Elias Fries (1794-1878) av Lea Ahlborn för Kungliga vetenskapsakademien 1881 - Facklan i svampskogen
Silver, 14.73g, 31mm, KVA 142, märken, kvalitet 1+
På åtsidan möter vi ett karaktärsfullt porträtt av Elias Fries i profil, vänd åt vänster. Han är avbildad på ålderns höst och bär en för honom karaktäristisk kalott på huvudet, under vilken håret faller fram i mjuka lockar vid tinningen. Ansiktsdragen är markerade med en framträdande näsa och ett livfullt uttryck. Omskriften lyder "ELIAS MAGN. FRIES BOTAN. PROFESSOR UPSAL.", professor i botanik i Uppsala. I avskärningen nederst anges hans levnadsår: "N. 1794 O. 1878" (Född 1794, Död 1878).
Frånsidan presenterar en stämningsfull allegorisk scen. En antikklädd yngling, symboliserande vetenskapens genius, vandrar genom ett nordiskt landskap med höga barrträd i bakgrunden. I sin vänstra hand håller han en brinnande fackla som han lyfter för att lysa upp mörkret, och med den högra handen pekar han in i skogen. Detaljrikedomen är stor; vid figurens fötter ser man tydligt svampar som växer ur marken, vilket direkt anspelar på Fries livsgärning som mykolog. Den övre omskriften lyder "REGIONES NONDUM EXPLORATAS ILLUSTRAT", vilket betyder "Han upplyser ännu icke utforskade områden". I avskärningen står dedikationen: "SOCIO BOTANICO INGENIOSISSIMO REG. AC. SCIENT. SVEC. MDCCCLXXXI.", som översatt lyder: "Till den mest snillrike botaniska ledamoten av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien, 1881". Till höger om texten återfinns signaturen "L.A.".
Facklan i svampskogen
När man betraktar frånsidan på denna silvermedalj från 1881 slås man av hur väl Lea Ahlborn har lyckats fånga essensen av ett forskarliv i en enda bild. Vi ser en gestalt som med en fackla i handen vandrar genom en mörk barrskog. Vid fötterna tränger svampar upp ur mossan. Det är en bild av upplysning, men inte i salongernas strålglans, utan i den nordiska naturens dunkla vrår. Mannen som hedras är Elias Fries, ofta kallad "svamparnas Linné", och inskriptionen "Han upplyser ännu icke utforskade områden" kunde inte vara mer träffande. Fries tog sig an den del av växtriket som andra förbisett eller ryggat tillbaka för – de lägre växterna, kryptogamerna, och i synnerhet svamparna.
Vänder vi på medaljen ser vi mannen bakom verket. Porträttet är intimt och personligt. Han bär sin kalott, en huvudbonad som blev en del av hans signum som den lärde professorn i Uppsala. Men vägen dit började i en helt annan mylla. Elias Fries föddes i Femsjö i Småland, en bygd som enligt honom själv var fattig på blommor men rik på svampar. Hans far, en lärd prost som talade latin flytande med sin son innan pojken ens kunde svenska, lade grunden till den klassiska bildning som skulle prägla hela Fries vetenskapliga produktion. Det sägs att den unge Elias bestämde sig för att bli botanist vid hundraårsfirandet av Linnés födelse 1807, gripen av stundens allvar och en talare som målade upp vetenskapens ära.
Medaljens motiv med svamparna vid genius fötter för tankarna till Fries gigantiska arbete Systema mycologicum. Innan Fries var svamparnas värld ett kaos av former och namn. Han skapade ordning. Han vandrade miltals genom skogarna, inte bara som en kammarlärd, utan som en fältforskare med en vitalistisk syn på naturen. För Fries var livet en högre princip; han trodde på att studera växterna i deras naturliga miljö, levande och växande, snarare än som pressade lik i ett herbarium. Facklan på medaljen symboliserar just detta – hur han kastade ljus över "svamparnas kaos" och skapade strukturer som än idag ligger till grund för svampsystematiken.
Men livet som vetenskapsman var inte utan skuggor. Under sin tid i Lund drogs Fries in i en bitter rivalitet med sin tidigare lärare och vän, algforskaren Carl Adolph Agardh. Det var en konflikt som handlade om mer än bara tryckningsturer av böcker; det var en krock mellan två temperament och två synsätt på naturens ordning. Där Fries sökte en logisk struktur som utgick från de högst utvecklade formerna, ville Agardh börja med det primitiva. När Fries 1835 flyttade till Uppsala och den Borgströmianska professuren, var det en triumf, men också slutet på en era av daglig kamp och diskussion i Lund.
I Uppsala blev Fries en institution. Han var en omtyckt föreläsare som inte bara talade till studenterna utan också till den bildade allmänheten genom sina Botaniska utflykter. Han satt i Svenska Akademien, där han efterträdde ingen mindre än Erik Gustaf Geijer, och hävdade ständigt naturvetenskapens värde som bildningsmedel i paritet med humaniora. Porträttet på medaljen visar oss denna senare version av Fries – den auktoritäre men folkkäre patriarken som kunde namnge varenda lav på en stenmur och som skrev sina vetenskapliga verk på ett latin så flytande att det ansågs mästerligt.
När Kungliga Vetenskapsakademien lät prägla denna medalj 1881, hade Fries varit död i tre år. Dedikationen till den "mest snillrike botaniska ledamoten" ("SOCIO BOTANICO INGENIOSISSIMO") är inte bara en artig fras. Fries var ett snille som förenade en enorm detaljkunskap med en blick för de stora sammanhangen. Han var en av det svenska 1800-talets giganter, en man som stod med ena benet i den romantiska naturfilosofin och det andra i den moderna empirin.
Idag, när vi håller denna silverslant, påminns vi om att vetenskaplig upptäckt inte alltid handlar om att resa till främmande kontinenter. Ibland handlar det, som medaljens frånsida visar, om att ta en fackla och gå ut i den skog som finns runt knuten, att böja sig ner och se det som ingen annan har sett. Elias Fries lärde oss att se skönheten och ordningen i det lilla, i möglet, i tickan och i kantarellen. Han lyste upp de outforskade regionerna mitt ibland oss.