Elise Hwasser (1831–1894) av Adolf Lindberg - Blomsterflickan som intog scenen
Elise Hwasser (1831–1894)
En vackert lystrig bronsmedalj. 32,98 g, 43 mm. Slät rand. Kvalitet 01+. Graverad av Adolf Lindberg. Referens: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:224:1. Denna subskriptionsmedalj präglades vid Myntet och utgavs 1876 som en hyllning till hennes 25-åriga teaterbana.
Åtsida
Profilporträtt av Elise Hwasser. Aktrisen avbildas med en elegant uppsatt frisyr och en tidstypisk, rikt spetsdekorerad krage som skvallrar om hennes upphöjda ställning i samhället. I omskriften längs medaljens ytterkant läses hennes namn i stora, tydliga versaler: "ELISE HWASSER.". Direkt nedanför bröstbildens avskärning återfinns gravörens signatur i liten stil: "A. LINDBERG SC." (där SC står för sculpsit, skulpterade).
Frånsida
Femradig inskription i relief som förkunnar medaljens syfte och historiska kontext: "HYLLNINGSGÄRD / AF / KONGL. THEATERN / DEN 20 NOV. / 1875.". Texten inramas av en mycket tät och praktfullt bunden lagerkrans, vilket historiskt är den yttersta symbolen för konstnärlig triumf och ära.
Blomsterflickan som intog scenen
När man betraktar det djupt skulpterade och respektingivande porträttet av Elise Hwasser på denna vackra bronsmedalj, slagen till hennes 25-årsjubileum vid Kongl. Theatern 1875, är det svårt att föreställa sig hennes oansenliga ursprung. Den unga Elise Jacobson började nämligen sin levnadsbana på Stockholms gator, där hon fick bära ut de konstgjorda blommor som hennes äldre syster tillverkade åt stadens finare damer. Författaren August Blanche var en av dem som fäste sig vid den unga flickan med den fina gestalten. Hon var blond, hade blå ögon som beskrevs som "något dunkla eller beslöjade", och hon älskade att deklamera dikter och monologer för kunderna. På inrådan sökte den teatersvärmande flickan till Dramatens elevskola, där hon antogs och avancerade i en rasande takt.
Hennes formella genombrott lät inte vänta på sig. Redan i november 1850 antecknade författaren F. A. Dahlgren i sin dagbok hur han fascinerats av hennes insatser på Kungliga Operan i pjäser som Lilla Kusin. Han konstaterade frankt att hon nu var den enda av de dramatiska skådespelarna som det var någon genuint glädje att se, och att hon spelade med en sällsynt illusion. Hon fyllde därmed snabbt det enorma tomrum som hade uppstått efter den legendariska Emilie Högqvists tidiga bortgång. Under sina tidiga år anförtroddes Elise Hwasser ofta ingenueroller och briljerade som Ofelia och Desdemona i Shakespeares dramer, samt som Thecla i Schillers Wallensteins död och i titelrollen som Maria Stuart. Hennes spel beskrevs av dåtidens recensenter som okonstlat, varmt, sant och älskligt.
Mellan kungagunst och emancipation
Redan under denna första period av sin karriär började hon dock visa en djupare dragning mot tyngre karaktärsroller, drivet av ett genuint intresse för samtidens kvinnofrågor. Ett lysande exempel på detta var hennes enorma framgång i titelrollen i Jane Eyre år 1854. Vid denna tid valde hon plötsligt att lämna teatern, enligt förljudande för att ingå äktenskap. Hon återvände emellertid till scenen ett halvår senare och gifte sig snart med teaterns sekreterare och ombudsman, Hwasser.
Äktenskapet kom att bli intellektuellt och konstnärligt fruktsamt. Det var under makens inflytande som hennes smak odlades, och i en tid då den formella regin ofta var bristfällig, använde hon honom som sitt konstnärliga bollplank och spelade upp sina roller för honom i hemmet. Paret Hwasser rörde sig snart i de allra högsta samhällskretsarna och tillhörde den trängre kretsen kring det svenska kungaparet, inte minst under somrarna på Ulriksdals slott. Den forna blomsterflickan hade nu förvandlats till en oerhört medveten och emanciperad kulturpersonlighet; hon presiderade i sitt hem som en charmerande värdinna, inte sällan med ett glas punsch och en rykande cigarr eller pipa i handen.
Tragediernas drottning och det nordiska dramat
Det var under 1860- och 1870-talen som Elise Hwassers koncentrerade kraft och konstnärliga originalitet slog ut i full blom. Denna andra period i hennes liv kännetecknades av monumentala och tragiska karaktärsroller. Hon spelade Lady Macbeth och Kleopatra med en enorm auktoritet som möttes av enhällig beundran. Genom sin skarpsynta analys bidrog hon också starkt till att lyfta det inhemska dramat, bland annat som Sigrid i Frans Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa, vilket hon i mångt och mycket gjorde till det folkkära paradstycke det blev.
År 1871 blev hon änka, men förlusten verkade snarast göra hennes skaparkraft än mer koncentrerad. Medaljen, som präglades med texten "Hyllningsgärd af Kongl. Theatern den 20 Nov. 1875", markerade inte ett slut, utan snarare övergången till hennes tredje och kanske mest fascinerande period. Hon blev nu en av de absolut främsta tolkarna av den nya nordiska samhällsrealismen, skriven av giganter som Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson. Hon firade enorma triumfer i Ibsens Härmännen på Helgeland och Fru Inger till Östråt. När hon axlade rollen som Nora i Ett dockhem (1880) hade hon visserligen åldern emot sig i de tidiga akternas naivitet, men hennes tolkning av slutakternas djupa svårmod blev djupt uppmärksammad. Hon förstod den sociala och ideologiska sprängkraften i Ibsens dramatik, översatte själv Gengångare för att få spela Fru Alving och kämpade passionerat för sina konstnärliga övertygelser, även om hon ofta motarbetades av teaterns nya, yngre regissörer.
En hyllningsgärd i brons
När de kungliga teatrarna år 1888 förlorade sina statliga understöd valde Elise Hwasser att dra sig tillbaka till privatlivet i sin villa Vestråt i Fiskebäckskil, där hon avled 1894. Hennes karriär saknar motstycke i svensk teaterhistoria; hon överbryggade ensam epokerna från senromantik till modern nordisk samhällsrealism. Trots att hon av en yngre generation ibland kunde uppfattas som lite för grandios och monumental – likt Englands legendariska Sarah Siddons – råder det inga tvivel om hennes geni. Denna vackra bronsmedalj från 1875 fångar henne mitt i steget, på den absoluta toppen av hennes förmåga, som en evig hyllning till den fattiga blomsterflickan som blev den svenska teaterns obestridda drottning.
En vackert lystrig bronsmedalj. 32,98 g, 43 mm. Slät rand. Kvalitet 01+. Graverad av Adolf Lindberg. Referens: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:224:1. Denna subskriptionsmedalj präglades vid Myntet och utgavs 1876 som en hyllning till hennes 25-åriga teaterbana.
Åtsida
Profilporträtt av Elise Hwasser. Aktrisen avbildas med en elegant uppsatt frisyr och en tidstypisk, rikt spetsdekorerad krage som skvallrar om hennes upphöjda ställning i samhället. I omskriften längs medaljens ytterkant läses hennes namn i stora, tydliga versaler: "ELISE HWASSER.". Direkt nedanför bröstbildens avskärning återfinns gravörens signatur i liten stil: "A. LINDBERG SC." (där SC står för sculpsit, skulpterade).
Frånsida
Femradig inskription i relief som förkunnar medaljens syfte och historiska kontext: "HYLLNINGSGÄRD / AF / KONGL. THEATERN / DEN 20 NOV. / 1875.". Texten inramas av en mycket tät och praktfullt bunden lagerkrans, vilket historiskt är den yttersta symbolen för konstnärlig triumf och ära.
Blomsterflickan som intog scenen
När man betraktar det djupt skulpterade och respektingivande porträttet av Elise Hwasser på denna vackra bronsmedalj, slagen till hennes 25-årsjubileum vid Kongl. Theatern 1875, är det svårt att föreställa sig hennes oansenliga ursprung. Den unga Elise Jacobson började nämligen sin levnadsbana på Stockholms gator, där hon fick bära ut de konstgjorda blommor som hennes äldre syster tillverkade åt stadens finare damer. Författaren August Blanche var en av dem som fäste sig vid den unga flickan med den fina gestalten. Hon var blond, hade blå ögon som beskrevs som "något dunkla eller beslöjade", och hon älskade att deklamera dikter och monologer för kunderna. På inrådan sökte den teatersvärmande flickan till Dramatens elevskola, där hon antogs och avancerade i en rasande takt.
Hennes formella genombrott lät inte vänta på sig. Redan i november 1850 antecknade författaren F. A. Dahlgren i sin dagbok hur han fascinerats av hennes insatser på Kungliga Operan i pjäser som Lilla Kusin. Han konstaterade frankt att hon nu var den enda av de dramatiska skådespelarna som det var någon genuint glädje att se, och att hon spelade med en sällsynt illusion. Hon fyllde därmed snabbt det enorma tomrum som hade uppstått efter den legendariska Emilie Högqvists tidiga bortgång. Under sina tidiga år anförtroddes Elise Hwasser ofta ingenueroller och briljerade som Ofelia och Desdemona i Shakespeares dramer, samt som Thecla i Schillers Wallensteins död och i titelrollen som Maria Stuart. Hennes spel beskrevs av dåtidens recensenter som okonstlat, varmt, sant och älskligt.
Mellan kungagunst och emancipation
Redan under denna första period av sin karriär började hon dock visa en djupare dragning mot tyngre karaktärsroller, drivet av ett genuint intresse för samtidens kvinnofrågor. Ett lysande exempel på detta var hennes enorma framgång i titelrollen i Jane Eyre år 1854. Vid denna tid valde hon plötsligt att lämna teatern, enligt förljudande för att ingå äktenskap. Hon återvände emellertid till scenen ett halvår senare och gifte sig snart med teaterns sekreterare och ombudsman, Hwasser.
Äktenskapet kom att bli intellektuellt och konstnärligt fruktsamt. Det var under makens inflytande som hennes smak odlades, och i en tid då den formella regin ofta var bristfällig, använde hon honom som sitt konstnärliga bollplank och spelade upp sina roller för honom i hemmet. Paret Hwasser rörde sig snart i de allra högsta samhällskretsarna och tillhörde den trängre kretsen kring det svenska kungaparet, inte minst under somrarna på Ulriksdals slott. Den forna blomsterflickan hade nu förvandlats till en oerhört medveten och emanciperad kulturpersonlighet; hon presiderade i sitt hem som en charmerande värdinna, inte sällan med ett glas punsch och en rykande cigarr eller pipa i handen.
Tragediernas drottning och det nordiska dramat
Det var under 1860- och 1870-talen som Elise Hwassers koncentrerade kraft och konstnärliga originalitet slog ut i full blom. Denna andra period i hennes liv kännetecknades av monumentala och tragiska karaktärsroller. Hon spelade Lady Macbeth och Kleopatra med en enorm auktoritet som möttes av enhällig beundran. Genom sin skarpsynta analys bidrog hon också starkt till att lyfta det inhemska dramat, bland annat som Sigrid i Frans Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa, vilket hon i mångt och mycket gjorde till det folkkära paradstycke det blev.
År 1871 blev hon änka, men förlusten verkade snarast göra hennes skaparkraft än mer koncentrerad. Medaljen, som präglades med texten "Hyllningsgärd af Kongl. Theatern den 20 Nov. 1875", markerade inte ett slut, utan snarare övergången till hennes tredje och kanske mest fascinerande period. Hon blev nu en av de absolut främsta tolkarna av den nya nordiska samhällsrealismen, skriven av giganter som Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson. Hon firade enorma triumfer i Ibsens Härmännen på Helgeland och Fru Inger till Östråt. När hon axlade rollen som Nora i Ett dockhem (1880) hade hon visserligen åldern emot sig i de tidiga akternas naivitet, men hennes tolkning av slutakternas djupa svårmod blev djupt uppmärksammad. Hon förstod den sociala och ideologiska sprängkraften i Ibsens dramatik, översatte själv Gengångare för att få spela Fru Alving och kämpade passionerat för sina konstnärliga övertygelser, även om hon ofta motarbetades av teaterns nya, yngre regissörer.
En hyllningsgärd i brons
När de kungliga teatrarna år 1888 förlorade sina statliga understöd valde Elise Hwasser att dra sig tillbaka till privatlivet i sin villa Vestråt i Fiskebäckskil, där hon avled 1894. Hennes karriär saknar motstycke i svensk teaterhistoria; hon överbryggade ensam epokerna från senromantik till modern nordisk samhällsrealism. Trots att hon av en yngre generation ibland kunde uppfattas som lite för grandios och monumental – likt Englands legendariska Sarah Siddons – råder det inga tvivel om hennes geni. Denna vackra bronsmedalj från 1875 fångar henne mitt i steget, på den absoluta toppen av hennes förmåga, som en evig hyllning till den fattiga blomsterflickan som blev den svenska teaterns obestridda drottning.