Eleonora Catharina Silfverstolpe, född Leijonhuvud (1735-1797) - Sällsynt minnesmedalj av Carl Enhörning 1805

Eleonora Catharina Silfverstolpe, född Leijonhuvud (1735-1797)
Tenn, 18.97g, 39mm, Hyckert I:326, Sällsynt, Kvalitet 01, Graverad av Carl Enhörning 1805 på uppdrag av hennes make.

Åtsida
Catarinas högervända, slöjbeklädda bild. I omskriften överst: "ELEONORA CATH· LEIJONHUFVUD LIB· BAR·" och under bilden: "NAT 1735 • NUPTA 1759 • DEN 1797". Översättning: "Eleonora Catharina Leijonhufvud, friherrinna. Född 1735 • gift 1759 • död 1797"

Frånsida
Inom en cypresskrans text på tre rader: "LONGUM TESTETUR AMOREM" och längs nedre kanten texten: "✶ MARITI FRID. SILVESTOLPE · 1805.". Översättning: "Må (den) vittna om långvarig kärlek. Av maken Fredrik Silfverstolpe, 1805."


Ulrika Eleonora Catharina Leijonhufvud (1735–1797)
Ulrika Eleonora Catharina Leijonhufvud tillhörde den svenska högadeln och bar i samtida latinsk form titeln “Lib. Bar.” – friherrinna. Hon föddes 1735, under frihetstidens första decennier, och kom genom uppfostran och släktförbindelser in i den krets av bildade och samhällsengagerade familjer som präglade Stockholms ämbetsmannavärld. År 1759 gifte hon sig med Fredrik Silfverstolpe (1732–1812), bankokommissarie i Riksbanken – senare känd som en av Sveriges tidigaste bankhistoriker och som numismatiker. Äktenskapet förenade en äldre ämbetsmannesläkt med en traditionsrik adelsätt och gav den unga familjen en naturlig plats i huvudstadens sociala liv. Hemmet blev en trygg bas för Fredriks långa bana inom Riksbanken och för hans växande intresse för mynt och medaljer. Paret fick tre söner: Axel Gabriel (1762), Fredrik Samuel (1769) och Gustaf Abraham (1772).

Catharinas liv utspelade sig i en tid av starka samhällsförändringar – från frihetstidens partiväsen till Gustav III:s statsvälvning och den gustavianska epokens hov- och kulturliv. I den miljön hade adliga kvinnor som hon en bärande roll som värdinnor, förvaltare av släktnätverk och kulturbärare i hemmet. Hennes uppgift var att skapa stabilitet och sammanhållning när maken ägnade sig åt ett krävande ämbete och omfattande studier. Det är sannolikt att hon, som så många i sin ställning, också tog del i välgörenhet och församlingens vardagsliv, även om källorna tiger om detaljer.

Catharina avled 1797. Åtta år senare, 1805, lät hennes make resa ett helt ovanligt och djupt personligt minnesmärke: en minnesmedalj graverad av Carl Enhörning. Medaljen bär hennes porträtt i profil med en klassicistisk slöja – ett motiv som kan tolkas både som tecken på dygd och som sorgeslöja – och runtom löper den tydliga sammanfattningen av hennes liv.

Frånsidan är sparsmakad och talande. En cypresskrans omsluter devisen “LONGUM TESTETUR AMOREM.” – Må den vittna om långvarig kärlek. Längs kanten står: “✶ Mariti Frid. Silvestolpe • 1805.” – Av maken Fredrik Silfverstolpe, 1805. Den latinska formuleringen och den klassiska formen visar Fredriks bildning men också hans numismatiska blick: medaljen är både ett föremål för samlande och ett personligt dokument. Den är inte slagen för offentlig utdelning eller politisk propaganda, utan för att med ett föremåls beständighet bära minnet av en livskamrat.

Just denna dubbelhet – vetenskaplig ordning och privat känsla – speglar väl makens person. Fredrik Silfverstolpe ägnade årtionden åt att kartlägga Riksbankens historia och bidrog på 1790-talet till ordnandet av bankens myntkabinett. Att han valde medaljen som minnesform var därför naturligt; i hans värld var metallens språk lika beständigt som ett arkivband. Genom Enhörnings precisa gravyr fick Catharinas minne den värdighet och hållfasthet som bara konst i metall kan ge.

Vad säger då medaljen om kvinnan bakom namnet? Först och främst att hon älskades. Den uttryckliga kärleksdevisen är ovanlig i svenska minnesmedaljer från tiden och vittnar om en förbindelse där känslan inte skämdes för att uttryckas i offentlig form. För det andra visar den att hennes identitet var djupt förankrad i både släkt och äktenskap: hela hennes namn och titel bevaras, liksom livets tre nyckelpunkter – födelse, bröllop och död. Slutligen påminner den om hennes roll i familjens kontinuitet. Genom barnen fördes både Leijonhufvuds och Silfverstolpes traditioner vidare.

Eleonora Catharina Leijonhufvud framträder därför – i bristen på brev och memoarer – tydligast just genom detta metalliska minne. Medaljen gör henne inte till bifigur i makens historia, utan till dess centrum: hon är motivet, hennes liv är inskriften, hennes dygder är kransen. Och när materialet i övrigt tiger, låter devisen oss ändå ana äktenskapets kärna: en långvarig, prövad och trofast kärlek, vars vittne ännu i dag är en liten, välgjord silvergrå skiva från 1805.