Georg von Rosen (1843–1923) – Svenska Akademiens minnespenning 1925 - Akademikern och folkuppfostraren
Georg von Rosen (1843–1923) – Svenska Akademiens minnespenning 1925
Slagen för Svenska Akademien 1925. Graverad av Erik Lindberg. Präglad i en strikt begränsad upplaga om endast 150 exemplar samt ett extra arkivexemplar till Kungliga Myntkabinettets samling. Silver, 44,86 g, 45 mm, randprägling: "SILVER 1925". Kvalitet 1+/01, med några mindre, icke störande fläckar. Referenser: Svensén 280, Wahlstedt 2.171(3), Ehrensvärd 259.
Åtsida
Georg von Rosens vänstervända porträtt i profil. I omskriften läses konstnärens namn: "GEORG • VON • ROSEN". I avskärningen under bröstbilden återfinns en latinsk inskription på tre rader: "VIR • STIRPE • VITA • ARTE / NOBILIS / OB • MCMXXIII". Detta översätts till: "Den genom sin börd, i sitt liv och i sin konst förnäme mannen avled 1923". Till vänster om porträttet står gravörens namn ingraverat: "ERIK LINDBERG".
Frånsida
Sinnebildlig framställning där historien, personifierad som en kvinnogestalt, hänvisar en ung konstnär utrustad med palett till hävderna (en uppslagen bok med texten "HISTORIA") som inspirationskälla. I omskriften löper texten: "ANIMUM • AETATUM • ET • HOMINUM • PIA • MANU • DEVELAVIT". Denna inskription innebär en hyllning till den förstående pietet varmed konstnären avslöjat tidevarvs och människors karaktär. Längst ned i fältet återfinns signaturen "19 E/L 25".
Akademikern och folkuppfostraren Georg von Rosen
Johan Georg Otto von Rosen föddes den 13 februari 1843 i Paris och avled den 3 mars 1923 i Stockholm. Han var son till generalkonsuln greve Adolf Eugène von Rosen, en framstående pionjär som ofta kallas "de svenska järnvägarnas fader", och Euphrosyne Rizo-Rangabé. Familjens tid i den franska huvudstaden fick dock ett abrupt slut, och de tvingades fly till Sverige i samband med den omvälvande februarirevolutionen år 1848. I Stockholm lades sedermera grunden för von Rosens konstnärskap genom studier vid Konstakademien mellan åren 1855 och 1861.
Ett avgörande ögonblick i von Rosens liv inträffade 1862 när han besökte världsutställningen i London. Där fascinerades han djupt av den belgiske konstnären Hendrik Leys arbeten, vilka utgjordes av scener från medeltiden och renässansen, skapade i en medvetet ålderdomlig stil. von Rosen blev som förtrollad av dessa verk och beskrev hur han timme efter timme stod försjunken framför bilderna, drömde sig tillbaka till en svunnen tid och lät hela den omgivande utställningen försvinna ur sikte. Han konstaterade själv att han vid avfärden från London kände sig ha blivit trehundra år äldre på blott fjorton dagar. Inspirerad av denna monumentala upplevelse uppsökte han året därpå Leys i Antwerpen och tillbringade värdefull tid i hans ateljé, ett utbyte som fortsatte fram till Leys död 1869. Utöver sin tid i Belgien företog von Rosen även omfattande studieresor till bland annat Egypten, Palestina, det Osmanska riket och Italien, samt studerade under Carl von Piloty i München.
När von Rosen återvände till Sverige omsatte han sina intryck i mästerverk som "Sten Sture den äldres intåg i Stockholm". Målningen, som belönades med kunglig medalj, bar tydliga spår av Leys inflytande genom sin oerhörda rikedom på byggnadsdetaljer och sitt precisa återgivande av den medeltida stadsmiljön. Hans konstnärskap, som till stor del fokuserade på historiemåleri och porträtt, blev snabbt mycket uppskattat, inte minst av kung Oscar II, eftersom bildspråket harmoniserade perfekt med den oscarianska epokens ideal. von Rosen tillhörde den traditionella akademiska skolan och betraktade konstnären som en ansvarig folkuppfostrare. Han avskydde tanken på konstnären som en blott dekoratör; för honom måste ett konstverk bära på ett djupare budskap och ha en förädlande verkan genom att gestalta minnen och tankar värda att bevaras för eftervärlden.
Karriären kröntes av framgångar och inflytelserika positioner. Han blev ledamot av Konstakademien 1872, vice professor 1874, kammarherre 1879 och slutligen professor i figurteckning och målning 1880. Som direktör för Konstakademiens läroverk under två perioder (1881–1887 och 1893–1899) hamnade han dock i en ofrånkomlig ideologisk konflikt med "opponenterna" – en ny och radikal generation konstnärer som krävde omedelbara reformer av akademiens föråldrade utbildning och utställningsverksamhet. Trots denna motvind förblev von Rosen en respekterad kulturpersonlighet. Han valdes in i Svenska Akademien år 1903, men valde anmärkningsvärt nog att avböja erbjudandet om att ta plats som ledamot. Den ogifte greven var dessutom en tidig djurvän och fungerade som ordförande för det som idag är Djurens Rätt mellan 1892 och 1900.
Två år efter von Rosens bortgång, våren 1925, beslutade Svenska Akademien att hedra hans minne genom att låta slå en minnespenning. Uppdraget gick till den framstående gravören Erik Lindberg, som mottog beställningen den 2 maj 1925. Eftersom Lindberg redan 1919 hade utfört ett porträtt av von Rosen efter levande modell för Svenska konstnärers förenings medalj, behövde han nu endast omarbeta en gipsavgjutning av detta tidigare verk för att skapa åtsidan. Frånsidans allegoriska motiv modellerades fram under hösten; kvinnofiguren influerades av konstnären P. Tassets verk, medan den unge konstnären på medaljen tecknades efter en levande modell.
Efter att skisserna godkänts i slutet av oktober färdigställdes modellen i november, och stamparna levererades till Myntet den 11 december 1925. För sitt arbete erhöll Lindberg ett arvode om 1000 kronor. Resultatet blev en oerhört hyllad medalj som på ett gripande sätt knöt an till von Rosens egen konstnärliga livsgärning. Medaljens framgång bekräftades inte minst i ett brev våren 1926 från släktingen Clarence von Rosen, som uttryckte att verket faktiskt var det vackraste och mest fulländade medaljporträtt han någonsin sett.
Slagen för Svenska Akademien 1925. Graverad av Erik Lindberg. Präglad i en strikt begränsad upplaga om endast 150 exemplar samt ett extra arkivexemplar till Kungliga Myntkabinettets samling. Silver, 44,86 g, 45 mm, randprägling: "SILVER 1925". Kvalitet 1+/01, med några mindre, icke störande fläckar. Referenser: Svensén 280, Wahlstedt 2.171(3), Ehrensvärd 259.
Åtsida
Georg von Rosens vänstervända porträtt i profil. I omskriften läses konstnärens namn: "GEORG • VON • ROSEN". I avskärningen under bröstbilden återfinns en latinsk inskription på tre rader: "VIR • STIRPE • VITA • ARTE / NOBILIS / OB • MCMXXIII". Detta översätts till: "Den genom sin börd, i sitt liv och i sin konst förnäme mannen avled 1923". Till vänster om porträttet står gravörens namn ingraverat: "ERIK LINDBERG".
Frånsida
Sinnebildlig framställning där historien, personifierad som en kvinnogestalt, hänvisar en ung konstnär utrustad med palett till hävderna (en uppslagen bok med texten "HISTORIA") som inspirationskälla. I omskriften löper texten: "ANIMUM • AETATUM • ET • HOMINUM • PIA • MANU • DEVELAVIT". Denna inskription innebär en hyllning till den förstående pietet varmed konstnären avslöjat tidevarvs och människors karaktär. Längst ned i fältet återfinns signaturen "19 E/L 25".
Akademikern och folkuppfostraren Georg von Rosen
Johan Georg Otto von Rosen föddes den 13 februari 1843 i Paris och avled den 3 mars 1923 i Stockholm. Han var son till generalkonsuln greve Adolf Eugène von Rosen, en framstående pionjär som ofta kallas "de svenska järnvägarnas fader", och Euphrosyne Rizo-Rangabé. Familjens tid i den franska huvudstaden fick dock ett abrupt slut, och de tvingades fly till Sverige i samband med den omvälvande februarirevolutionen år 1848. I Stockholm lades sedermera grunden för von Rosens konstnärskap genom studier vid Konstakademien mellan åren 1855 och 1861.
Ett avgörande ögonblick i von Rosens liv inträffade 1862 när han besökte världsutställningen i London. Där fascinerades han djupt av den belgiske konstnären Hendrik Leys arbeten, vilka utgjordes av scener från medeltiden och renässansen, skapade i en medvetet ålderdomlig stil. von Rosen blev som förtrollad av dessa verk och beskrev hur han timme efter timme stod försjunken framför bilderna, drömde sig tillbaka till en svunnen tid och lät hela den omgivande utställningen försvinna ur sikte. Han konstaterade själv att han vid avfärden från London kände sig ha blivit trehundra år äldre på blott fjorton dagar. Inspirerad av denna monumentala upplevelse uppsökte han året därpå Leys i Antwerpen och tillbringade värdefull tid i hans ateljé, ett utbyte som fortsatte fram till Leys död 1869. Utöver sin tid i Belgien företog von Rosen även omfattande studieresor till bland annat Egypten, Palestina, det Osmanska riket och Italien, samt studerade under Carl von Piloty i München.
När von Rosen återvände till Sverige omsatte han sina intryck i mästerverk som "Sten Sture den äldres intåg i Stockholm". Målningen, som belönades med kunglig medalj, bar tydliga spår av Leys inflytande genom sin oerhörda rikedom på byggnadsdetaljer och sitt precisa återgivande av den medeltida stadsmiljön. Hans konstnärskap, som till stor del fokuserade på historiemåleri och porträtt, blev snabbt mycket uppskattat, inte minst av kung Oscar II, eftersom bildspråket harmoniserade perfekt med den oscarianska epokens ideal. von Rosen tillhörde den traditionella akademiska skolan och betraktade konstnären som en ansvarig folkuppfostrare. Han avskydde tanken på konstnären som en blott dekoratör; för honom måste ett konstverk bära på ett djupare budskap och ha en förädlande verkan genom att gestalta minnen och tankar värda att bevaras för eftervärlden.
Karriären kröntes av framgångar och inflytelserika positioner. Han blev ledamot av Konstakademien 1872, vice professor 1874, kammarherre 1879 och slutligen professor i figurteckning och målning 1880. Som direktör för Konstakademiens läroverk under två perioder (1881–1887 och 1893–1899) hamnade han dock i en ofrånkomlig ideologisk konflikt med "opponenterna" – en ny och radikal generation konstnärer som krävde omedelbara reformer av akademiens föråldrade utbildning och utställningsverksamhet. Trots denna motvind förblev von Rosen en respekterad kulturpersonlighet. Han valdes in i Svenska Akademien år 1903, men valde anmärkningsvärt nog att avböja erbjudandet om att ta plats som ledamot. Den ogifte greven var dessutom en tidig djurvän och fungerade som ordförande för det som idag är Djurens Rätt mellan 1892 och 1900.
Två år efter von Rosens bortgång, våren 1925, beslutade Svenska Akademien att hedra hans minne genom att låta slå en minnespenning. Uppdraget gick till den framstående gravören Erik Lindberg, som mottog beställningen den 2 maj 1925. Eftersom Lindberg redan 1919 hade utfört ett porträtt av von Rosen efter levande modell för Svenska konstnärers förenings medalj, behövde han nu endast omarbeta en gipsavgjutning av detta tidigare verk för att skapa åtsidan. Frånsidans allegoriska motiv modellerades fram under hösten; kvinnofiguren influerades av konstnären P. Tassets verk, medan den unge konstnären på medaljen tecknades efter en levande modell.
Efter att skisserna godkänts i slutet av oktober färdigställdes modellen i november, och stamparna levererades till Myntet den 11 december 1925. För sitt arbete erhöll Lindberg ett arvode om 1000 kronor. Resultatet blev en oerhört hyllad medalj som på ett gripande sätt knöt an till von Rosens egen konstnärliga livsgärning. Medaljens framgång bekräftades inte minst i ett brev våren 1926 från släktingen Clarence von Rosen, som uttryckte att verket faktiskt var det vackraste och mest fulländade medaljporträtt han någonsin sett.