François-Marie Arouet Voltaire (1694-1778) - Upplysningens skarpaste penna av Gustaf Ljungberger 1786 - Sällsynt och historiskt betydelsefull
François-Marie Arouet Voltaire (1694-1778)
En vacker historisk tennmedalj med fin lyster och endast obetydliga märken av hantering. Denna svenska minnesmedalj över Voltaire präglades år 1786 för Kungliga Vitterhetsakademien (Regia Academia Litterarum Humaniorum in Svecia). Gravören är Gustav Ljungberger. 53mm, 35.81gram. Kvalitet 01. Hildebrand II, s. 186, nr 65. Att en svensk akademi lät prägla en högtidlig minnesmedalj över den franske författaren åtta år efter hans död visar hur starkt hans idévärld var förankrad också i det gustavianska Sverige.
Åtsidan bär en stram och upplysningstida profilbyst av Voltaire vänd åt höger. Porträttet är bart, utan drapering, vilket lyfter fram ansiktets karaktäristiska drag – den spetsiga näsan, det höga pannanpartiet och den lätta, nästan ironiska munlinjen som samtiden ofta förknippade med hans kvicka esprit. Längs vänster sidan löper omskriften VOLTAIRE, enkelt och utan epitet, som om namnet i sig räckte som auktoritet. På bröstavskärningen står gravörens initialer G · L ·, Gustav Ljungbergers diskreta signatur. Den dubbla randen och den släta spegelytan förstärker helhetsintrycket av återhållsam värdighet.
Frånsidan upptas helt av en elvaradig latinsk dedikation: “MANIBUS INDEFESSI QVONDAM MUSARUM QVARUMLIBET CULTORIS OCTOGENARII VATUMQVE SECULI FACILE PRINCIPIS SOCII DESIDERATISSIMI LUGENS CONSECRAT REG. ACAD. LITTERAR. HUMAN. IN SUECIA MDCCLXXXVI.” Utvecklad och översatt lyder den: “Åt minnet av den en gång outtröttlige odlaren av Muserna, åttioåringen, och sin tids skalder den utan tvekan främste; sörjande tillägnar [detta] Kungliga Vitterhetsakademien i Sverige åt sin djupt saknade frände. 1786.” Textens högtidliga ton, med ord som facile princeps (“utan tvekan den främste”), placerar Voltaire i den absoluta litterära eliten. Avsändaren är tydligt angiven: den svenska Vitterhetsakademien, som därmed ankrar minneshandlingen i ett svenskt lärdomssammanhang.
Voltaire, egentligen François-Marie Arouet (1694–1778), var upplysningens mest kände publicist och en av Europas flitigaste pennor. Han skrev tragedier, filosofiska sagor, historieskildringar, brev och pamfletter och gjorde det med en klar och slipad prosa som kombinerade skarp kritik med satirens försåtliga leende. Han drev frågor om religiös tolerans, rättssäkerhet, förnuft och vetenskaplig klarhet, beundrade Newton och introducerade den newtonska världsbilden för den franska publiken. Romanen Candide (1759) gav honom en masspublik, men lika betydelsefull var hans outtröttliga genus av upplysning: att kasta ljus över missbruk, vidskepelse och maktens övergrepp.
Sambandet med Sverige framträder tydligt när medaljen betraktas i sitt historiska ögonblick. 1786, året då denna medalj präglades, inrättade Gustav III Svenska Akademien och manifesterade därmed sin ambition att styra det svenska kulturlivet i en fransk-klassicistisk och upplysningspräglad riktning. Den gustavianska epoken var starkt frankofil: franska språket var hovets lingua franca, teatern och operan blomstrade, och svenska författare som Johan Henrik Kellgren och Carl Gustaf Leopold förde en litterär stil och en satirtradition som stod i tacksam skuld till Voltaire. När Vitterhetsakademien – själv grundad av drottning Lovisa Ulrika – lät resa denna medalj, markerade man att Sverige räknade sig till Europas upplysta republiker av lärdom, där Voltaire var den självklara referenspunkten.
Den svenska frihetstanken hade dessutom en egen förhistoria i 1766 års tryckfrihetsförordning, världens första i sitt slag. Att ett rike som tidigt hade prövat pressfrihetens idé lät hylla Voltaire är därför inte slumpartat. Hans berömda engagemang i rättsskandalerna kring Calas och Sirven – där han försvarade individens rätt mot godtycke – klingade väl med svenska diskussioner om lag, opinion och offentlighet. Genom medaljen sörjer Sverige inte bara den store författaren; man erkänner en idéfrände vars penna hade format det europeiska samtalet som också nådde Stockholm.
Att gravören var svenske Gustav Ljungberger ger dessutom minneshandlingen ett tydligt nationellt anslag. Porträttets sakliga realism och frånsidans textstrama komposition uttrycker just den värdighet och rationalitet som den gustavianska smaken eftersträvade. Årtalet MDCCLXXXVI, åtta år efter Voltaires bortgång, gör medaljen till en efterklang av europeisk sorg och beundran – men också till ett program: Sverige ville vara en del av upplysningens kosmopolitiska offentlighet. I metallens kyla lever därför en varm bekännelse: Voltaire var, och förblir, “sin tids främste”, vars idéer korsade gränser och fann ett hem även i det sena 1700-talets Sverige.