Georg Stiernhielm (1598–1672) – skald, lärd och ämbetsman - Av Gunvor Svensson Lundkvist - Svenska akademien 1977

Georg Stiernhielm (1598–1672) – skald, lärd och ämbetsman - Av Gunvor Svensson Lundkvist - Svenska akademien 1977
Silver, 48.47g, 45mm, kvalitet 01/0, Bo Svenssen sid 384. Detta är andra gången Svenska Akademien låtit slå en minnespenning över Stiernhielm (den första präglades 1791).

Åtsida

Stiernhielms vänstervända bröstbild. I fältet framför bilden hans levnadsår: 1598–1672. I omskriften: "GEORG STIERNHIELM MUSAS SUETHIZARE DOCUIT". Översättning: "Han lärde sånggudinnorna att sjunga på svenska" (citat från SAH). Kommentar till inskriften: Inskriften anspelar på Stiernhielms verk Musae Suethizantes. Titeln uttyddes av författaren själv som: "Thet är, SÅNG-GUDINNOR, Nu först lärande Dichta och Spela på Swenska". Detta syftar bland annat på hans introduktion av sonettformen och hexametern (i dikten Hercules) på det svenska språket.

Frånsida
En silkesfjäril avbildad mot en bakgrund av ett lövverk. Symbolik: Motivet anknyter till ett par berömda rader av skalden där han i emblematisk form åsyftade sin egen livsgärning. Stiernhielms dikt om silkesmasken, den första sonetten på svenskt språk, trycktes med överskriften EMBLEMA AUTHORIS i hans avhandling Archimedes reformatus (1644). Sinnebilden han valde – silkesmasken som värmd av solen i fjärilsgestalt lyfter från den kokong den själv spunnit – var välkänd i tidens emblemböcker: Som kristen symbol: Betecknar död och uppståndelse efter ett strävsamt jordeliv. För Stiernhielm: En bild av konstnären och vetenskapsmannen som följer sin inre kallelse. Han ser i den "lilla fula och obetydliga insekten en varelse med gudaingiven drift att av oansenligt råstoff skapa härliga verk". Det beskrivs som humanistens skenbart anspråkslösa men i grunden stolta sinnebild för sin livshållning och tillförsikt.

Georg Stiernhielm – Renässansgeniet som lärde muserna svenska
I den svenska litteraturhistorien står Georg Stiernhielm som en monolit; ofta kallad "den svenska skaldekonstens fader". Men bakom denna ärevördiga titel döljer sig en betydligt mer komplex, stridbar och mångfacetterad gestalt. Han var inte bara poet, utan en vetenskapsman, språkfilosof, domare och en äkta renässansmänniska som med ena foten i den mylla han kom ifrån och den andra i Europas lärda salonger, försökte reformera hur svenskar tänkte, mätte och diktade.

Från Vika till Världen
Historien börjar i Bergslagens hjärta. Stiernhielm föddes som Jöran Olofsson 1598 i Vika, sydost om Falun. Han stammade från en gammal bergsmanssläkt som under generationer format Kopparberget. Även om han senare i livet skulle röra sig i hovets innersta kretsar, glömde han aldrig sitt ursprung. I sina verk lät han ofta det sträva och uråldriga Dalarna representeras av hjältegestalter. Utbildningsresan tog honom från Johannes Rudbeckius skola i Västerås och Uppsala ut i Europa. Han insöp kunskap vid universitet i Tyskland, troligen Holland och kanske även Italien. När han återvände till Sverige på 1620-talet var han en man av världen, rustad med tidens nya tankar och redo att ta plats i stormaktstidens byråkrati. Hans karriär tog fart under Johan Skyttes beskydd, vilket ledde honom till en lärartjänst vid Collegium illustre och senare till Livland (nuvarande Estland).

Domaren och Slagsmålet
I Dorpat (Tartu) verkade han som domare vid hovrätten och godsägare på gården Vasula. Men livet var inte bara lagböcker och lantbruk. En avgörande, och blodig, vändpunkt inträffade i juli 1641. Under ett barnsöl hamnade den berusade Stiernhielm i bråk och skadades så svårt i högerhanden att han aldrig mer kunde skriva med den. Denna händelse tvingade honom att lära sig skriva med vänster hand, men den verkar också ha utlöst en existentiell omorientering. Kanske var det insikten om livets skörhet som fick honom att söka sig tillbaka till Stockholm och de intellektuella kretsarna. 1640-talet blev en tid av intensivt skapande, där handskadan paradoxalt nog verkar ha frigjort hans inre författare.

Språkpatrioten och Filosofen
Stiernhielm var besjälad av en götiskt färgad språkpatriotism. Han ville bevisa att svenskan inte var ett barbariskt tungomål, utan ett urspråk med rötter direkt i Adams arameiska. Han föraktade lånord och ville ersätta latinska termer med svenska nybildningar – substantiv skulle heta "Eenständigt Namn" och conjugatio "Bögnings-Wijs". Hans intressen stannade inte vid orden. I skriften Archimedes reformatus (1644) trädde han fram som matematiker och fysiker. Han ivrade för standardisering av mått och vikt och uppfann mätinstrumentet "Linea Carolina". För Stiernhielm hängde allt samman; matematiken var Guds språk, och genom att förstå mått och vikt kunde man förstå skapelsen. Hans filosofi var en blandning av nyplatonism och hermetiska läror, där han såg världen som "Minervas mantel" – en väv av vishet som människan hade till uppgift att tyda.

Musae Suethizantes – Det litterära genombrottet
Det var dock poesin som skulle bli hans största arv. Stiernhielms ambition var att lära de antika sånggudinnorna, muserna, att sjunga på svenska. Han introducerade antika versmått som hexameter i det svenska språket, något som krävde en enorm språklig vigör. Hans magnum opus, Hercules (1658), är en moralisk allegori där den unge hjälten tvingas välja mellan Fru Lusta och Fru Dygd. Dikten är ett mästerverk i retorik och bildspråk. Fru Lustas förföriska löften ställs mot Dygds sträva realism. Stiernhielm målar upp Lustas följe med en nästan barock detaljrikedom, samtidigt som han låter dödens och förgängelsens skugga vila över texten – ett eko av hans egna erfarenheter av livets korthet. Vid drottning Kristinas hov var han en centralfigur som författade texter till de stora baletterna, Then fångne Cupido och Parnassus triumphans. Dessa var inte bara nöjen utan intellektuella programförklaringar där Stiernhielms diktning guidade publiken genom dansens symbolik.

Lekfullhet och Förfall
Stiernhielm var ingen torr akademiker; han älskade språkliga lekar. Han skrev anagram och makaronisk poesi (blandade språk). I den märkliga dikten Discursus astropoeticus blandade han svenska och latin i en nästan Joycesk ordlek som kommenterade det politiska läget efter Roskildefreden. Men slutet av hans liv blev tungt. Kriget tvingade honom på flykt från Livland 1656, och han återkom till Stockholm utblottad. Hans sista år präglades av sjukdom, processer och fattigdom. Han hamnade i bitter konflikt med rikets mått- och viktansvarige, Anthoni Grill, och hans stora filosofiska systembygge stannade vid fragment. När han dog 1672 var han så skuldsatt att staten fick bekosta begravningen, som ägde rum först två år efter dödsfallet.

Ett Bestående Arv
Trots det tragiska slutet hade Stiernhielm lyckats med sitt uppsåt. Han hade bevisat att det svenska språket ägde kraft och skönhet nog för de största tankarna. Han var en brobyggare mellan renässansens humanism och den kommande barocken. I dikten Emblema authoris liknade han sig själv vid en silkesmask, som spinner sin egen tråd och dör i arbetet för att sedan uppstå som en fjäril. Det är en passande bild. Georg Stiernhielm spann av sitt intellekt och sin språkkänsla en väv som svensk litteratur vilar på än idag. Han var mannen som gav Sverige en litterär röst att vara stolt över.