Evert Taube (1890-1976) - Trubaduren som gav Sverige en röst- En underbar bronsmedalj i hög relief av Tore Stindberg 1940
Brons, 84.55g, 55mm, kvalitet 01, randprägling med tillverkarens namn: "SPORRONG&CO"
Åtsida
Evert Taubes vänstervända bild, i halsavskärningen konstnärens namn: "TORE STRINDBERG". I omskriften: "EVERT TAUBE 50 ÅR 12 MARS 1940 / STIFTARE AV VISANS VÄNNER"
Frånsida
En stor blomsterkarna omvirad med band. I centrum texten på fyra rader: FÖR FOLKLIG DIKT I ORD OCH TON". Under kransen konstnärens initialer: "TS"
Evert Taube – trubaduren som gav Sverige en röst
Axel Evert Taube föddes den 12 mars 1890 i Göteborg och växte upp på Vinga, där fadern Carl Gunnar var fyrmästare. Uppväxten bland havsvindar, segelfartyg och horisontens lockelser kom att forma hela hans livsverk. Modern hette Julia Sofia Jacobsdotter och familjen tillhörde en gren av den baltisk-tyska adelssläkten Taube.
Resorna som formade honom
Redan som ung sökte sig Evert till havet. Mellan 1907 och 1909 seglade han på Röda havet, Ceylon och Sydafrika, där han började samla sjömansvisor. På julafton 1908 framförde han en av dem, Turalleri, piken fra Hamburg, ombord på ett norskt fartyg på väg mot Spanien. Åren 1910–1915 tillbringade han i Argentina, där han arbetade som arbetsledare för kanalbyggen på Pampas. Här mötte han den latinamerikanska musiken som skulle färga hans visor för resten av livet. Det var han som introducerade den argentinska tangon i Sverige på 1920-talet – ett inslag som kändes både exotiskt och modernt.
Genombrottet som visdiktare
Evert Taube blev snart hela Sveriges trubadur. Hans visor fångade både den svenska skärgårdens skönhet och Medelhavets solglitter. Sånger som Sjösala vals, Calle Schewens vals och Min älskling, du är som en ros speglade en idyll som svenskarna längtade efter. Men han var mer än en romantiker. Under 1930-talet skrev han en av de starkaste antifascistiska dikterna på svenska, Målaren och Maria Pia, om Italiens krig i Abessinien. Och på 1970-talet gav han miljörörelsen sin hymn med Änglamark, skriven för Hasse & Tages film Äppelkriget.
Författare och konstnär
Taube var inte bara visdiktare. Han skrev berättelser, målade tavlor och deltog i kulturdebatten. Under 1960-talet samlade hans sekreterare Inga-Britt Fredholm hans historier och visor i åtta band, Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader. Tillsammans med hustrun Astri, själv konstnär, skapade han ett hem präglat av skapande. Han prövade också lyrikens kraft i flera diktsamlingar och målade landskap från både Sverige och Norge.
Familjeliv och personlighet
År 1925 gifte han sig med Astri Bergman Taube. De fick fyra barn, varav sonen Sven-Bertil Taube själv blev en framstående sångare och skådespelare som förde faderns visor vidare till nya generationer. Evert var känd för sin charm, men också för sin rastlöshet och frihetstörst. Han byggde upp sitt älskade sommarställe Sjösala i Stavsnäs, som blev sinnebilden för skärgårdsidyllen, men som tragiskt brann ner 1969.
Utmärkelser och eftermäle
Under sin livstid hyllades han som en av Sveriges största kulturpersonligheter. På sin 60-årsdag 1950 mottog han Bellmanpriset från Svenska Akademien, och tio år senare blev han hedersdoktor vid Göteborgs universitet. År 1970 valdes han in i Kungliga Musikaliska Akademien. När han gick bort i Stockholm den 31 januari 1976 hade han för länge sedan skrivit in sig i folkets hjärtan. Han begravdes vid Maria Magdalena kyrka på Södermalm, men minnet av honom lever på många platser: statyer i Stockholm och Göteborg, ett eget museum på Liseberg och till och med på en svensk 50-kronorssedel.
En evig röst
Evert Taube gav Sverige en sångskatt som förenar idyll, allvar och livsglädje. Han skrev om kärleken, havet, friheten – men också om orättvisor och kampen för en bättre värld. I visor som Så skimrande var aldrig havet och Så länge skutan kan gå finns allt det som gör honom tidlös. Han var, och är fortfarande, Sveriges störste trubadur – en diktare som lärde ett helt folk att sjunga sin längtan, sin sorg och sin glädje.