Erik Gustaf Geijer (1783–1847) av Lea Ahlborn för Kungl. Vetenskapsakademien 1870 - Odödlighetens frukter
Erik Gustaf Geijer (1783–1847) av Lea Ahlborn för Kungliga Vetenskapsakademien 1870
Silver, 14.81g, 31mm. Kvalitet 1+/01. Graverad av Lea Ahlborn. Medaljen har en härlig lyster och är hårt slagen med hög relief och höga kanter. Referenser: Brita Olsén, sid 191, Hyckert II, sid 122, KVA 130.
Åtsida
Erik Gustaf Geijers högervända bröstbild. Omskriften löper längs kanten: "ERICUS GUST. GEIJER NAT. MDCCLXXXIII DENAT. MDCCCXLVII." (Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847). Under bröstbilden återfinns gravörens namn: "LEA AHLBORN".
Frånsida
Motivet föreställer den fornnordiska gudinnan Idun stående, klädd i antikiserande dräkt. Hon håller sin ask med odödlighetsäpplen tätt intill bröstet och erbjuder ett äpple i sin utsträckta högra hand. Omskriften lyder: "CUIUS INEST FRUCTIBUS VIS IMMORTALIS", vilket översätts till: I hennes frukter finns en odödliggörande kraft. I avskärningen står på fyra rader: "SOCIO HISTORICO / INGENIOSISSIMO / R. ACAD. SC. SVEC. / MDCCCLXX." Detta översätts till: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien för sin ledamot, den snillrike historikern, år 1870. Frånsidan är skickligt graverad av Ahlborns elev, August Högel.
Odödlighetens frukter
När Kungliga Vetenskapsakademien 1870 beslöt att slå en minnespenning över sin forne ledamot Erik Gustaf Geijer, valde man ett motiv som på djupet speglade hans livsgärning. Valet av den fornnordiska gudinnan Idun på medaljens frånsida var ingen slump; det var en direkt hyllning till den rörelse Geijer var med och grundade, och den tidskrift som bar hennes namn.
Romantikens genombrott och Iduna
Geijer, som inledde sina studier i Uppsala 1799, greps tidigt av den tyska idealistiska filosofin och den nationella väckelsen. År 1811 var han med och stiftade Götiska Förbundet, ett sällskap som med kraft vände sig mot den franska klassicismen för att istället finna kraft i den nordiska forntiden. Förbundets språkrör fick namnet Iduna, precis som gudinnan på denna medalj, vilken vaktade de äpplen som gav gudarna evig ungdom. I just denna tidskrift publicerade Geijer sina mest odödliga och romantiskt präglade dikter, såsom "Vikingen" och "Odalsbonden", vilka än idag utgör fundament i den svenska litteraturen.
Den snillrike historikern
Men det var inte bara som poet Geijer gjorde avtryck. Som professor i historia vid Uppsala universitet från 1817 samlade han enorma åhörarskaror. Han vitaliserade den svenska historieskrivningen genom att uppfatta historien och den historiska myten som grunden för nationens samtida kraftutveckling. Hans stora, om än ofullbordade, verk Svea rikes hävder (1825) och Svenska folkets historia (1832–1836) flyttade fokus mot källkritik och arkivforskning, vilket förde in en ny, verklighetsnära tyngd i ämnet. Orden på medaljens frånsida – Socio historico ingeniosissimo ("den snillrike historikern") – är ett erkännande av denna monumentala vetenskapliga insats.
Sanningssökaren och "avfallet"
Geijers intellektuella hederlighet och källkritiska blick ledde honom slutligen till ett av den svenska idéhistoriens mest omtalade vägskäl. Hans tidigare djupt konservativa samhällsuppfattning luckrades upp, och 1838 anslöt han sig till den liberala reformrörelsen – ett steg som blev känt som "avfallet". Detta dramatiska beslut, formulerat i dikten "På nyårsdagen 1838", gjorde honom tillfälligt isolerad; de konservativa anklagade honom för opportunism och liberalerna förhöll sig avvaktande. Men det visade på ett mod att låta sanningen och förståelsen för medelklassens krav väga tyngre än gammal lojalitet.
Lea Ahlborns och August Högels medalj binder mästerligt samman dessa trådar. Geijers strama, vakna profil på åtsidan vilar tryggt mot frånsidans Idun. I hennes äpplen – Geijers egna historiska och poetiska frukter – finns bevisligen en odödliggörande kraft.
Silver, 14.81g, 31mm. Kvalitet 1+/01. Graverad av Lea Ahlborn. Medaljen har en härlig lyster och är hårt slagen med hög relief och höga kanter. Referenser: Brita Olsén, sid 191, Hyckert II, sid 122, KVA 130.
Åtsida
Erik Gustaf Geijers högervända bröstbild. Omskriften löper längs kanten: "ERICUS GUST. GEIJER NAT. MDCCLXXXIII DENAT. MDCCCXLVII." (Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847). Under bröstbilden återfinns gravörens namn: "LEA AHLBORN".
Frånsida
Motivet föreställer den fornnordiska gudinnan Idun stående, klädd i antikiserande dräkt. Hon håller sin ask med odödlighetsäpplen tätt intill bröstet och erbjuder ett äpple i sin utsträckta högra hand. Omskriften lyder: "CUIUS INEST FRUCTIBUS VIS IMMORTALIS", vilket översätts till: I hennes frukter finns en odödliggörande kraft. I avskärningen står på fyra rader: "SOCIO HISTORICO / INGENIOSISSIMO / R. ACAD. SC. SVEC. / MDCCCLXX." Detta översätts till: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien för sin ledamot, den snillrike historikern, år 1870. Frånsidan är skickligt graverad av Ahlborns elev, August Högel.
Odödlighetens frukter
När Kungliga Vetenskapsakademien 1870 beslöt att slå en minnespenning över sin forne ledamot Erik Gustaf Geijer, valde man ett motiv som på djupet speglade hans livsgärning. Valet av den fornnordiska gudinnan Idun på medaljens frånsida var ingen slump; det var en direkt hyllning till den rörelse Geijer var med och grundade, och den tidskrift som bar hennes namn.
Romantikens genombrott och Iduna
Geijer, som inledde sina studier i Uppsala 1799, greps tidigt av den tyska idealistiska filosofin och den nationella väckelsen. År 1811 var han med och stiftade Götiska Förbundet, ett sällskap som med kraft vände sig mot den franska klassicismen för att istället finna kraft i den nordiska forntiden. Förbundets språkrör fick namnet Iduna, precis som gudinnan på denna medalj, vilken vaktade de äpplen som gav gudarna evig ungdom. I just denna tidskrift publicerade Geijer sina mest odödliga och romantiskt präglade dikter, såsom "Vikingen" och "Odalsbonden", vilka än idag utgör fundament i den svenska litteraturen.
Den snillrike historikern
Men det var inte bara som poet Geijer gjorde avtryck. Som professor i historia vid Uppsala universitet från 1817 samlade han enorma åhörarskaror. Han vitaliserade den svenska historieskrivningen genom att uppfatta historien och den historiska myten som grunden för nationens samtida kraftutveckling. Hans stora, om än ofullbordade, verk Svea rikes hävder (1825) och Svenska folkets historia (1832–1836) flyttade fokus mot källkritik och arkivforskning, vilket förde in en ny, verklighetsnära tyngd i ämnet. Orden på medaljens frånsida – Socio historico ingeniosissimo ("den snillrike historikern") – är ett erkännande av denna monumentala vetenskapliga insats.
Sanningssökaren och "avfallet"
Geijers intellektuella hederlighet och källkritiska blick ledde honom slutligen till ett av den svenska idéhistoriens mest omtalade vägskäl. Hans tidigare djupt konservativa samhällsuppfattning luckrades upp, och 1838 anslöt han sig till den liberala reformrörelsen – ett steg som blev känt som "avfallet". Detta dramatiska beslut, formulerat i dikten "På nyårsdagen 1838", gjorde honom tillfälligt isolerad; de konservativa anklagade honom för opportunism och liberalerna förhöll sig avvaktande. Men det visade på ett mod att låta sanningen och förståelsen för medelklassens krav väga tyngre än gammal lojalitet.
Lea Ahlborns och August Högels medalj binder mästerligt samman dessa trådar. Geijers strama, vakna profil på åtsidan vilar tryggt mot frånsidans Idun. I hennes äpplen – Geijers egna historiska och poetiska frukter – finns bevisligen en odödliggörande kraft.