Egron Sellif Lundgren (1815–1875) av Erik Lindberg för Svenska Akademien 1911 - Världsresenären och akvarellens mästare
Egron Sellif Lundgren (1815–1875) av Erik Lindberg för Svenska Akademien 1911
Silver, 15.15 g, 31 mm. Kvalitet 1+/01. Utan randprägling. Referenser: Ulla Ehrensvärd 104, Bo Svensén, sid 252. Medaljen är präglad i en upplaga om 120 exemplar i silver, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av målaren och författaren Egron Sellif Lundgren. Han avbildas i profil med tidstypisk frisyr, mustasch och skägg. Längs medaljens ytterkant till vänster och uppåt löper hans namn: "EGRON· S· LUNDGREN". Bakom hans nacke står dödsåret på tre rader: "OB / MDCCC / LXXV". Gravören Erik Lindbergs monogram "EL" återfinns diskret i fältet till höger om bröstbilden. Det latinska originalets förkortning utläses Obiit 1875, vilket på svenska översätts till: Han avled 1875.
Frånsida
Motivet symboliserar Lundgrens dubbla konstnärskap och utgörs av en korslagd pensel och gåspenna, vackert inramade av en prunkande törnroskvist med utslagna blommor och blad. I den nedre halvan vilar en rektangulär plätt med huvudinskriptionen fördelad på fyra rader: "NATURAM / COLORIBUS· ET· VERBIS / SUMMA· VENUSTATE / DEPINXIT". Nedanför texten återfinns två pilgrimsmusslor (jakobsmusslor), vilka anspelar på Lundgrens ständiga resande och vagabonderande liv. Den latinska texten översätts till: Han afmålade i färger och ord naturen med ett utmärkt behag.
Världsresenären och akvarellens mästare
Egron Sellif Lundgren fick sitt egendomliga förnamn av sin far, som trodde på namnens magiska kraft och hoppades att sonen alltid skulle "äga ron" och leva ett "sällt liv". Ironiskt nog blev Lundgrens liv allt annat än stillasittande. Efter konststudier i Stockholm och Paris begav han sig på 1840-talet till Italien. Där drömde han först om att bli historiemålare och målade folklivsskildringar i olja som blev mycket uppskattade hemma i Sverige. Det var dock när han 1849 reste vidare till Spanien som han fann sitt sanna konstnärliga uttryck. I Sevilla, starkt inspirerad av engelska kollegor, övergav han i praktiken oljan för den lätta och flyktiga akvarellen. Med denna teknik utvecklade han en mästerlig, närmast impressionistisk stil i sin syn på verkligheten.
Hans virtuositet ledde honom till England 1853, där han snabbt vann aristokratins och självaste drottning Victorias gunst. Drottningen blev en viktig mecenat; hon köpte hans spanska motiv och beställde även reportagebilder från det kungliga familjelivet. Hennes protektion gav honom en säkrad ställning och banade väg för en resa till Indien 1857–1858 för att skildra sepoysupproret och de brittiska fälttågen. Han fångade det exotiska landskapets ljus och rörelse med en enastående artistisk frihet, till synes objektiv och helt opåverkad av krigets elände.
Penseln och pennan
Medaljens frånsida fångar briljant kärnan i Lundgrens gärning genom att korsa penseln med pennan. Lundgren var nämligen inte bara en av sin tids absolut främsta akvarellister, utan också en sällsynt begåvad skribent och illustratör. Hans resebrev och dagböcker, utgivna i volymer som En målares anteckningar, vittnar om en stilistisk lätthet och spirituell grace som saknade motsvarighet bland många samtida svenska yrkesförfattare. Hans skrivande var av så hög klass att det förlänade honom Svenska Akademiens jetong i guld "för vitter idrott" jämnt fyrtio år innan denna minnespenning slogs.
Trots sina enorma framgångar förblev Lundgren en rotlös själ. De två pilgrimsmusslorna på medaljens frånsida är därmed en mycket passande symbol för hans ständiga sökande och resande. Han vägrade binda sig vid Konstakademien i Stockholm av rädsla för att bli snärjd, och levde nästan hela sitt aktiva konstnärsliv utomlands, med ett prydligt hus i London som sin fasta replipunkt. Den mörka och kalla Norden skrämde honom; under sina sista, sjukdomspräglade år i Sverige klagade han bittert över kylan och mörkret, och liknade sig själv vid en fängslad Prometeus, "fastkedjad på en klippa mitt i snön". När han avled kort före sin sextioårsdag 1875 efterlämnade han en färgsprakande, kosmopolitisk skatt av både ord och bild som för alltid skrev in honom i den svenska konst- och litteraturhistorien.
Silver, 15.15 g, 31 mm. Kvalitet 1+/01. Utan randprägling. Referenser: Ulla Ehrensvärd 104, Bo Svensén, sid 252. Medaljen är präglad i en upplaga om 120 exemplar i silver, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av målaren och författaren Egron Sellif Lundgren. Han avbildas i profil med tidstypisk frisyr, mustasch och skägg. Längs medaljens ytterkant till vänster och uppåt löper hans namn: "EGRON· S· LUNDGREN". Bakom hans nacke står dödsåret på tre rader: "OB / MDCCC / LXXV". Gravören Erik Lindbergs monogram "EL" återfinns diskret i fältet till höger om bröstbilden. Det latinska originalets förkortning utläses Obiit 1875, vilket på svenska översätts till: Han avled 1875.
Frånsida
Motivet symboliserar Lundgrens dubbla konstnärskap och utgörs av en korslagd pensel och gåspenna, vackert inramade av en prunkande törnroskvist med utslagna blommor och blad. I den nedre halvan vilar en rektangulär plätt med huvudinskriptionen fördelad på fyra rader: "NATURAM / COLORIBUS· ET· VERBIS / SUMMA· VENUSTATE / DEPINXIT". Nedanför texten återfinns två pilgrimsmusslor (jakobsmusslor), vilka anspelar på Lundgrens ständiga resande och vagabonderande liv. Den latinska texten översätts till: Han afmålade i färger och ord naturen med ett utmärkt behag.
Världsresenären och akvarellens mästare
Egron Sellif Lundgren fick sitt egendomliga förnamn av sin far, som trodde på namnens magiska kraft och hoppades att sonen alltid skulle "äga ron" och leva ett "sällt liv". Ironiskt nog blev Lundgrens liv allt annat än stillasittande. Efter konststudier i Stockholm och Paris begav han sig på 1840-talet till Italien. Där drömde han först om att bli historiemålare och målade folklivsskildringar i olja som blev mycket uppskattade hemma i Sverige. Det var dock när han 1849 reste vidare till Spanien som han fann sitt sanna konstnärliga uttryck. I Sevilla, starkt inspirerad av engelska kollegor, övergav han i praktiken oljan för den lätta och flyktiga akvarellen. Med denna teknik utvecklade han en mästerlig, närmast impressionistisk stil i sin syn på verkligheten.
Hans virtuositet ledde honom till England 1853, där han snabbt vann aristokratins och självaste drottning Victorias gunst. Drottningen blev en viktig mecenat; hon köpte hans spanska motiv och beställde även reportagebilder från det kungliga familjelivet. Hennes protektion gav honom en säkrad ställning och banade väg för en resa till Indien 1857–1858 för att skildra sepoysupproret och de brittiska fälttågen. Han fångade det exotiska landskapets ljus och rörelse med en enastående artistisk frihet, till synes objektiv och helt opåverkad av krigets elände.
Penseln och pennan
Medaljens frånsida fångar briljant kärnan i Lundgrens gärning genom att korsa penseln med pennan. Lundgren var nämligen inte bara en av sin tids absolut främsta akvarellister, utan också en sällsynt begåvad skribent och illustratör. Hans resebrev och dagböcker, utgivna i volymer som En målares anteckningar, vittnar om en stilistisk lätthet och spirituell grace som saknade motsvarighet bland många samtida svenska yrkesförfattare. Hans skrivande var av så hög klass att det förlänade honom Svenska Akademiens jetong i guld "för vitter idrott" jämnt fyrtio år innan denna minnespenning slogs.
Trots sina enorma framgångar förblev Lundgren en rotlös själ. De två pilgrimsmusslorna på medaljens frånsida är därmed en mycket passande symbol för hans ständiga sökande och resande. Han vägrade binda sig vid Konstakademien i Stockholm av rädsla för att bli snärjd, och levde nästan hela sitt aktiva konstnärsliv utomlands, med ett prydligt hus i London som sin fasta replipunkt. Den mörka och kalla Norden skrämde honom; under sina sista, sjukdomspräglade år i Sverige klagade han bittert över kylan och mörkret, och liknade sig själv vid en fängslad Prometeus, "fastkedjad på en klippa mitt i snön". När han avled kort före sin sextioårsdag 1875 efterlämnade han en färgsprakande, kosmopolitisk skatt av både ord och bild som för alltid skrev in honom i den svenska konst- och litteraturhistorien.