Erik Lindschöld (1634-1690) av Gustaf Adolf Enegren 1830 - Vackert ocirkulerat exemplar - Smedsonen som blev kunglig förtrogen

Erik  Lindschöld (1634-1690) av Gustaf Adolf Enegren 1830 - Vackert ocirkulerat exemplar
Brons, 11g, 31mm, Utgiven  av Svenska akademien, Hyckert I:74:1, Kvalitet 01/0

Åtsida
Lindschöld vänstervända bröstbild, under bilden gravören initial, bokstaven  ε. I omskriften: "ERICUS LINDSCHÖLD COMES SENATOR REG".

Frånsida
En stående man i antik dräkt hållande en skriftrulle i högra handen och en lyra i den vänstra. I omskriften: "FACTIS NON SANGUINE CLARUS" och i askärningen på två rader: "NAT MDCXXXIV. | OB MDCXC". Den latinska omskriften kan tolkas som: "Berömd för sina handlingar, inte för sitt blod (härkomst)"

Erik Lindschöld – smedsonen som blev kunglig förtrogen
När Karl XI en gång frågade sin hovsekreterare hur man bäst förtjänade en ung prins förtroende, lär Erik Lindschöld ha svarat: ”Med latin, mod och musik.” Det var ingen överdrift. Lindschöld, född 1634 i Skänninge som smedson, skulle med sitt skarpa intellekt, sin vältalighet och sina verser ta sig ända till rikets allra högsta ämbeten – och uppfostra självaste Karl XII.

Tidigt visade han begåvning och fick studera i Uppsala under namnet Lindeman. Han gjorde sig snabbt ett namn som skribent och språkkonstnär. Efter en tid som informator reste han som lärare till Gustaf Carlson, Karl X Gustavs oäkta son, och tillbringade nära ett decennium i Europa. Där förfinade han sina juridiska och politiska kunskaper – och sin kärlek till fransk kultur och absolutism.

Tillbaka i Sverige blev Lindschöld en favorit hos änkedrottning Hedvig Eleonora och en nyckelfigur i hovets nöjesliv. Under Karl XI:s styre blev han snabbt oumbärlig: statssekreterare, hovkansler, lantmarskalk och slutligen kungligt råd. Trots att han tillfälligt föll i onåd anklagad för mutor, återfick han kungens förtroende och blev central i genomförandet av reduktionen – en av stormaktstidens största maktförskjutningar.

Vid sidan av politiken var han även poet och psalmdiktare. Som Sveriges förste hovskald skrev han baletter, tillfällighetspoesi och andliga texter – flera av hans psalmer lever kvar i dagens svenska psalmbok.

Erik Lindschöld dog 1690, men lämnade ett arv som smedsonen som med pennan tog sig till maktens hjärta – och som satte ord på både hovets glans och själens längtan.