Jakob Gustaf De la Gardie (1768-1842) av Mauritz Frumerie 1842 - Ledare av "Gustavianerna" som sökte avsätta Gustav IV Adolf

Jakob Gustaf De la Gardie (1768-1842) av Mauritz Frumerie 1842
Vacker silvermedalj med orörd blå.guldskimrande originalpatina. Kvalitet 01, 41.67g, 46mm, Hyckert II:108. Slagen av Tyska församlingen i Stockholm 1842, då De la Gardie lämnade sin befattning som hederspresident i församlingens kyrkoråd, vilken han innehaft i nära 20 år.

Åtsida
De la Gardies högervända bild, under bilden gravörens namn: "M FRUMERIE". I omskriften: "COMES JAC DE LA GARDIE E REGNI PROCER"

Frånsida
Text på åtta rader inom en palm- och ekkrans: "PRAESIDI HONORARIO PER XX FERE ANNOS INDEFESSO LABORE REBUS IPSIUS CONSULENTI COETUS GERM HOLM GRATISSIMO ANIMO MDCCCXLII" som översatt till svenska lyder: "Till hedersordföranden, med största tacksamhet för nästan tjugo års outtröttligt arbete i egna angelägenheter och som klok rådgivare till Tyska församlingen i Stockholm, med största tacksamhet 1842".

Jacob Gustaf De la Gardie, född 16 juni 1768 i Jakob och Johannes församling, Stockholm, och död där 26 april 1842, var en svensk greve, militär och politiker samt lantmarskalk 1834–1835. Han tilldelades även titeln "En av rikets herrar" och mottog utmärkelserna Serafimerriddare, Kommendör av Svärdsorden, Kommendör av Nordstjärneorden samt Riddare av Carl XIII orden. Jacob De la Gardie var son till Pontus Fredrik De la Gardie och dennes andra hustru, friherrinnan Hedvig Eva Rålamb. Han var den äldste av faderns söner som överlevde spädbarnsåren.

År 1785 började han tjänstgöra vid Lätta dragonerna av livgardet. Han blev kapten 1788 men tog avsked av politiska skäl under riksdagen 1789. År 1792 blev han kaptenlöjtnant vid Kunglig Majestäts drabanter, den så kallade Livdrabantkåren, och knöts till hovet, där han 1829 blev övermarskalk hos drottningen. Inom armén avancerade han till generalmajor 1812, generallöjtnant 1818 och general av kavalleriet 1826. Som diplomat verkade han i Wien 1799–1801 och var envoyé i Madrid 1813–1819. Inom politiken spelade han vid flera tillfällen en framträdande roll. Han var lantmarskalk för riddarhuset för Pommern och Rügen vid Pommerns lantdag i Greifswald 1806 och ordförande i hemliga utskottet vid 1809 års riksdag i Sverige. Tillsammans med Erik Ruuth ledde han de så kallade "gustavianerna" vid riksdagen, som ville ha den avsatte kung Gustav IV Adolfs son som tronföljare. Han väckte uppmärksamhet med ett förslag att adeln skulle avsäga sig alla privilegier förutom sköldemärkena. Han föreslog även en ny nationalrepresentation, "mer förenlig med tidevarvets upplysning, varje medborgares rätt och det allmännas nytta", samt en förändring av den nya regeringsformen.

Vid 1812 års riksdag var han ordförande i bankoutskottet och 1834–1835 lantmarskalk. Han var ledamot av Rikets allmänna ärendens beredning från 1812 och ordförande från 1819. Han deltog även när Stockholms stads sparbank grundades 1821. Tillsammans med Rutger Macklean och Ramel skickade han en sakkunnig till Schweiz för att studera Johann Heinrich Pestalozzis verksamhet och främjade införandet av vaccination i Sverige.

År 1823 blev han "En av rikets herrar" och var medlem av flera akademier och samfund. Han var intresserad av mycket, särskilt historia och vetenskap. På sitt gods Löberöd i Skåne samlade han ett bibliotek med över 12 000 böcker och ett av de största enskilda arkiven som funnits i Norden. En del av dessa dokument lät han trycka på egen bekostnad med hjälp av Peter Wieselgren. Han översatte en del av texten till Joseph Haydns Oratorium över skapelsen (1800), skrev dramat Fale Bure (1795) samt översatte Monvels drama Clementine och Desormes (1793) och Michel-Jean Sedaines komedi Det oförsiktiga vadet (1793). Hans hustru var grevinnan Christina Sparre af Söfdeborg, vars mor tillhörde släkten Ramel.