Gustaf Ekman (1804–1876) av Lea Ahlborn och utgiven av Brukssocieteten 1878 - Svensk järnhantering i kris
Gustaf Ekman (1804–1876) av Lea Ahlborn och utgiven av Brukssocieteten 1878 - Svensk järnhantering i kris
Brons, 33,85 g, 41 mm, slät rand. Kvalitet 1+/01+. Graverad av Lea Ahlborn och utgiven av Brukssocieteten 1878. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:170:1, Brita Olsén, sid 241.
Åtsida
Åtsidan domineras av ett djupt skulpterat, högervänt profilporträtt av Gustaf Ekman. I omskriften längs medaljens ytterkant löper texten "GUSTAF EKMAN FÖDD 1804. DÖD 1876.". Direkt under bröstbildens avskärning återfinns gravörens signatur "LEA AHLBORN".
Frånsida
Frånsidans motiv utgörs av en detaljerad avbildning av en gasvällugn av den så kallade Ekmanska typen, placerad på en upphöjd kantram. I omskriften utropas hans betydelse för den svenska industrin: "SVENSKA JERNETS HISTORIA BEVARAR HANS MINNE". I avskärningen nederst finns en treradig dedikation som lyder "AKTNINGSGÄRD AF / SV. BRUKS SOCIETETEN / 1877", följt av en liten femuddig stjärna.
Svensk järnhantering i kris
Under 1800-talets första hälft genomgick den svenska järnhanteringen en allvarlig kris. Nya metallurgiska metoder i England, framtvingade av en ökad internationell efterfrågan i kölvattnet av den industriella revolutionen, hade brutit Sveriges historiska hegemoni som det främsta landet för järn- och ståltillverkning. Om inte den inhemska industrin snabbt genomgick en teknisk och organisatorisk förnyelse riskerade svenskt järn att helt förlora sin plats på världsmarknaden. Gustaf Ekman insåg detta klarare än någon annan och ägde den rätta blicken och kunskapen för att rycka upp branschen ur dess stagnerade tillstånd.
Lancashiresmidet och gasvällugnen
Efter sin första utländska studieresa till England 1828 började Ekman arbetet med att förbättra de svenska smidesmetoderna. I England hade han noggrant studerat puddlingsmetoden och de nya spårvalsverken. Ekman var fast övertygad om att valsning väsentligt skulle förbättra det svenska järnets kvalitet, men han insåg som den förste svenske metallurgen att detta krävde en exceptionellt god vällhetta innan själva valsningen ägde rum. Vid Ulverstone i Lancashire fann han en metod för stångjärnsframställning i träkolshärd som han sedermera förde till Sverige under namnet lancashiresmide. För att fullända denna process arbetade han i tretton år med att konstruera en lämplig vällugn, vilket resulterade i koltornsvällugnen 1843 och senare den berömda gasvällugnen som medaljens frånsida stolt avbildar. Dessa innovationer minskade träkolsförbrukningen drastiskt genom att bland annat utnyttja de från härdarna avgående gasernas värme.
Folkbildaren och industrimannen
Ekman var inte enbart en genialisk metallurg utan även en social pionjär med ett starkt intresse för folkbildning. Vid Lesjöfors, där han bosatte sig 1836, samt vid Långbanshyttan och Persberg, inrättade han folkskolor som kunde mäta sig med de allra bästa i landet. Han undervisade ofta själv, strävade efter att ge naturvetenskapliga ämnen ett större utrymme på schemat, och gav år 1871 ut en särskild skrift till sina arbetare för att inskärpa vikten av kunskap på en sant religiös grund. Som uppfinnare var han ingen djärv chanstagare utan en lugn, samvetsgrann analytiker som systematiskt byggde sina framgångar på egna och andras noggranna observationer.
Räddaren av det svenska järnet
Gustaf Ekmans samlade insatser under 1830- och 1840-talen har av ekonomisk-historiker kallats för det kanske ärorikaste bladet i Sveriges hela ekonomiska historia. Det var till allra största del hans förtjänst att Sverige, trots den totala avsaknaden av inhemska stenkolsfyndigheter, kunde bevara en betydelsefull och internationellt konkurrenskraftig järnhantering fram till dess att götstålsprocesserna på allvar slog igenom under 1860-talet. För att djupt hedra minnet av denne man, som utövat ett så oerhört mäktigt inflytande över landets hela industriella utveckling, lät Brukssocieteten prägla denna aktningsgärd i brons.
Brons, 33,85 g, 41 mm, slät rand. Kvalitet 1+/01+. Graverad av Lea Ahlborn och utgiven av Brukssocieteten 1878. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:170:1, Brita Olsén, sid 241.
Åtsida
Åtsidan domineras av ett djupt skulpterat, högervänt profilporträtt av Gustaf Ekman. I omskriften längs medaljens ytterkant löper texten "GUSTAF EKMAN FÖDD 1804. DÖD 1876.". Direkt under bröstbildens avskärning återfinns gravörens signatur "LEA AHLBORN".
Frånsida
Frånsidans motiv utgörs av en detaljerad avbildning av en gasvällugn av den så kallade Ekmanska typen, placerad på en upphöjd kantram. I omskriften utropas hans betydelse för den svenska industrin: "SVENSKA JERNETS HISTORIA BEVARAR HANS MINNE". I avskärningen nederst finns en treradig dedikation som lyder "AKTNINGSGÄRD AF / SV. BRUKS SOCIETETEN / 1877", följt av en liten femuddig stjärna.
Svensk järnhantering i kris
Under 1800-talets första hälft genomgick den svenska järnhanteringen en allvarlig kris. Nya metallurgiska metoder i England, framtvingade av en ökad internationell efterfrågan i kölvattnet av den industriella revolutionen, hade brutit Sveriges historiska hegemoni som det främsta landet för järn- och ståltillverkning. Om inte den inhemska industrin snabbt genomgick en teknisk och organisatorisk förnyelse riskerade svenskt järn att helt förlora sin plats på världsmarknaden. Gustaf Ekman insåg detta klarare än någon annan och ägde den rätta blicken och kunskapen för att rycka upp branschen ur dess stagnerade tillstånd.
Lancashiresmidet och gasvällugnen
Efter sin första utländska studieresa till England 1828 började Ekman arbetet med att förbättra de svenska smidesmetoderna. I England hade han noggrant studerat puddlingsmetoden och de nya spårvalsverken. Ekman var fast övertygad om att valsning väsentligt skulle förbättra det svenska järnets kvalitet, men han insåg som den förste svenske metallurgen att detta krävde en exceptionellt god vällhetta innan själva valsningen ägde rum. Vid Ulverstone i Lancashire fann han en metod för stångjärnsframställning i träkolshärd som han sedermera förde till Sverige under namnet lancashiresmide. För att fullända denna process arbetade han i tretton år med att konstruera en lämplig vällugn, vilket resulterade i koltornsvällugnen 1843 och senare den berömda gasvällugnen som medaljens frånsida stolt avbildar. Dessa innovationer minskade träkolsförbrukningen drastiskt genom att bland annat utnyttja de från härdarna avgående gasernas värme.
Folkbildaren och industrimannen
Ekman var inte enbart en genialisk metallurg utan även en social pionjär med ett starkt intresse för folkbildning. Vid Lesjöfors, där han bosatte sig 1836, samt vid Långbanshyttan och Persberg, inrättade han folkskolor som kunde mäta sig med de allra bästa i landet. Han undervisade ofta själv, strävade efter att ge naturvetenskapliga ämnen ett större utrymme på schemat, och gav år 1871 ut en särskild skrift till sina arbetare för att inskärpa vikten av kunskap på en sant religiös grund. Som uppfinnare var han ingen djärv chanstagare utan en lugn, samvetsgrann analytiker som systematiskt byggde sina framgångar på egna och andras noggranna observationer.
Räddaren av det svenska järnet
Gustaf Ekmans samlade insatser under 1830- och 1840-talen har av ekonomisk-historiker kallats för det kanske ärorikaste bladet i Sveriges hela ekonomiska historia. Det var till allra största del hans förtjänst att Sverige, trots den totala avsaknaden av inhemska stenkolsfyndigheter, kunde bevara en betydelsefull och internationellt konkurrenskraftig järnhantering fram till dess att götstålsprocesserna på allvar slog igenom under 1860-talet. För att djupt hedra minnet av denne man, som utövat ett så oerhört mäktigt inflytande över landets hela industriella utveckling, lät Brukssocieteten prägla denna aktningsgärd i brons.