Erik Benzelius den yngre (1675–1743) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1882 - En lärd universitetsman och bibliotekarie
Erik Benzelius den yngre (1675–1743) utgiven av Svenska Akademien 1882
Silver, 15.85g, 31mm, slät rand. Kvalitet 1+/01. Graverad av Lea Ahlborn för Svenska akademien 1882. Referenser: Brita Olsén, sid 264 (Lea Ahlborn, En svensk medaljkonstnär under 1800-talet), Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:172:6, Bo Svensén, sid 194 (Ärans och minnets valuta, Svenska akademiens minnespenningar 1786-2009).
Åtsida
Motivet utgörs av Erik Benzelius den yngres högervända bröstbild. Han är avbildad i prästerlig dräkt och bär en tidstypisk kalott på huvudet. Längs den övre och högra kanten löper omskriften "ER. BENZELIUS EPISC. LINCOP. DESIGN. ARCHIEP. SV." (översatt: Erik Benzelius, biskop i Linköping, utsedd till Sveriges ärkebiskop).
Frånsida
Fältets centrum visar Benzelius i prästerlig dräkt, sittande i en begrundande ställning vid ett bord. Han håller en penna i den ena handen och lutar huvudet mot den andra. På bordet framför honom ligger böcker, ett pergamentsblad och ett bläckhorn, vilket betonar hans roll som vetenskapsman och författare. Längs den övre kanten löper omskriften "LITERARUM INDEFESSUS CULTOR ET PROMOTOR." (Litteraturens oförtröttlige odlare och främjare). I den nedre avskärningen står texten "CONDITOR REG. SOCIET. / SCIENT. UPSAL. / OBIIT / MDCCXLIII." fördelad på fyra rader (Grundare av Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala. Avled 1743). På golvet intill den högra kanten återfinns gravören Lea Ahlborns signatur "LEA AHLB".
En lärd universitetsman och bibliotekarie
Erik Benzelius den yngre föddes 1675 i Uppsala till en framstående teologfamilj; hans far var ärkebiskopen Erik Benzelius den äldre och hans mor var av den anrika Bureätten. Efter gedigna grundstudier fick han, med hjälp av ett kungligt stipendium, möjlighet att resa utomlands mellan 1697 och 1700. Under dessa resor knöt han kontakter med några av Europas mest berömda lärda, däribland Leibniz och Thomasius. Vid sin återkomst till Sverige 1702 utnämndes han till bibliotekarie vid Uppsala universitet. I denna roll systematiserade han bibliotekets samlingar och berikade dem genom inköp och avskrifter av klassiska författares handskrifter, inklusive bibliotekets första grekiska manuskript. Hans exceptionellt breda kunskaper i svensk historia, litteratur och myntkunskap ledde till att han även instiftade Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, vilket stolt uppmärksammas på medaljens frånsida.
Biskop, politiker och samhällsutvecklare
På 1720-talet tog Benzelius karriär en ny vändning mot kyrkans högsta ämbeten. Efter att ha blivit teologie doktor 1719 och professor i teologi 1723, kallades han att bli biskop i Göteborgs stift 1726, för att sedan ta över Linköpings stift 1731. Trots sina krävande stiftsgöromål fortsatte han sitt intensiva litterära och vetenskapliga arbete. Han författade och utgav flera betydande historiska och teologiska verk och underhöll en enorm brevväxling med både in- och utländska vetenskapsmän.
Benzelius var dessutom djupt engagerad i Sveriges samhällsutveckling. Han samlade in tidig statistisk data över folkmängden, var en av de första att importera engelska får till Sverige för att främja näringslivet, och intresserade sig för idén om en vattenled mellan Östersjön och Västerhavet. Han var även svåger till Emanuel Swedenborg och en inflytelserik riksdagsman för Hattpartiet, där han verkade som prästeståndets talman vid riksdagarna 1740 och 1742. Som talman drog han sig inte för att direkt konfrontera kung Fredrik I gällande dennes olovliga relation med Hedvig Taube.
Ärkebiskopen som aldrig hann tillträda
Hälsan började svika Benzelius under hans sista riksdag. I september 1742 utsågs han slutligen till Sveriges ärkebiskop, men han kom aldrig att hinna tillträda detta ämbete. Han återvände sjuk till Linköping där han avled den 23 september 1743. Sitt sista stora engagemang hade han ägnat åt Linköpings gymnasie-bibliotek, som senare fick överta hans ovärderliga boksamling och handskrifter. Svenska Akademiens minnespenning från 1882 sammanfattar elegant hans livsgärning: en oförtröttlig främjare av vetenskap och litteratur som lade grunden för mycket av den intellektuella blomstring som kom att utmärka den svenska frihetstiden.
Silver, 15.85g, 31mm, slät rand. Kvalitet 1+/01. Graverad av Lea Ahlborn för Svenska akademien 1882. Referenser: Brita Olsén, sid 264 (Lea Ahlborn, En svensk medaljkonstnär under 1800-talet), Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:172:6, Bo Svensén, sid 194 (Ärans och minnets valuta, Svenska akademiens minnespenningar 1786-2009).
Åtsida
Motivet utgörs av Erik Benzelius den yngres högervända bröstbild. Han är avbildad i prästerlig dräkt och bär en tidstypisk kalott på huvudet. Längs den övre och högra kanten löper omskriften "ER. BENZELIUS EPISC. LINCOP. DESIGN. ARCHIEP. SV." (översatt: Erik Benzelius, biskop i Linköping, utsedd till Sveriges ärkebiskop).
Frånsida
Fältets centrum visar Benzelius i prästerlig dräkt, sittande i en begrundande ställning vid ett bord. Han håller en penna i den ena handen och lutar huvudet mot den andra. På bordet framför honom ligger böcker, ett pergamentsblad och ett bläckhorn, vilket betonar hans roll som vetenskapsman och författare. Längs den övre kanten löper omskriften "LITERARUM INDEFESSUS CULTOR ET PROMOTOR." (Litteraturens oförtröttlige odlare och främjare). I den nedre avskärningen står texten "CONDITOR REG. SOCIET. / SCIENT. UPSAL. / OBIIT / MDCCXLIII." fördelad på fyra rader (Grundare av Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala. Avled 1743). På golvet intill den högra kanten återfinns gravören Lea Ahlborns signatur "LEA AHLB".
En lärd universitetsman och bibliotekarie
Erik Benzelius den yngre föddes 1675 i Uppsala till en framstående teologfamilj; hans far var ärkebiskopen Erik Benzelius den äldre och hans mor var av den anrika Bureätten. Efter gedigna grundstudier fick han, med hjälp av ett kungligt stipendium, möjlighet att resa utomlands mellan 1697 och 1700. Under dessa resor knöt han kontakter med några av Europas mest berömda lärda, däribland Leibniz och Thomasius. Vid sin återkomst till Sverige 1702 utnämndes han till bibliotekarie vid Uppsala universitet. I denna roll systematiserade han bibliotekets samlingar och berikade dem genom inköp och avskrifter av klassiska författares handskrifter, inklusive bibliotekets första grekiska manuskript. Hans exceptionellt breda kunskaper i svensk historia, litteratur och myntkunskap ledde till att han även instiftade Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, vilket stolt uppmärksammas på medaljens frånsida.
Biskop, politiker och samhällsutvecklare
På 1720-talet tog Benzelius karriär en ny vändning mot kyrkans högsta ämbeten. Efter att ha blivit teologie doktor 1719 och professor i teologi 1723, kallades han att bli biskop i Göteborgs stift 1726, för att sedan ta över Linköpings stift 1731. Trots sina krävande stiftsgöromål fortsatte han sitt intensiva litterära och vetenskapliga arbete. Han författade och utgav flera betydande historiska och teologiska verk och underhöll en enorm brevväxling med både in- och utländska vetenskapsmän.
Benzelius var dessutom djupt engagerad i Sveriges samhällsutveckling. Han samlade in tidig statistisk data över folkmängden, var en av de första att importera engelska får till Sverige för att främja näringslivet, och intresserade sig för idén om en vattenled mellan Östersjön och Västerhavet. Han var även svåger till Emanuel Swedenborg och en inflytelserik riksdagsman för Hattpartiet, där han verkade som prästeståndets talman vid riksdagarna 1740 och 1742. Som talman drog han sig inte för att direkt konfrontera kung Fredrik I gällande dennes olovliga relation med Hedvig Taube.
Ärkebiskopen som aldrig hann tillträda
Hälsan började svika Benzelius under hans sista riksdag. I september 1742 utsågs han slutligen till Sveriges ärkebiskop, men han kom aldrig att hinna tillträda detta ämbete. Han återvände sjuk till Linköping där han avled den 23 september 1743. Sitt sista stora engagemang hade han ägnat åt Linköpings gymnasie-bibliotek, som senare fick överta hans ovärderliga boksamling och handskrifter. Svenska Akademiens minnespenning från 1882 sammanfattar elegant hans livsgärning: en oförtröttlig främjare av vetenskap och litteratur som lade grunden för mycket av den intellektuella blomstring som kom att utmärka den svenska frihetstiden.