Erik Gustaf Geijer (1783-1847) av Per Henrik Lundgren 1850 - Nationalisten som blev liberal

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) av Per Henrik Lundgren 1850
Brons 70.65g, 50mm, Hyckert II:121:2, kvalitet 1+/01

Åtsidan visar ett vänstervänt porträtt av Erik Gustaf Geijer i bröstbild, med skarpt modellerade ansiktsdrag och kort, vågigt hår. Runt porträttet löper inskriptionen som anger hans namn och födelse- respektive dödsår, angivna med romerska siffror: "ERICUS GUSTAVUS GEIJER SVEC NAT. MDCCLXXXIII DEN. MDCCCXLVII"

Frånsidan avbildar en sittande kvinna i klassisk dräkt, en allegori för Historien eller Vetenskapen, som håller en stor skrivtavla. Bredvid henne står en bevingad genius med fackla som symbol för upplysning och inspiration. Inskriften upptill lovprisar de himmelska lågorna som upplyser allt, medan den nedre texten uttrycker tacksamhet från vänner och lärjungar till den ädle historikern och medborgaren, följt av årtalet 1850 i romerska siffror: TUA CAELESTES ILLUSTRANT OMINA FLAMMAE NOBILI HISTORICO CIVI OPTIMO GRATI CULTURES ET AMICI MDCCCL" (Dina himmelska lågor upplyser allt, åt den ädle historikern och främste medborgaren från tacksamma lärjungar och vänner år 1850),

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) var en av 1800-talets mest inflytelserika och mångfacetterade svenska kulturpersonligheter. Född på Ransäters bruk i Värmland, kom han att verka som författare, poet, filosof, historiker och tonsättare. Hans intellektuella resa – från en av den svenska romantikens och nationalismens fäder till en av liberalismens mest betydelsefulla förespråkare – speglar en hel epoks idémässiga brytningar.

Geijers akademiska bana inleddes vid Uppsala universitet 1799. Efter en period av osäkerhet och splittrade intressen, där han avfärdades som en "yngling utan stadga", fann han sin riktning. En sårad stolthet drev honom att gripa pennan, vilket resulterade i att han 1803 vann Svenska Akademiens stora pris för ett äreminne över Sten Sture den äldre. Detta blev startskottet för en lysande karriär. Efter en formande vistelse i England 1809–1810, där han imponerades av det engelska samhällets pragmatism och handlingskraft, återvände han till Uppsala och blev en centralgestalt i den framväxande romantiska rörelsen.

År 1811 var Geijer med och grundade Götiska förbundet och dess tidskrift Iduna, där hans berömda dikter "Vikingen" och "Odalbonden" publicerades. Dessa verk kom att forma eftervärldens idealiserade bild av forntiden och den svenske bonden. Från 1817 var han professor i historia vid Uppsala universitet, och under 1820-talet etablerade han sig som en av Sveriges första och främsta konservativa tänkare. Hans monumentala verk Svenska folkets historia (1832–1836) befäste hans ställning som landets ledande historiker, med en historiesyn där kungarna stod i centrum för nationens utveckling.

Den mest dramatiska vändpunkten i Geijers liv inträffade 1838 med det så kallade "Geijerska avfallet". I en omsvängning som skakade Kultursverige övergav han sin konservativa övertygelse och anslöt sig till liberalismen. Detta ideologiska skifte ledde till smärtsamma brytningar med nära vänner som P.D.A. Atterbom och Hans Järta, men gav också Geijer en ny politisk röst. Som riksdagsman för prästeståndet blev han en ivrig förespråkare för reformer och drev med kraft frågan om slaveriets avskaffande i den svenska kolonin Saint-Barthélemy, vilket också förverkligades 1845.

Geijers sista år präglades av sjukdom och polemik, men hans intellektuella nyfikenhet och religiösa grubblerier bestod in i det sista. Han avled i Stockholm 1847 och lämnade efter sig ett rikt och komplext arv. Som akademiker lade han grunden för historieämnet som modern vetenskap i Sverige. Som tänkare introducerade han både konservatismen och liberalismen i den svenska idédebatten, och hans filosofiska "personlighetsprincip" har influerat generationer av teologer och filosofer. Genom sin poesi, musik och historieskrivning formade Erik Gustaf Geijer på ett avgörande sätt den svenska nationella självbilden.