Erik Lindberg (1873–1966) – Svenska Numismatiska Föreningens årsmötesmedalj 1976 - Mästaren i profil: Erik Lindberg och den moderna medaljkonstens seger

Erik Lindberg (1873–1966) – Svenska Numismatiska Föreningens årsmötesmedalj 1976

Kvalitet 01, Silver, 18,37 g, 31 mm. Självporträtt av Erik Lindberg bearbetat av Léo Holmgren. På randen silverstämplar: 925 (finhalt), MV (Myntverket) och B10 (årtalsstämpel för 1976). Medaljen är präglad med bidrag från Burmesters medaljfond, inrättad 1919. SNF 56

Åtsida
Konstnärens vänstervända profilporträtt, ursprungligen ett självporträtt av Erik Lindberg, här i en postum bearbetning av Léo Holmgren. Lindberg framställs i mogen ålder med karaktäristiska glasögon, vältrimmat skägg och livfullt återgivet hår. Omskriften lyder: "ERIK LINDBERG" samt årtalen "1873-1966". I axelnss avskärning återfinns Erik Linbergs monogram.

Frånsida
I centrum en kvadratisk tavla med text i fem rader. Tavlan är omgiven av en dekorativ krans av linneor, en hyllning till den svensk-franska medaljstilens rika naturornamentik. Under kransen, vid kanten, återfinns texten "C.W. BURMESTER DON." som erinrar om den fond som möjliggjort präglingen. Texten på tavlan lyder: "SVENSKA NUMISMATISKA FÖRENINGENS ÅRSMÖTE 1976".

Mästaren i profil: Erik Lindberg och den moderna medaljkonstens seger

När man betraktar Svenska Numismatiska Föreningens årsmötesmedalj från 1976, möter man inte bara ett porträtt av en man, utan ansiktet för en hel epok inom svensk gravörkonst. Erik Lindberg var under nästan ett halvt sekel den obestridde mästaren vid det svenska myntverket, en konstnär som lyckades med konststycket att förena minutiös precision med en mjuk, nästan målerisk fransk elegans. Medaljen, med sin frostiga silverglans, är en postum hyllning där Lindbergs eget självporträtt har bearbetats av efterföljaren Léo Holmgren – en symbolisk stafettpinne mellan två av Sveriges främsta myntgravörer.

Från bibliotekets tystnad till gravörstålans klang

Erik Lindbergs väg till stansarna var inte självklar. Som laudaturstudent från Norra Latin drömde han först om en framtid som bibliotekarie vid Uppsala universitet. Men arvet från fadern, Adolf Lindberg, och de goda framtidsutsikterna för en gravör vid sekelskiftet drog honom istället mot Konstakademien. Där vann han tidigt kungliga medaljen, men det var i faderns ateljé han lärde sig hantverkets grundvalar – från att punsa hundskattemärken till att modellera medaljförlagor. Denna bakgrund som ordningsmänniska och registrator följde honom genom livet; få konstnärers livsverk är så väl dokumenterade som Lindbergs, vars dagböcker och liggare ger en dag-för-dag-inblick i en gravörs vardag.

Nobelmedaljerna och den franska stilen

Vändpunkten i Lindbergs karriär kom med studierna i Paris vid sekelskiftet 1900 under ledning av J.C. Chaplain. Där sög han upp den nya franska medaljstilen, som bröt med 1800-talets stela akademism till förmån för ett mer levande och figurrikt uttryck. Det var under denna period han fick sitt mest prestigefyllda uppdrag: att utarbeta de svenska Nobelprismedaljerna. Även om Lindberg senare i livet kom att betrakta dessa som "elevarbeten", präglade av hans lärares stil, utgör de fundamentet för hans världsrykte och en seger för den moderna riktningen inom medaljkonsten i Sverige. Han lyckades övertyga konservativa krafter, som Svenska Akademiens sekreterare C.D. af Wirsén, om det nya stilidealets storhet.

Myntgravörens möda och makt

Som myntgravör efterträdde han sin far 1916 och fick omedelbart hantera de tekniska utmaningar som första världskriget medförde, inklusive materialbrist och arbetet med de hårda järn- och nickelmynten. Från 1916 fram till 1942 bar i princip alla svenska mynt Lindbergs prägel. Han föredrog alltid den slagna medaljen framför den gjutna, då präglingstekniken tillät den exakta skärpa och de ljusa, jämna toner som blivit hans signum. Hans porträttkonst var som starkast när han avbildade människor som stod honom nära eller som fascinerade honom, där han kunde låta en akademisk känslokyla ge vika för en djupare psykologisk förståelse.

Arvet i silver och linneor

Frånsidan på 1976 års medalj, med dess kvadratiska tavla inramad av linneor, är en direkt blinkning till den ornamentik Lindberg själv ofta använde. Linnean, en symbol för svensk natur och vetenskaplig tradition, ramar in föreningens hyllning till sin mest namnkunnige medlem. Genom Burmesters medaljfond har föreningen kunnat bevara minnet av den man som inte bara graverade Sveriges valuta och dess finaste utmärkelser, utan som också i närmare 30 år var sekreterare vid Konstakademien och en centralgestalt i landets kulturliv. Erik Lindberg dog 1966, men i silvermedaljens frostiga relief lever hans blick och hans konstnärliga arv vidare som en länk mellan historien och den numismatiska framtiden.