Han avbildas barhuvad i en klassisk, närmast romersk stil med framträdande anletsdrag och kraftiga polisonger. I omskriften längs medaljens sidor löper hans namn i stora versaler: "PEHR LAGERHJELM". Längst ner, under bröstbildens avskärning, står gravörens signatur: "A M SALMSON F." (där F står för fecit, "har gjort den").
Frånsida
Frånsidans motiv är stramt och textdrivet, inramat av en kraftig och vackert bunden eklövskrans – en traditionell symbol för medborgerlig dygd och bestående styrka. Innanför kransen står en sju rader lång inskription som förkunnar medaljens syfte: "FÖR / 50 ÅRS NIT / OM / JERNHANDTERINGEN / AF SVENSKA BRUKS / SOCIETETEN / 1856". Ett litet horisontellt ornament skiljer den övre texten från utgivarens namn.
Knekten som valde vetenskapen
Pehr Lagerhjelm föddes 1787 in i en släkt med starka militära traditioner. Redan vid födseln skrev fadern in honom i livregementets husarkår, och framtiden tycktes utstakad. Men den unge Pehr hade andra ambitioner. Endast 17 år gammal, kort efter faderns död, tog han det radikala beslutet att begära avsked ur krigstjänsten. I ett brev till en god vän förklarade han oförblommerat att han ämnade "gifva knekten Fan" för att i stället bege sig till Uppsala och studera bergsvetenskap och juridik. Detta djärva lappkast skulle komma att rita om kartan för den svenska järnindustrin.
Efter avlagd bergsexamen antogs han som auskultant i Bergskollegium och som elev i masmästeriet vid Jernkontoret. Hans briljans uppmärksammades snabbt, och i Stockholm fick han förmånen att arbeta och forska i den världsberömde kemisten Jöns Jacob Berzelius laboratorium. Under åren 1811–1815 genomförde han, på Jernkontorets uppdrag, omfattande hydrauliska experiment i Falun. Syftet var att matematiskt och praktiskt lösa hur man bäst kunde utnyttja vattendriftens effekt vid bruken, ett arbete som ansågs epokgörande och belönades med Jernkontorets stora guldmedalj.
Striden för det valsade järnet
Vid 1800-talets början stod den svenska järnhanteringen inför en enorm kris. Engelsmännens nya, koldrivna metoder för att framställa och valsa järn hotade att slå ut det traditionella svenska stångjärnet från världsmarknaden. De konservativa svenska bruksägarna vägrade dock acceptera nymodigheterna och hävdade envist att det valsade järnet var underlägset det klassiskt smidda.
Lagerhjelm var av en annan åsikt. År 1825 reste han till England och tog med sig två ton svenskt järn för att få det utvalsat och vetenskapligt testat. Efter hemkomsten konstruerade han en egen provningsmaskin för att matematiskt kunna bevisa det valsade järnets överlägsenhet i täthet, spänstighet och styrka. Hans banbrytande bok i ämnet gav honom ännu en guldmedalj från Jernkontoret och lade grunden för den moderna svenska hållfasthetsforskningen. Han försökte därefter få tillstånd att bygga stora, moderna valsverk i Sverige för massproduktion, men möttes ofta av ett kompakt och fientligt motstånd från den gamla stammens bruksägare som fruktade för sina privilegier.
En sträng hushållare med socialt patos
Lagerhjelm var en mångfasetterad man. Som ägare till Bofors bruk moderniserade han jordbruket, och genom sitt första äktenskap blev han under en tid högste chef för Rörstrands porslinsfabrik. I politiken rörde han sig från en konservativ grundsyn till att bli en frän kritiker av det statliga förmynderiet; han slogs oförtröttligt för en liberalisering av bergsförfattningarna, vilket till slut bar frukt 1846 då flera av de gamla hindren röjdes undan.
Han var känd som en extremt sträng hushållare, men hans kärvhet balanserades av ett djupt socialt ansvar. Han sörjde för sina anställda när de blev gamla eller sjuka, bekostade skolgång för barnen i Karlskoga och förvandlades med åren till en ivrig nykterhetskämpe som grundade nykterhetsföreningar vid sina bruk. När Svenska Brukssocieteten 1856 lät prägla denna massiva bronsmedalj över Pehr Lagerhjelm, skedde det i sanningens namn med en viss kluvenhet. Många av de äldre bruksägarna hade hört hans ständiga krav på teknisk förnyelse med djup irritation. Men ingen, inte ens hans argaste motståndare, kunde förneka att hans 50-åriga nit och vetenskapliga genialitet hade räddat den svenska järnhanteringen in i den moderna industritiden.
Ett underbart exemplar i hög relief med full lyster präglad i brilliant brons. 37.17mm, 42mm, slät rand. Kvalitet 01/0. Referense: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:141:1. Slagen för att hedra en av den svenska järnhanteringens mest betydelsefulla nydanare. Gravyren påbörjades i Paris av Abraham Salmson, men då denne avled innan arbetet var fullbordat färdigställdes åtsidan av hans bror Johan Salmson. Medaljen slogs av Svenska Brukssocieteten 1856.
Åtsida
Åtsidan domineras av ett djupt skulpterat, högervänt profilporträtt av Pehr Lagerhjelm. Han avbildas barhuvad i en klassisk, närmast romersk stil med framträdande anletsdrag och kraftiga polisonger. I omskriften längs medaljens sidor löper hans namn i stora versaler: "PEHR LAGERHJELM". Längst ner, under bröstbildens avskärning, står gravörens signatur: "A M SALMSON F." (där F står för fecit, "har gjort den").
Frånsida
Frånsidans motiv är stramt och textdrivet, inramat av en kraftig och vackert bunden eklövskrans – en traditionell symbol för medborgerlig dygd och bestående styrka. Innanför kransen står en sju rader lång inskription som förkunnar medaljens syfte: "FÖR / 50 ÅRS NIT / OM / JERNHANDTERINGEN / AF SVENSKA BRUKS / SOCIETETEN / 1856". Ett litet horisontellt ornament skiljer den övre texten från utgivarens namn.
Knekten som valde vetenskapen
Pehr Lagerhjelm föddes 1787 in i en släkt med starka militära traditioner. Redan vid födseln skrev fadern in honom i livregementets husarkår, och framtiden tycktes utstakad. Men den unge Pehr hade andra ambitioner. Endast 17 år gammal, kort efter faderns död, tog han det radikala beslutet att begära avsked ur krigstjänsten. I ett brev till en god vän förklarade han oförblommerat att han ämnade "gifva knekten Fan" för att i stället bege sig till Uppsala och studera bergsvetenskap och juridik. Detta djärva lappkast skulle komma att rita om kartan för den svenska järnindustrin.
Efter avlagd bergsexamen antogs han som auskultant i Bergskollegium och som elev i masmästeriet vid Jernkontoret. Hans briljans uppmärksammades snabbt, och i Stockholm fick han förmånen att arbeta och forska i den världsberömde kemisten Jöns Jacob Berzelius laboratorium. Under åren 1811–1815 genomförde han, på Jernkontorets uppdrag, omfattande hydrauliska experiment i Falun. Syftet var att matematiskt och praktiskt lösa hur man bäst kunde utnyttja vattendriftens effekt vid bruken, ett arbete som ansågs epokgörande och belönades med Jernkontorets stora guldmedalj.
Striden för det valsade järnet
Vid 1800-talets början stod den svenska järnhanteringen inför en enorm kris. Engelsmännens nya, koldrivna metoder för att framställa och valsa järn hotade att slå ut det traditionella svenska stångjärnet från världsmarknaden. De konservativa svenska bruksägarna vägrade dock acceptera nymodigheterna och hävdade envist att det valsade järnet var underlägset det klassiskt smidda.
Lagerhjelm var av en annan åsikt. År 1825 reste han till England och tog med sig två ton svenskt järn för att få det utvalsat och vetenskapligt testat. Efter hemkomsten konstruerade han en egen provningsmaskin för att matematiskt kunna bevisa det valsade järnets överlägsenhet i täthet, spänstighet och styrka. Hans banbrytande bok i ämnet gav honom ännu en guldmedalj från Jernkontoret och lade grunden för den moderna svenska hållfasthetsforskningen. Han försökte därefter få tillstånd att bygga stora, moderna valsverk i Sverige för massproduktion, men möttes ofta av ett kompakt och fientligt motstånd från den gamla stammens bruksägare som fruktade för sina privilegier.
En sträng hushållare med socialt patos
Lagerhjelm var en mångfasetterad man. Som ägare till Bofors bruk moderniserade han jordbruket, och genom sitt första äktenskap blev han under en tid högste chef för Rörstrands porslinsfabrik. I politiken rörde han sig från en konservativ grundsyn till att bli en frän kritiker av det statliga förmynderiet; han slogs oförtröttligt för en liberalisering av bergsförfattningarna, vilket till slut bar frukt 1846 då flera av de gamla hindren röjdes undan.
Han var känd som en extremt sträng hushållare, men hans kärvhet balanserades av ett djupt socialt ansvar. Han sörjde för sina anställda när de blev gamla eller sjuka, bekostade skolgång för barnen i Karlskoga och förvandlades med åren till en ivrig nykterhetskämpe som grundade nykterhetsföreningar vid sina bruk. När Svenska Brukssocieteten 1856 lät prägla denna massiva bronsmedalj över Pehr Lagerhjelm, skedde det i sanningens namn med en viss kluvenhet. Många av de äldre bruksägarna hade hört hans ständiga krav på teknisk förnyelse med djup irritation. Men ingen, inte ens hans argaste motståndare, kunde förneka att hans 50-åriga nit och vetenskapliga genialitet hade räddat den svenska järnhanteringen in i den moderna industritiden.