Gotland, Visby - Period III cirka 1290 - cirka 1450

Gotland, Visby - Period III cirka 1290 - cirka 1450
W-brakteat med streck ovanför W. Kvalitet 1/1+, Referens: SMB 44 (Sveriges myntbok av Delzanno), 0.12g, 12mm


Gotländska mynt
Framställningen bygger på Kjell Holmbergs översikt över den gotländska myntningen, kompletterad med senare numismatisk forskning.

Gotland präglade under medeltiden mynt vid sidan av både den svenska och den danska kungamyntningen. När utmyntningen började låg den fastländska myntningen nere efter Sigtuna-präglingarnas upphörande på 1030-talet, och initiativet förefaller ha tagits lokalt. Det gotländska myntet bar heller inget kungligt namn. Räknegrunden avvek från fastlandets. En mark motsvarade 288 penningar, mot 192 i Svealand och 384 i Götaland. Fram till mitten av 1200-talet dominerade de gotländska penningarna också i delar av östra Götaland.

När myntningen inleddes är inte säkert fastställt. Holmberg räknade, i likhet med äldre litteratur, med en start omkring 1140. Det äldsta depåfyndet med ett gotländskt mynt, Burge i Lummelunda, har slutmynt från 1143, och en del av forskningen har därför lagt starten till början av 1140-talet. En annan periodisering, företrädd av Kenneth Jonsson, räknar den äldre gruppen från omkring 1150. Nanouschka Myrbergs avhandling från 2008 behandlar detta första skede. Mynten är tvåsidiga penningar med ett klöver- eller hjulkors och en kyrkfasad, motiv med förebilder i nordvästtyska och frisiska mynt. Präglingen är ofta svag och omskriften sällan läsbar. Myntorten antas vara Visby, men några myntstampar har inte återfunnits. Inom perioden blir mynten lättare och kyrkfasaden förenklas, på de yngsta till en rutad ruta. Ensidiga avslag uppträder sent i skedet. En liten grupp bär en runinskrift som Myrberg läst som personnamnet Botulf. Äldre litteratur, däribland Lagerqvist, tolkade samma inskrift som en hänvisning till Ulf jarl. Vem Botulf var är okänt. Holmberg uteslöt inte att såväl vissa ensidiga avslag som Botulf-mynten kunde ha ett icke-gotländskt ursprung. Det är en öppen hypotes, inte ett visat resultat.

Omkring 1220–1225 byttes typerna. Frånsidan domineras av ett rutat kors, medan åtsidan växlar mellan klöverkors, enkelt kors med bokstäver eller punkter i vinklarna, bokstäver i ring och bokstav i rutad triangel. Den inbördes ordningen är ofullständigt utredd. Ensidiga avslag är vanliga. En sällsynt typ med W på åtsidan hör hemma i slutet av perioden och ska inte förväxlas med de senare W-brakteaterna.

År 1288 stod Visby mot den gotländska landsbygden. Till detta år, snarare än till det ungefärliga 1280 som Holmberg angav, förläggs övergången till den ensidiga W-brakteaten. Bokstaven tolkas som Visby och myntningen som överförd till stadens regi. Typen präglades i stor mängd fram till omkring 1450. De äldre höll hög silverhalt. De yngsta, från Erik av Pommerns år på ön, är i det närmaste ren koppar. Bitecken i form av punkt, streck eller stjärna förekommer, men någon säker gräns mellan mynt slagna före och efter 1361 kan inte dras i det silverhaltiga materialet.

Omkring 1340 introducerades örtugen, goten, värd tolv gotländska penningar. Det är det tidigaste präglade myntet över penningens valör i Östersjöområdet och föregår den nordtyska witten. Åtsidan bär en lilja och omskriften moneta civitatis, frånsidan det gotländska lammet och Visbys namn. Diameter, vikt och silverhalt sjunker efter hand. Den danska erövringen 1361 satte inget synligt brott i typen. Visby behöll sin prägling, även om uppgiften att Valdemar Atterdag uttryckligen stadfäste mynträtten endast är känd genom en sen krönika. Under Erik av Pommern, som från 1436 höll Gotland som sin bas och 1439–1449 uppträdde som gutarnas kung, präglades både gotar och W-brakteater i koppar. De underhaltiga örtugarna kallas svarta gotar. En ytterst sällsynt gote bär hans namn och titeln gutarnas konung. Den är känd i två exemplar, inte tre eller fyra som äldre översikter ibland uppger.

Omkring 1450 infördes dansk mynträkning, penningpräglingen upphörde och hviden ersatte goten. Hviderna från tiden fram till omkring 1520 är genomgående sällsyntare än gotarna, och kronologin är osäker. Holmberg noterade att en typ som i litteraturen lagts till tidigt 1500-tal står stilistiskt nära de yngsta gotarna. Iakttagelsen står kvar, men någon omdatering är inte genomförd. En hvid i kung Hans namn är känd i endast en handfull exemplar.

Søren Norby, länsherre från 1518, lät 1522–1525 prägla skillingar och hvider i eget namn, med lammet och det egna vapnet. Skillingarna finns utan årtal och med årtalen 1524 och 1525. En typ har tillskrivits Åbo under den period 1522–1523 då han behärskade södra Finland. Efter hans tid följde en anonym hvid. År 1535–1537 slogs daterade skillingar åter i Visby. Årgångarna 1535 och 1536 är relativt vanliga, 1537 är sällsynt, och en variant av 1535 har spegelvända årtalssiffror.

Därefter upphörde den lokala präglingen. År 1554 slogs skillingar, söslingar och hvider för gotländskt behov i Köpenhamn. De två högre valörerna är daterade, hviden odaterad. De sista mynten för Gotland präglades 1565 under länsman Jens Bille, med Fredrik II:s krönta initial, Billes vapen och det gotländska lammet. Valören är osäker och exemplaren mycket få. Den gotländska myntningen, påbörjad vid 1100-talets mitt och under långa tider buren av öns egen handel snarare än av ett kungligt regale, var därmed avslutad.