Adolf Fredrik - 3 Daler SM / Riksdaler 1770 med 9 serafer - Ett tilltalande exemplar med viss bevarad bottenlyster och bottenstirering - Mellan svarvstolen och statens namnstämpel - En tronvunnen geno
Adolf Fredrik (1710–1771) - 3 Daler SM / Riksdaler 1770 med 9 serafer
Ett tilltalande exemplar med viss bevarad bottenlyster och bottenstirering, kvalitet 1+/01, 29.13g, 42mm. Referens: SMB 27 (Sveriges myntbok av Delzanno).
Åtsida
Konungens högervända bröstbild med tidstypisk lockig peruk och drapering över axlarna. Runt bilden löper omskriften "ADOLPHUS· FRID· D· G· REX· SVECIAE·", vilket utläses som Adolphus Fridericus Dei Gratia Rex Sueciae och översätts till "Adolf Fredrik, med Guds nåde Sveriges Konung".
Frånsida
Riksvapnet Tre kronor inom en hjärtsköld placerad på en glob, omgiven av Serafimerordens kedja med nio serafer. Överst kröns globen av en kunglig krona och omskriften lyder "SALUS· PUBLICA· SALUS· MEA·", vilket betyder "Allmänhetens välfärd är min välfärd". Under motivet anges valören "3· D· S· M·" (3 Daler Silvermynt) samt bokstäverna "A· L·" och årtalet "1770", vilket markerar regeringsperiodens sista fullbordade år.
Mellan svarvstolen och statens namnstämpel - En tronvunnen genom diplomati
När Adolf Fredrik hyllades som Sveriges konung 1751, var det kulmen på en osannolik resa som inletts i det anspråkslösa biskopsstiftet Lybeck. Hans väg till den svenska tronen var inte resultatet av personlig politisk begåvning, utan en bricka i det internationella spelet där den ryska kejsarinnan Elisabet använde hans kandidatur som ett fredsvillkor efter det hattarnas ryska krig. Myntet från 1770, präglat i slutet av hans tjugoåriga regering, bär omskriften Salus Publica Salus Mea – en devis som speglade hans innerliga önskan att gagna sitt nya hemland, trots att han saknade de verktyg som krävdes för att bemästra tidens stormiga partipolitik.
Namnstämpeln och kungamaktens förnedring
Adolf Fredriks tid på tronen har i historieskrivningen blivit synonym med den svenska kungamaktens djupaste förnedring under frihetstiden. Trots en vilja till ökat inflytande, ofta påhejad av hans mer viljestarka gemål Lovisa Ulrika, fann han sig snärjd i en konstitution där ständerna och rådet utövade den verkliga makten. Nederlaget vid riksdagen 1755–56 ledde till den ultimata symbolen för monarkins försvagning: införandet av den kungliga namnstämpeln. Konungen förvandlades till en "ren etikett i statslivet", ett viljelöst redskap där hans signatur kunde appliceras även mot hans vilja. Frånsidans serafimerkedja och kungliga attribut på riksdalern från 1770 döljer den bittra verkligheten av en regent som ofta sökte sin tillflykt vid svarvstolen undan regeringsbekymren.
Den milde konungens karaktär
Trots den politiska vanmakten bevarade Adolf Fredrik en stor personlig popularitet genom sin "naturliga hjärtats godhet". Han beskrivs som en gladlynt och uppriktig man med ett vänligt manér, vars främsta dygder låg inom det enskilda livet som en öm make och fader. Det var Lovisa Ulrika som gav hovet dess kulturella glans och intellektuella tyngd, medan konungen själv föredrog detaljer inom krigsväsendet och soldatexercis. Myntets porträtt, med dess fylliga ansikte och behagliga mun, överensstämmer väl med samtidens beskrivning av en man i vars ögon det lyste en godhet som utgjorde hans främsta karaktärsdrag.
Slutet på en era och början på en ny
Adolf Fredriks död i februari 1771 markerade slutet på en period av inre splittring där riket förts nära sin undergång. Hans tronavsägelse 1768, en kortvarig protest för att tvinga fram en riksdag, visade på en sista gnista av motstånd, men det blev hans son, Gustaf III, som slutligen skulle bryta ständernas välde. Adolf Fredrik dog som han levt – stillsamt mitt i hovkretsen vid spelbordet. Riksdalern från 1770 står som ett sista materiellt vittnesbörd från en konung som var "för god för sin tid" och vars regeringstid, trots dess politiska misslyckanden, lade grunden för den gustavianska guldåldern genom att i tysthet stärka folkets längtan efter en starkare kungamakt.