Fredrik I (1676–1751) - Halv dukat 1748
Fredrik I (1676–1751)
Halv dukat 1748. Guld, 1,74 g, 18 mm. Kvalitet 1+/01. Ett tilltalande exemplar med härlig relief. Referenser: SG 88 (Sveriges Guldmynt av Delzanno 2019), FB 1304.
Åtsida
Högervänt profilporträtt av Fredrik I iförd en voluminös, lockig allongeperuk och harnesk. I omskriften längs den tandade ytterkanten löper konungens latinska titel: "FRIDERIC • D • G • REX SVECIAE" (Fredrik, med Guds nåde, Sveriges konung).
Frånsida
Det krönta hessiska lejonet, tvärrandigt och upprest mot vänster. På ömse sidor om lejonet står årtalet uppdelat med "17" till vänster och "48" till höger. I avskärningen nederst anges valören på tyska: "HALB • DVC •" (Halvdukat), avdelat av små punkter och följt av ett litet klöverblad.
Arvprinsen som erövrade den svenska tronen
Fredrik I föddes i Kassel i april 1676 som son till lantgreven Karl I av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Han erhöll en mycket vårdad uppfostran och inledde tidigt en militär karriär som skulle ge honom ett rykte om stort personligt mod. Under det blodiga spanska tronföljdskriget sändes han i spetsen för en hjälptrupp till Nederländerna och deltog som general på koalitionens sida. Han stred med stor utmärkelse under legendarier som Eugen av Savojen och hertigen av Marlborough, varvid han ådrog sig både skottskador i bröstet och sabelhugg i huvudet.
Efter att ha blivit änkeman i ett barnlöst äktenskap 1705 riktade Fredrik blicken mot norr för att finna en allians som kunde ge honom inflytande över ett större rike. Valet föll på Ulrika Eleonora, syster till Karl XII och svensk tronarvinge. De gifte sig i Stockholm 1715. Som ingift i den svenska kungafamiljen följde Fredrik med sin svåger på fälttågen mot Norge. När Karl XII oväntat stupade vid Fredriksten 1718 agerade Fredrik omedelbart och beslutsamt. Han lät fängsla Görtz, hävde belägringen och lyckades övertyga krigsbefälet att stödja Ulrika Eleonoras anspråk på tronen över rivalen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Drottningens obegränsade förtroende för sin make ledde slutligen till att hon år 1720 valde att abdikera till förmån för honom, under villkoret att hon skulle återfå kronan om hon överlevde honom. Den 3 maj 1720 kröntes Fredrik I till Sveriges konung.
Personalunionen och dess numismatiska arv
Tio år efter sitt svenska trontillträde, år 1730, efterträdde Fredrik sin fader som regerande lantgreve av Hessen-Kassel. Därmed uppstod en sällsynt personalunion mellan det svenska riket och det tyska furstendömet, en politisk brygga som varade fram till konungens död 1751. Denna exceptionellt välbevarade halvdukat från 1748 är en direkt och djupt fascinerande numismatisk manifestation av denna union. Att myntet på sin åtsida stoltserar med den kungliga svenska titeln ("REX SVECIAE") men på frånsidan bär det tvärrandiga hessiska lejonet och en tysk valörbeteckning ("HALB DVC"), var ett högst medvetet sätt att framhäva furstens kungliga status i det tysk-romerska riket. Trots att han formellt styrde över Hessen-Kassel överlät han dock nästan hela den praktiska förvaltningen av det tyska riket till sin bror Vilhelm VIII.
Monarkens minskade makt under frihetstiden
Vid sin tronbestigning var Fredrik I en relativt populär regent. Han beskrevs som en glad, frikostig och ståtlig herre med ett öppet väsen. Men förlusterna under det stora nordiska kriget och den bittra freden i Nystad 1721 – där Livland, Estland och Ingermanland förlorades till Ryssland – kastade en lång skugga över hans tidiga regeringsår. August Strindberg kom långt senare att ge honom det brutala omdömet: "Sveriges sämsta regent, som icke kunde tala svenska, och egentligen var tysk lantgreve."
Kritiken var kanske hård, men maktpolitiskt reducerades Fredrik snart till en skugga av forna tiders enväldiga kungar. Från och med 1723 tvingades han acceptera en fullständig parlamentarism där ständerna, ledda av män som Arvid Horn, dikterade villkoren. I detta sjudande politiska landskap blev kungamakten mer en symbol än en reell maktfaktor. Den rika andliga och ekonomiska utvecklingen som spirade i Sverige under frihetstiden hade kungen själv ytterst liten del i. Ett av hans få bestående samhälleliga avtryck i Sverige blev i stället instiftandet av det svenska ordensväsendet 1748 – Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneorden – samt ett formellt förbud mot dueller.
Hovliv och mätresser i skuggan av makten
I takt med att Fredriks politiska inflytande marginaliserades i Sverige, ägnade han sin tid åt bekvämlighet, jakt och umgänge. Mest känd i samtiden blev han för sitt kärleksliv. År 1730 inledde han en förbindelse med den sextonåriga hovfröken Hedvig Taube, som senare upphöjdes till riksgrevinna von Hessenstein. Detta var det första öppet erkända fallet av en officiell mätress i det svenska kungahuset och väckte enorm skandal. Förbindelsen utnyttjades också politiskt; Hattpartiet kunde manipulera konungen genom att växelvis stödja relationen och hota med ständernas ingrepp och offentlig rannsakan.
År 1748, exakt det år som detta guldmynt präglades, började konungens hälsa svikta betänkligt. Han drabbades av upprepade slaganfall under maj månad, vilket påverkade både hans tal och minne så pass att hans omgivning beskrev situationen som "i allra högsta grad besvärande". Kronprins Adolf Fredrik och riksrådet fick överta styret, och konungens egenhändiga namnteckning ersattes med en namnstämpel. Ett infekterat sår på benet ledde slutligen till kallbrand, vilket ändade hans liv i mars 1751 på Kungshuset i Stockholm. Kvar som ett bländande och oförgängligt minne av hans dubbla roller som svensk monark och hessisk lantgreve står dock denna guldglänsande halvdukat, frusen i tiden i ett mirakulöst perfekt skick.