Erik Edlund (1819-1889) av Lea Ahlborn för Kungliga vetenskapsakademien 1891 - Nyckeln till naturens osynliga krafter

Silver, 15.13g, 31mm, KVA 152, märken, kvalitet 1+

På åtsidan framträder Erik Edlund i en bröstbild i profil, vänd åt vänster. Han är klädd i frack med pipkrage och bär Nordstjärneordens kraschan på bröstet, vilket markerar hans status i det offentliga Sverige. Porträttet visar en man med kraftigt helskägg och ett koncentrerat uttryck. Omskriften lyder "E. R. EDLUND PHYS. PROF. R. AC. SC. SUEC.", vilket uttyds "Erik Edlund, professor i fysik, ledamot av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien". Bakom nacken och framför bröstbilden återfinns födelse- och dödsåren: "N. 1819 O. 1888" (Född 1819, Död 1888). Signaturen "LEA AHLBORN" är placerad längs kanten vid axelpartiets avslutning.

Frånsidan bjuder på en allegorisk scen där en kvinnogestalt, personifierande Naturen eller Vetenskapen, står i centrum. Hon är draperiklädd och håller i sin högra hand en nyckel och i sin vänstra en brinnande fackla, symboler för att låsa upp hemligheter och sprida ljus. På golvet runt henne står instrument som direkt knyter an till Edlunds forskning: till vänster en elektricitetsapparat (troligen en induktionsapparat eller tidig generator) och till höger en galvanometer för strömmätning. Den övre omskriften lyder "SECRETA NATURAE RECLUDIT ET ILLUSTRAT", vilket betyder "Han ontsluter och upplyser naturens hemligheter". I avskärningen står dedikationen: "SOCIO SCRUTATORI RERUM NATURALIUM CELEBERRIMO R. ACAD. SCIENT. SUEC. MDCCCXCI.", som översatt lyder: "Till den mest berömde utforskaren av naturen, ledamoten av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien, 1891".

Nyckeln till naturens osynliga krafter
När man betraktar denna silvermedalj över Erik Edlund, slagen 1891, är det lätt att fästas vid frånsidans symbolik. Kvinnan som står där, draperad i klassiska veck, håller två föremål: en nyckel och en fackla. Det är en bild som sammanfattar 1800-talets vetenskapliga optimism. Med nyckeln låser man upp naturens förborgade rum, och med facklan lyser man upp mörkret. För få personer passar denna allegori bättre än för Erik Edlund, mannen som vigde sitt liv åt att förstå och tämja den osynliga kraft som kallas elektricitet.
En krokig rygg och en rätlinjig tanke

Vänder vi på medaljen möter vi åtsidans porträtt. Lea Ahlborn har graverat en man med ett kraftfullt skägg och en blick präglad av auktoritet. Men silvret döljer en fysisk skörhet. Redan som barn i Närke drabbades Edlund av en sjukdom som orsakade en partiell förlamning och lämnade honom med en bestående krökning av ryggraden. Hans hälsa var livet igenom vacklande. Kanske var det just denna fysiska begränsning som drev honom att söka sig till tankens och laboratoriets värld, där kroppsstyrka var underordnad intellektets skärpa.

Medaljen visar honom med Nordstjärneordens kraschan, en symbol för den framgångsrika karriär som tog fart efter en avgörande resa till Leipzig i slutet av 1840-talet. Där mötte han Wilhelm Weber, en av elektrodynamikens pionjärer. Mötet blev förlösande. Edlund, som kom från knappa förhållanden och vars skolgång fördröjts av fattigdom, fann här sin vetenskapliga hemvist.

Instrumenten på golvet
Det är på medaljens frånsida som historien blir specifik. Bredvid kvinnogestalten ser vi två instrument: en elektricitetsapparat till vänster och en galvanometer till höger. Dessa är inte generisk rekvisita. De berättar om Edlunds banbrytande arbete med induktionsströmmar. Han var den förste som lyckades mäta de så kallade "extraströmmarna" som uppstår när en elektrisk krets bryts eller sluts, ett fenomen som Michael Faraday upptäckt men som Edlund kvantifierade med en "sinnrik men enkel försöksanordning".

Galvanometern på medaljen påminner oss också om den praktiska nyttan av hans forskning. Edlund var inte bara en teoretiker; han ville att vetenskapen skulle tjäna samhället. På 1850-talet utvecklade han en metod för att sända telegrafmeddelanden i båda riktningarna samtidigt längs en enda kabel. Detta ledde till en hetsig prioritetsstrid med den tyska industrigiganten Siemens – en strid som utkämpades i vetenskapliga tidskrifter och vittnar om hur het frågan var i en tid då världen började kopplas samman. Att hans system demonstrerades på världsutställningen i Paris 1855 visar vilken internationell ryktbarhet "den krokryggige svensken" åtnjöt.

Ljusbågens gåta och eterns illusion
Edlunds forskning sträckte sig även mot ljuset, bokstavligen. Han undersökte den elektriska ljusbågen, den bländande urladdning mellan kolspetsar som var tidens mest intensiva ljuskälla. Hans upptäckt av ljusbågens "motelektromotoriska kraft" var en vetenskaplig triumf som ensam hade räckt för att säkra hans plats i historieböckerna. Facklan i kvinnans hand på medaljen får därmed en dubbel mening: den symboliserar upplysning i allmänhet, men också det elektriska ljus Edlund hjälpte till att förklara.

Men medaljen är också ett monument över en tid då vetenskapen famlade efter en enhetlig teori. Edlund, präglad av sin ungdoms studier, höll fast vid den "unitariska teorin". Han trodde att elektricitet var ett flöde av "världsetern", samma ämne som fyllde rymden. Även när James Clerk Maxwells moderna teorier började vinna mark, försvarade Edlund sina idéer med en envishet som gränsade till hårdnackad ståndaktighet. Det är en påminnelse om att även de skarpaste hjärnor är barn av sin tid.

Arvet i silver
Texten på frånsidan, Socio Scrutatori Rerum Naturalium ("Till naturtingens utforskare"), hyllar en man som blev Vetenskapsakademiens förste fysiker. Han organiserade landets meteorologiska observationer, justerade rikslikarna för mått och vikt och kämpade för de tekniska skolornas utveckling.

När vi håller denna medalj håller vi minnet av en resa från en sjukbädd i Närke till den europeiska vetenskapens toppskikt. Instrumenten vid kvinnans fötter står tysta nu, ingraverade i silver, men en gång i tiden sprakade de av den kraft som Erik Edlund vigde sitt liv åt att mäta. Han låste upp naturens hemligheter, precis som inskriptionen säger, och även om hans teorier om etern har förvisats till historiens kabinett, lever hans mätningar och hans metoder kvar i grunden för vår elektrifierade värld.