Emil Salmson (1875–1940) - Mycket sällsynt - Från hovgravörer till motorpionjärer – Dynastin Salmson
Emil Salmson (1875–1940)
En tung och stilren minnesmedalj i brons. 30,15 g, 40 mm. Randprägling: "SPORRONG&CO". Kvalitet 1+/01. Mycket sällsynt.
Åtsida
Åtsidan pryds av ett djupt och uttrycksfullt högervänt profilporträtt av Emil Salmson. Porträttet är avskalat och realistiskt, där mannens kraftiga drag och karaktäristiska mustasch träder fram tydligt mot den helt släta och odekorerade bakgrunden. Längst ner, i själva halsavskärningen, återfinns gravörens signatur: "G L-M-E".
Frånsida
Frånsidan är stramt modernistisk och bär ingen ornamental utsmyckning. I fältet står tre rader med en tydlig och renodlad typografi i relief som redogör för objektets minneskaraktär: "3 JAN. 1875 / EMIL SALMSON / 25 AUG. 1940".
Från hovgravörer till motorpionjärer – Dynastin Salmson
När Emil Salmson gick ur tiden i augusti 1940, mitt under ett brinnande världskrig, slöts ett kapitel för en av Sveriges viktigaste pionjärer inom den tidiga motorismen. Men för att förstå drivkraften hos denne industriman måste man blicka bakåt. Bakom den moderna fasaden och bilarnas avgasrök döljer sig nämligen en av de mest fascinerande och inflytelserika judiska konstnärsdynastierna i svensk historia: släkten Salmson.
Berättelsen tar sin början i slutet av 1700-talet när Salm Salmson (ca 1767–1822) anlände till Stockholm från Brandenburg i Tyskland som ung gesäll åt sigillgravören Aron Isak – grundaren av den judiska församlingen i Sverige. Salm etablerade sig som hovgravör och kom att bli stamfader till en remarkabel skara barn som fullkomligt dominerade svenskt konst- och kulturliv under 1800-talet. En av sönerna, Isaac (Johan) Salmson, reste till Paris där han blev hyllad gravör och utförde porträtt i halvädelstenar åt kejsar Napoleon III. En annan son, Abraham Salmson, blev hovgravör i Stockholm och hyllad skulptör. Andra ättlingar var obotliga optimister och risktagare, såsom litografen Axel Jacob som efter en misstänkt reversförfalskning tvingades fly till Amerika där han dog blind, eller Anton Salmson som drev operettsällskap och teatrar med växlande (och ofta ruinerande) framgång.
Kopplingen till Lea Ahlborn
Allra starkast avtryck i den svenska historien gjorde dock Salm Salmsons dotter, Rebecca Johanna. Hon var en brådmogen konstnär som ställde ut sina verk redan som fjortonåring. Hon gifte sig sedermera med myntgravören Ludvig Persson Lundgren. Paret fick en dotter vid namn Lea. Denna flicka, Emil Salmsons fars syssling, kom att skriva in sig i historieböckerna som Lea Ahlborn – Sveriges genom tiderna främsta mynt- och medaljgravör och den första kvinnan i statlig tjänst. Medan familjen Salmson formade medaljkonsten, graverade stål och skar i ädelstenar för kungligheter i både Sverige och Frankrike, skulle en annan gren av familjen komma att forma framtidens rörlighet.
Fartens decennium
Frans Heinrich Emil Salmson föddes i Malmö 1875, son till en handlande vars farfar var bror till den ursprunglige hovgravören Salm Salmson. Om hans släktingar hade vigt sina liv åt den finkänsliga konsten, vigde Emil sitt liv åt den nya tidens religion: farten.
Under 1890-talet var den unge Emil en fanatisk och oerhört framgångsrik tävlingscyklist. Han trampade hem uppemot 150 priser i tävlingar över hela Sverige, Danmark och Tyskland. Denna passion för mekanik och rörelse förde honom in i affärslivet. Efter några år i faderns grosshandelsfirma började han arbeta för Svenska AB Humber & Co, vilket senare blev Maskinfabriksaktiebolaget Scania. Runt sekelskiftet 1902 rekryterades han till A. Wiklunds maskin- & velocipedfabrik i Stockholm, ett företag han sedan kom att viga sitt yrkesliv åt och vars verkställande direktör han sedermera blev.
Automobilens intåg i Sverige
När förbränningsmotorn på allvar gjorde sitt intåg växlade Emil Salmson från två till fyra hjul. Han var en av landets allra första sanna motorentusiaster och en formidabel förare. När Sveriges allra första automobiltävling gick av stapeln år 1905 stod Emil Salmson som stolt segrare. Han följde upp detta genom att erövra Kungliga Automobil Klubbens (KAK) vinterpokal tre år i rad (1906–1908).
Efter 1909 lade han tävlingshandskarna på hyllan för att istället ägna sig åt att bygga den infrastruktur som krävdes för att bilen skulle bli var mans egendom. Han var en tung maktfaktor inom KAK under decennier, satt som vice ordförande och var en drivande kraft bakom grundandet av Svensk Motortidning. Salmson insåg att bilismen krävde reglering och säkerhet för att blomstra; han satt med som sakkunnig när den svenska automobilförordningen skulle revideras och ledde den svenska motorhandelns organisationer framåt med säker hand.
När Emil Salmson avled sensommaren 1940, graverades och slogs denna avskalade och modernistiska bronsmedalj till hans minne av Sporrong & Co. Den bär ingen av den överdådiga ornamentik som hans släkting Lea Ahlborn eller Johan Salmson skulle ha använt ett århundrade tidigare. Istället är den precis som Emil själv: stram, framåtblickande och funktionell. Den utgör ett bestående monument över en man som bar en stor konstnärsdynastis obotliga drivkraft, men som valde att gravera sitt eget arv i den nylagda asfalten.
En tung och stilren minnesmedalj i brons. 30,15 g, 40 mm. Randprägling: "SPORRONG&CO". Kvalitet 1+/01. Mycket sällsynt.
Åtsida
Åtsidan pryds av ett djupt och uttrycksfullt högervänt profilporträtt av Emil Salmson. Porträttet är avskalat och realistiskt, där mannens kraftiga drag och karaktäristiska mustasch träder fram tydligt mot den helt släta och odekorerade bakgrunden. Längst ner, i själva halsavskärningen, återfinns gravörens signatur: "G L-M-E".
Frånsida
Frånsidan är stramt modernistisk och bär ingen ornamental utsmyckning. I fältet står tre rader med en tydlig och renodlad typografi i relief som redogör för objektets minneskaraktär: "3 JAN. 1875 / EMIL SALMSON / 25 AUG. 1940".
Från hovgravörer till motorpionjärer – Dynastin Salmson
När Emil Salmson gick ur tiden i augusti 1940, mitt under ett brinnande världskrig, slöts ett kapitel för en av Sveriges viktigaste pionjärer inom den tidiga motorismen. Men för att förstå drivkraften hos denne industriman måste man blicka bakåt. Bakom den moderna fasaden och bilarnas avgasrök döljer sig nämligen en av de mest fascinerande och inflytelserika judiska konstnärsdynastierna i svensk historia: släkten Salmson.
Berättelsen tar sin början i slutet av 1700-talet när Salm Salmson (ca 1767–1822) anlände till Stockholm från Brandenburg i Tyskland som ung gesäll åt sigillgravören Aron Isak – grundaren av den judiska församlingen i Sverige. Salm etablerade sig som hovgravör och kom att bli stamfader till en remarkabel skara barn som fullkomligt dominerade svenskt konst- och kulturliv under 1800-talet. En av sönerna, Isaac (Johan) Salmson, reste till Paris där han blev hyllad gravör och utförde porträtt i halvädelstenar åt kejsar Napoleon III. En annan son, Abraham Salmson, blev hovgravör i Stockholm och hyllad skulptör. Andra ättlingar var obotliga optimister och risktagare, såsom litografen Axel Jacob som efter en misstänkt reversförfalskning tvingades fly till Amerika där han dog blind, eller Anton Salmson som drev operettsällskap och teatrar med växlande (och ofta ruinerande) framgång.
Kopplingen till Lea Ahlborn
Allra starkast avtryck i den svenska historien gjorde dock Salm Salmsons dotter, Rebecca Johanna. Hon var en brådmogen konstnär som ställde ut sina verk redan som fjortonåring. Hon gifte sig sedermera med myntgravören Ludvig Persson Lundgren. Paret fick en dotter vid namn Lea. Denna flicka, Emil Salmsons fars syssling, kom att skriva in sig i historieböckerna som Lea Ahlborn – Sveriges genom tiderna främsta mynt- och medaljgravör och den första kvinnan i statlig tjänst. Medan familjen Salmson formade medaljkonsten, graverade stål och skar i ädelstenar för kungligheter i både Sverige och Frankrike, skulle en annan gren av familjen komma att forma framtidens rörlighet.
Fartens decennium
Frans Heinrich Emil Salmson föddes i Malmö 1875, son till en handlande vars farfar var bror till den ursprunglige hovgravören Salm Salmson. Om hans släktingar hade vigt sina liv åt den finkänsliga konsten, vigde Emil sitt liv åt den nya tidens religion: farten.
Under 1890-talet var den unge Emil en fanatisk och oerhört framgångsrik tävlingscyklist. Han trampade hem uppemot 150 priser i tävlingar över hela Sverige, Danmark och Tyskland. Denna passion för mekanik och rörelse förde honom in i affärslivet. Efter några år i faderns grosshandelsfirma började han arbeta för Svenska AB Humber & Co, vilket senare blev Maskinfabriksaktiebolaget Scania. Runt sekelskiftet 1902 rekryterades han till A. Wiklunds maskin- & velocipedfabrik i Stockholm, ett företag han sedan kom att viga sitt yrkesliv åt och vars verkställande direktör han sedermera blev.
Automobilens intåg i Sverige
När förbränningsmotorn på allvar gjorde sitt intåg växlade Emil Salmson från två till fyra hjul. Han var en av landets allra första sanna motorentusiaster och en formidabel förare. När Sveriges allra första automobiltävling gick av stapeln år 1905 stod Emil Salmson som stolt segrare. Han följde upp detta genom att erövra Kungliga Automobil Klubbens (KAK) vinterpokal tre år i rad (1906–1908).
Efter 1909 lade han tävlingshandskarna på hyllan för att istället ägna sig åt att bygga den infrastruktur som krävdes för att bilen skulle bli var mans egendom. Han var en tung maktfaktor inom KAK under decennier, satt som vice ordförande och var en drivande kraft bakom grundandet av Svensk Motortidning. Salmson insåg att bilismen krävde reglering och säkerhet för att blomstra; han satt med som sakkunnig när den svenska automobilförordningen skulle revideras och ledde den svenska motorhandelns organisationer framåt med säker hand.
När Emil Salmson avled sensommaren 1940, graverades och slogs denna avskalade och modernistiska bronsmedalj till hans minne av Sporrong & Co. Den bär ingen av den överdådiga ornamentik som hans släkting Lea Ahlborn eller Johan Salmson skulle ha använt ett århundrade tidigare. Istället är den precis som Emil själv: stram, framåtblickande och funktionell. Den utgör ett bestående monument över en man som bar en stor konstnärsdynastis obotliga drivkraft, men som valde att gravera sitt eget arv i den nylagda asfalten.