Fredrik Wilhelm Scholander (1816–1881) av Adolf Lindberg och Erik Lindberg för Svenska akademien 1898 - Proteus i svenskt konstliv: Arkitekten som omfamnade alla muser

Fredrik Wilhelm Scholander (1816–1881) av Adolf Lindberg och Erik Lindberg för Svenska akademien 1898

Ett härligt lystrigt exemplar. Kvalitet 01. Silver, 14.99g, 31mm, Åtsida av Adolf Lindberg. Frånsida av Erik Lindberg. För Svenska akademien 1898. Referenser Bo Svensén, sid 226, Ulla Ehrensvärd 8. Upplaga 125 exemplar + 1 referensexemplar till Kungliga myntkabinettet, 30 silverexemplar i efterbeställning samt några få bronsexemplar.

Åtsida

Scholanders vänstervända bröstbild. Bakom nacken längskanten: "F· W· SCHOLANDER". Under bilden gravörens namn: "A. LINDBERG".

Frånsida

En antik dubbelherm, omgiven av de bildande konsternas och poesiens attribut. Frånsidan bär omskriften "INGENIO FINGENS PROTEUS FUIT ILLE PERITUS", vilket utgör en hexameter. Inskriften kan översättas till: ”Genom sin begåvning var denne förfarne man en Proteus' like i sitt skapande”. På fältet återfinns texten "OMNIBUS FERE MUSIS CARUS OB· MDCCCLXXXI", som översätts till: ”Kär för nästan alla sånggudinnor, avled han 1881”. Symboliken med dubbelhermen och de konstnärliga attributen—såsom lyra, palett och arkitektoniska element—betonar den stora mångsidigheten i Scholanders begåvning och verksamhet. Längst ned gravörens initialer: "E.L.".

Proteus i svenskt konstliv: Arkitekten som omfamnade alla muser

När Svenska Akademien år 1898 lät prägla minnespenningen över Fredrik Wilhelm Scholander, valde man att hylla honom som en modern Proteus—den grekiska havsgudomligheten som kunde anta alla gestalter. Det var en träffande liknelse för en man som inte bara var sin tids ledande arkitekt, utan även en skicklig akvarellist, diktare och musiker. Scholander, som blivit faderlös vid nio års ålder, formades under morbrodern Axel Nyströms stränga men välvilliga ledning. Genom studier i Paris hos Hippolyte Lebas och vidsträckta resor i Italien lade han grunden till den odogmatiska renässansstil som skulle bli hans signum. För Scholander var renässansen inte bara en historisk stil, utan ett levande rättesnöre för enkelhet och klarhet.

Mellan Nationalmuseum och arkitektonisk fostran

Scholanders karriär var präglad av både lysande triumfer och djupa besvikelser. Redan som stipendiat i Paris 1843 ritade han det första förslaget till ett Nationalmuseum, ett projekt som kom att sysselsätta honom i flera omarbetningar. Trots hans ansträngningar förkastades hans slutgiltiga förslag till förmån för den tyske arkitekten Friedrich August Stulers ritningar. Detta bakslag blev dock en sporre för hans gärning som lärare. Som professor vid Konstakademien under mer än tre decennier kom han att fostra en hel generation av arkitekter, däribland Helgo Zettervall och Isak Gustaf Clason. Han betonade ständigt vikten av att förena det estetiska med det praktiska, och hans inflytande över det svenska byggandet under 1800-talets mitt var närmast totalt.

En patriark i det sena 1800-talets kulturliv

Utöver sin arkitektoniska bana dominerade Scholander administrationen av det svenska konstlivet som akademisekreterare. Han styrde med en blandning av välvilja och bryskt rättframhet, alltid med ett vakande öga på elevernas framtid. Hans eget konstnärliga skapande fortsatte vid sidan av ämbetet; hans historicerande akvareller såldes flitigt och hans diktning, såsom versromanen Luisella, visade på hans lekfulla och färgrika fantasi. Hemmet vid Lilla Skuggan på Norra Djurgården var en fast punkt där han, trots sina många offentliga plikter, kunde hänge sig åt familjelivet och musiken. Hans son, Sven Scholander, skulle senare föra vidare faderns trubadurtradition och bli en banbrytare för den moderna visan.

Ett arv av mångsidighet och skönhet

Fredrik Wilhelm Scholanders gärning spänner över ett vidsträckt fält, från de monumentala skollokalerna i Uppsala och Visby till den skimrande interiören i Synagogan i Stockholm. Hans bidrag till restaureringen av slott som Kalmar och Vadstena visar på en växande vördnad för historiska monument. När han gick ur tiden 1881, lämnade han efter sig en bild av den sanne "renässansmänniskan" som aldrig slutade söka skönheten i livets alla yttringar. Erik Lindbergs medalj från 1898 bevarar minnet av denna mångsidiga ande—en man som var lika hemma vid ritbordet som med lutan i hand, och vars bidrag till svensk kultur fortfarande talar genom de byggnader och miljöer han skapade.