Emanuel Swedenborg (1688-1772) av Pehr Henrik Lundgren (1852) och Lea Ahlborn (1896) - Andeskådaren i lusthuset

Emanuel Swedenborg (1688-1772)
Denna silvermedalj är en numismatisk hybrid som förenar två olika tidsepoker och institutioner. Åtsidan är ursprungligen graverad av Pehr Henrik Lundgren år 1852 för Kungliga Vetenskapsakademien, medan frånsidan är skapad av Lea Ahlborn år 1896 på uppdrag av Skansen. Silver, 31mm, 13,1g. Kvalitet 1+/01

Åtsida
Porträttet visar en bröstbild av Emanuel Swedenborg i profil, vänd åt höger. Han bär en tidstypisk allongeperuk med lockar som faller ned över nacken och en rock med knäppt krage och knappar. Gravyren är utförd i en klassicistisk stil med mjuk relief. Omskriften lyder: "EMANUEL SVEDENBORG." Under bilden står födelse- och dödsåren: "NAT. 1688. DEN. 1772." (Född 1688, Död 1772). Vid ärmavskärningen återfinns gravörens initialer: "P.L." (Pehr Henrik Lundgren).

Frånsida
Motivet visar Swedenborgs berömda lusthus placerat i en lummig omgivning av barrträd. Byggnaden är ett kvadratiskt lusthus med sadeltak, krönt av en lanternin. Dörrarna står öppna och fönsterluckorna är uppfällda, vilket ger en inbjudande känsla. Den övre omskriften lyder: "TRICHILA EM. SVEDENBORG." I avskärningen (exergen) står texten fördelad på tre rader: "IN SKANSEN / TRANSPORTATA / 1896".
Översättning
- Trichila: Lusthus, lövsal.
- In Skansen transportata: Transporterad (flyttad) till Skansen.


Andeskådaren i lusthuset
Att hålla denna silvermedalj i handen är att hålla en nyckel till två skilda världar, sammanfogade i en enda metallbit. Det är en ovanlig prägling där åtsidan, skapad 1852 av Pehr Henrik Lundgren, möter frånsidan från 1896 av Lea Ahlborn. Tillsammans berättar de historien om en av Sveriges mest gåtfulla giganter – mannen som började med att konstruera slussar åt Karl XII och slutade med att samtala med änglar.

Det matematiska snillet
När vi betraktar Lundgrens porträtt på åtsidan, ser vi den Emanuel Swedenborg som Kungliga Vetenskapsakademien ville minnas. Profilen visar en man av börd och vetenskap. Peruken ligger tung, blicken är stadig. Detta är vetenskapsmannen som i sin ungdom reste till England för att diskutera longitudproblemet med Edmund Halley och som hemma i Sverige blev Christopher Polhems högra hand.

Signaturen "P.L." i ärmavskärningen påminner oss om medaljens ursprung från 1800-talets mitt, en tid då man återupptäckte Swedenborgs vetenskapliga gärning. Mannen på bilden är han som skissade på flygmaskiner, som ville införa decimalsystemet och som i verket Principia rerum naturalium försökte förklara solsystemets uppkomst ur kosmiska virvelrörelser. Han var en "wolffian" och "cartesian", en mekanist som trodde att om man bara hade ett tillräckligt starkt mikroskop skulle man kunna se själens struktur i kroppens minsta fibrer.

Men porträttet döljer den inre kris som skulle komma. Det döljer den Swedenborg som i sin "Drömbok" brottades med erotiska drömmar och vetenskapligt högmod, och som på en krog i London 1745 såg golvet gunga och hörde en röst säga: "Ät icke så mycket".

En fristad på Skansen
Vänder vi på medaljen byter vi scen helt. Här möter vi "Trichila" – lusthuset. Lea Ahlborns gravyr från 1896 visar den lilla byggnaden inbäddad i grönska. Det var till minne av att detta lusthus räddades undan förstörelse och flyttades till Skansen som denna medaljsida skapades.

Lusthuset stod ursprungligen i Swedenborgs malmgård i kvarteret Mullvaden på Hornsgatan i Stockholm. Det var här, i sin trädgård med formklippta buxbomshäckar och labyrinter, som den åldrade siaren tog emot besökare. Folk i staden kallade honom "Fader Fantastisk" och skrattade åt hans historier, men de som mötte honom i trädgården fann en leende, vänlig och oväntat förnuftig gammal man. Carl Christoffer Gjörwell beskrev honom som "torr och mager men gladt och leende" där han gick bland sina växter.

Det var i detta lusthus, eller i dess närhet, som Swedenborgs "öppnade ögon" såg in i en annan verklighet. För honom var lusthuset inte bara en plats för rekreation; det var en portal. Här förde han teologiska diskussioner med döda storheter som Aristoteles och Luther. Här såg han himlen och helvetet, inte som platser för straff och belöning, utan som tillstånd dit själen söker sig av fri vilja.

Från Hornsgatan till evigheten
Att lusthuset flyttades till Skansen 1896 var en kulturgärning. Det räddade en fysisk plats där en av världshistoriens mest sällsamma tankebyggnader uppfördes. Swedenborgs lära om korrespondenser – att allt fysiskt har en andlig motsvarighet – formades i en miljö som denna. När han såg en häst, såg han inte bara ett djur, utan symbolen för förståndet. När han kände solens värme, kände han den gudomliga kärleken.

Denna medalj fångar dualismen i Swedenborgs liv. Åtsidan representerar den yttre människan: assessorn i Bergskollegium, matematikern och anatomen som sökte sanningen i materien. Frånsidan representerar den inre människan: mystikern i lusthuset som fann sanningen i andevärlden.

Det finns en fascinerande berättelse om Swedenborgs siarförmåga som utspelade sig just i en trädgårdsmiljö (om än i Göteborg). Den 19 juli 1759, under en middag, "såg" han en brand bryta ut i Stockholm, fyrtio mil bort. Han våndades över att elden närmade sig hans eget hus på Hornsgatan, för att senare lättad konstatera att den stannat tre hus därifrån. Lusthuset på medaljen klarade sig alltså undan både 1700-talets eldsvådor och 1800-talets stadsrivningar för att slutligen hamna på Artur Hazelius Skansen.

Idag är Swedenborgs kranium begravt i Uppsala domkyrka, efter att ha ropats in på Sotheby's, och hans arkiv är ett världsarv enligt Unesco. Men på denna lilla silvermedalj är han fortfarande vid liv: på ena sidan den stränge vetenskapsmannen, på den andra den fridfulle trädgårdsmästaren som just gläntat på dörren till sitt lusthus för att välkomna en ängel på besök.