Gustaf Johan Ehrensvärd (1746-1783) av konstnären Gunvor Svensson Lundkvist. Utgiven av Svenska Akademien 1982
Gustaf Johan Ehrensvärd (1746-1783) av konstnären Gunvor Svensson Lundkvist. Utgiven av Svenska Akademien 1982
Gustaf Johan "Gösta" Ehrensvärd (1746–1783) är en av den gustavianska erans mest fascinerande men samtidigt melankoliska gestalter. Trots att han tillhörde en släkt av framstående militärer och själv inledde sin bana vid artilleriet och arméns flotta, var det pennan och kulturen som låg hans hjärta närmast. Redan som nittonåring bekände han i brev till sin kusin, den blivande konstfilosofen Carl August Ehrensvärd, att han mitt i den briljanta societeten log åt "de agerande narrarna" och helst av allt ville vara filosof.
Ödet ville dock annorlunda. Endast tjugoett år gammal trädde Ehrensvärd i tjänst som kammarherre hos kronprins Gustav (sedermera Gustav III). Deras relation var allt annat än enkel. Kungen fann inledningsvis den unge Ehrensvärd "sötsliskig" och irriterade sig på hans formella bugningar, men insåg snart att bakom den stela fasaden fanns en begåvning av sällsynt slag. Ehrensvärd blev en del av kungens innersta krets, invigd i planerna på statskuppen 1772 och en flitig resenär i monarkens sällskap, bland annat till Paris där han upplevde sina "sällaste dagar" i mötet med den franska kulturen.
Ehrensvärds mest bestående insats för Sverige blev dock grundandet av den nationella operan. När Gustav III beslutade att instifta en svensk nationalscen föll lotten på Ehrensvärd att leda arbetet. Trots att han själv erkände att teaterns tekniska detaljer var honom främmande, tog han sig an uppgiften med en enorm pliktkänsla. Han fick öknamnet "Stora Jofur" av skådespelarna för sin stränga regim, men resultatet var strålande. Invigningen 1773 med operan Thetis och Pelée blev en dundersuccé. Ehrensvärd hade lyckats samla kompositörer, dansare och sångare till en fungerande enhet och därmed lagt grunden för en ny svensk konstform.
Men det är kanske främst genom sina dagböcker som han lever kvar för eftervärlden. Som en "kamera" i det kungliga hovet registrerade han skarpsynt och ärligt livet på slottet. Han var en mästare på att fånga stämningar och genomskåda flärden. Hans diagnos av tidens hetsiga nöjesjakt är klassisk: "Nöjet tyckes ständigt galoppera framför honom", skrev han om kungen. Ehrensvärd såg hur nöjen förvandlades till vanor och slutligen till tunga skyldigheter.
Slutet på hans liv blev tragiskt. Utarbetad och med en ekonomi i spillror lämnade han teatern och Stockholm för diplomatposter i Haag och Berlin. Han vantrivdes, saknade pengar och drabbades av en tidig död, endast 36 år gammal, i Berlin. Kungen betalade hans skulder men fann honom otacksam. Eftervärlden ser dock en man som med "ett ärligt anlete" och stor pliktkänsla byggde upp den svenska scenkonsten, samtidigt som han i hemlighet skrev ner sanningen om den glittrande men krävande värld han levde i.
Silver, 49.76g, 45mm, Bo Svensén sid 394
Gustaf Johan "Gösta" Ehrensvärd (1746–1783) är en av den gustavianska erans mest fascinerande men samtidigt melankoliska gestalter. Trots att han tillhörde en släkt av framstående militärer och själv inledde sin bana vid artilleriet och arméns flotta, var det pennan och kulturen som låg hans hjärta närmast. Redan som nittonåring bekände han i brev till sin kusin, den blivande konstfilosofen Carl August Ehrensvärd, att han mitt i den briljanta societeten log åt "de agerande narrarna" och helst av allt ville vara filosof.
Ödet ville dock annorlunda. Endast tjugoett år gammal trädde Ehrensvärd i tjänst som kammarherre hos kronprins Gustav (sedermera Gustav III). Deras relation var allt annat än enkel. Kungen fann inledningsvis den unge Ehrensvärd "sötsliskig" och irriterade sig på hans formella bugningar, men insåg snart att bakom den stela fasaden fanns en begåvning av sällsynt slag. Ehrensvärd blev en del av kungens innersta krets, invigd i planerna på statskuppen 1772 och en flitig resenär i monarkens sällskap, bland annat till Paris där han upplevde sina "sällaste dagar" i mötet med den franska kulturen.
Ehrensvärds mest bestående insats för Sverige blev dock grundandet av den nationella operan. När Gustav III beslutade att instifta en svensk nationalscen föll lotten på Ehrensvärd att leda arbetet. Trots att han själv erkände att teaterns tekniska detaljer var honom främmande, tog han sig an uppgiften med en enorm pliktkänsla. Han fick öknamnet "Stora Jofur" av skådespelarna för sin stränga regim, men resultatet var strålande. Invigningen 1773 med operan Thetis och Pelée blev en dundersuccé. Ehrensvärd hade lyckats samla kompositörer, dansare och sångare till en fungerande enhet och därmed lagt grunden för en ny svensk konstform.
Men det är kanske främst genom sina dagböcker som han lever kvar för eftervärlden. Som en "kamera" i det kungliga hovet registrerade han skarpsynt och ärligt livet på slottet. Han var en mästare på att fånga stämningar och genomskåda flärden. Hans diagnos av tidens hetsiga nöjesjakt är klassisk: "Nöjet tyckes ständigt galoppera framför honom", skrev han om kungen. Ehrensvärd såg hur nöjen förvandlades till vanor och slutligen till tunga skyldigheter.
Slutet på hans liv blev tragiskt. Utarbetad och med en ekonomi i spillror lämnade han teatern och Stockholm för diplomatposter i Haag och Berlin. Han vantrivdes, saknade pengar och drabbades av en tidig död, endast 36 år gammal, i Berlin. Kungen betalade hans skulder men fann honom otacksam. Eftervärlden ser dock en man som med "ett ärligt anlete" och stor pliktkänsla byggde upp den svenska scenkonsten, samtidigt som han i hemlighet skrev ner sanningen om den glittrande men krävande värld han levde i.