Gustaf Ekman (1804-1876) - Det ärorikaste bladet i den svenska järnhanteringens historia

Gustaf Ekman (1804-1876) - Det ärorikaste bladet i den svenska järnhanteringens historia
En synnerligen viktig industihistorisk personmedalj. Brons, 33.61g, 41mm, Hyckert XVII, sid 170. Helobjekt i originaletui. Graverad av Lea Ahlborn. Präglad på kungliga myntverket 1878 på uppdrag av Brukssocieteten. Kvalitet 01.

Åtsida
Ekmans högervända porträtt, under bilden gravörens namn: "LEA AHLBORN". I omskriften: "GUSTAF EKMAN FÖDD 1804. DÖD 1876"

Frånsida
En gasvällugn av så kallad Ekmanska typen. I omskriften på en upphöjd kantram: "SVENSKA JERNETS HISTORIA BEVARAR HANS MINNE". I avskärningen på tre rader: "AKTNINGSGÄRD AF SV. BRUKS SOCIETETEN 1877"

Mer om Gustaf Ekman
Efter studier vid Uppsala universitet (hovrättsexamen 1823, bergsexamen 1825) och praktik vid Motala verkstad och Göta kanal, studerade Ekman vid Bergsskolan i Falun (1826-1827). Han var elev vid Jernkontorets masmästeri från 1827 och genomförde en studieresa till Norge, England, Belgien, Tyskland och Österrike (1828-1829). Mellan 1830 och 1836 var han översmidesmästare vid Jernkontoret (vikarierande, sedan extraordinarie) och mottog Jernkontorets stora guldmedalj 1832. År 1836 tog Ekman över ledningen av Lesjöfors bruk, som köpts av Ekman & Co. 1813. Han var fullmäktig i Jernkontoret (1856-1862), ledamot i kommittén för undersökning av svenskt järns användning för järnvägsmateriel (1860-1863), riksdagsledamot i första kammaren (1866-1867), och ledamot av det första kyrkomötet (1868). Jernkontoret präglade en medalj över honom 1877.
 

Ekonomhistorikern Eli F. Heckscher beskrev Ekmans insats som "måhända det ärorikaste bladet i den svenska järnhanteringens historia". Detta berodde på Ekmans avgörande roll i att modernisera svensk järnindustri under en kritisk period. Under slutet av 1700-talet hade England börjat framställa stål med stenkol, vilket hotade den svenska järnindustrins konkurrenskraft, som byggde på tillgången till träkol. Transporttekniska begränsningar gjorde det svårt att övergå till stenkol i Sverige.

Ekmans viktigaste uppfinning, "Ekmans vällugn" (även kallad "gasvällugn" och "koltornsvällugn"), introducerad 1843, löste detta problem. Den kunde eldas med inhemskt bränsle (ved) och ändå uppnå de höga temperaturer som krävdes för att konkurrera med engelskt stenkolsbaserat järn. Detta möjliggjorde införandet av lancashiresmidet och valsverksdrift i Sverige. Ugnen blev mycket populär i Sverige och Norge.  Samma princip för gasgenerering användes senare för gengasdrift av bilar under andra världskriget. Ekman tog aldrig patent på sin uppfinning, utan ville främja hela landets järnhantering. Jernkontoret löste in patenträttigheterna så att de blev tillgängliga för hela industrin.

- Torkning av torv och ved: Han utvecklade metoder för att torka torv och ved vid Lesjöfors Bruk, vilket effektiviserade bränsleanvändningen och kringgick statens
   koncessionskrav som begränsade produktionen baserat på träkolstillgång.
- Skogsbruk: Han anställde skogvaktare från Tyskland för att öka virkesproduktionen, vilket var banbrytande vid tiden.
- Ekonomiska kalkyler: Han utvecklade bokföringen för att noggrant spåra kostnader, särskilt energiförbrukningens påverkan på produktionskostnaden.
- Kvalitetsutveckling: Han anställde framstående experter som Johan August Brinell (uppfinnaren av Brinellskalan) för att förbättra kvaliteten på stålet. Dessa experter
  spred sedan sin kunskap till andra järnbruk.
- Puddelstål: Ekman var djupt engagerad i utvecklingen av stålproduktion genom puddling.

Tack vare Ekmans insatser kunde Sverige behålla en stark ställning inom nischer där träkolets unika egenskaper gav en kvalitetsfördel. Svensk järnindustri överlevde därmed kritiska decennier tills nya teknologiska genombrott möjliggjorde en bredare övergång från träkol. Omställningen krävde dock stora investeringar, vilket ledde till att många mindre järnverk lades ner.