Gustav II Adolf - Riga erövras av den svenska hären 16 september 1621 av Sebastian Dattler - En massiv och historiskt betydelsefull praktmedalj - Gustav II Adolfs första stora triumf

Gustav II Adolf – Riga erövras av den svenska hären den 16 september 1621
Graverad av mästergravören Sebastian Dattler – en massiv och historiskt betydelsefull praktmedalj. Silver, 53,80 g, 60 mm. SKM 9a (Delzanno 2024: Sveriges kungliga medaljer), Maué 45, Hildebrand 8. Kvalitet: 1+/01. Graverad med Dattlers typiska, överlastade och praktfulla detaljrikedom.

Åtsida
Konungen till häst, i bakgrunden ses Riga. Medaljen är signerad SD av gravören Sebastian Dattler. Omskriften lyder: "❀ GUSTAVUS ADOLPHUS MAGNUS DEI GRATIA SUECOR: GOTHOR: ET VANDALOR: REX AUGUSTUS" (Gustav Adolf den Store, av Guds nåde Sveriges, Götars och Vänders höge konung)

Frånsida
De svenska trupperna står på fältet framför Dünafloden, med Riga i bakgrunden. Signerad HW av myntmästaren i Riga, Henrik Wulf. Omskriften lyder: "❀ RIGA DEVICTA VICTORIA VENIT AB AXE. LAVRV VBI GVSTAVI CINXIT RA DI ANTE CAPILLOS" (När Riga besegrats, kom segern från norr. Lagerkransen omband Gustavs strålande hjässa.)



Belägringen av Riga 1621 – Gustav II Adolfs första stora triumf
När den svenska hären intog Riga i september 1621 förändrades maktbalansen kring Östersjön. Det var inte bara en militär seger, utan också en symbolisk triumf för protestantismen över en av Europas mest inflytelserika katolska stormakter – den polsk-litauiska unionen. Händelsen väckte starka reaktioner i hela Europa och markerade början på Sveriges uppgång som stormakt.

Vägen till krig
Under sommaren 1621 förklarade Gustav II Adolf att det tidigare stilleståndsavtalet med Polen–Litauen var ogiltigt. Den polska sidan var då försvagad på grund av ett samtidigt krig mot Osmanska riket, och Gustav såg sin chans. Under flera år hade han reformerat den svenska armén och skapat en effektiv, modern militärmakt. Nu var tiden inne att agera – Livland skulle återigen bli ett svenskt mål.

Den svenska expeditionsstyrkan som sattes in var mycket omfattande. Landstyrkan bestod av nio infanteriregementen och omkring elva kavallerikompani, med sammanlagt femtiosex fältkanoner. Därtill kom en stark flotta med över hundra transportfartyg, cirka trettio örlogsfartyg, sjutton mindre fartyg och nio lätta spaningsfartyg, så kallade ”jägare”. Armén förstärktes ytterligare med fem infanteriregementen och nio kavallerikompani från Finland och Estland, under ledning av riksmarsken Jakob De la Gardie. Totalt rörde det sig om omkring 17 850 man – den största svenska armé som dittills skickats utomlands.

Belägringen inleds
Den 13 augusti anlände svenskarna till Rigas utkanter och omringade snabbt staden från flera håll. Riga var en av Östersjöområdets viktigaste handelsstäder och ett centralt fäste för Polen–Litauen. Stadens försvar bestod av mellan 300 och 400 reguljära soldater samt omkring 7 000 milismän ur borgerskapet. Utöver detta stödde stora delar av stadens 30 000 invånare försvaret, och man förfogade över ett starkt artilleri med omkring fyrtio kanoner.

Belägringen, som anses vara den första verkligt avancerade belägringen i Nordens historia, inleddes metodiskt. Svenskarna byggde skyttegravar och paralleller för att närma sig stadens murar, samtidigt som ett intensivt artilleribombardemang förbereddes. Den 23 augusti inleddes eldgivningen: under en veckas tid avlossades omkring 15 000 kanonkulor mot stadens försvarsverk, med kulminationer på upp till 1 000 kulor i timmen. Kung Gustav II Adolf deltog personligen i arbetet, spade i hand, tillsammans med sin halvbror Karl Karlsson Gyllenhielm. Deras närvaro inspirerade soldaterna, men också fienden – försvararna genomförde flera utfall, och riksmarsken De la Gardie sårades i en av dessa strider. Även Gustav Horn, befälhavare för Norrlandsregementet, skadades svårt.

Radziwiłłs försök
Den 30 augusti tändes ett hopp i staden. Den polske hetmanen Krzysztof Radziwiłł anlände med en undsättningsstyrka på omkring 1 500 man och tre kanoner. Försvararna i Riga hälsade honom som en räddare, men förhoppningarna grusades snabbt. Radziwiłł kunde inte mäta sig med den numerärt överlägsna svenska armén och slogs tillbaka utan större svårighet. Svenskarna, övertygade om att ett genombrott var nära, intensifierade sina ansträngningar.

Den 2 september återupptogs bombardemanget, och svenskarna började gräva tunnlar under stadsmurarna i syfte att spränga delar av försvarsanläggningarna. Även de polska försvararna grävde, vilket ledde till flera blodiga närstrider under jord. Den 12 september planerade svenskarna en stormning. För att kunna särskilja sig från försvararna bar soldaterna halm i hattarna. Men Gustav II Adolf, som visste vad en stormning skulle kosta i liv, övertalades av sitt följe att ge staden ett sista ultimatum. En trumpetare skickades till portarna med budskapet att kungen inte kunde ta ansvar för det blodbad som skulle följa om staden inte kapitulerade frivilligt. Rigas råd gavs sex timmar att fatta sitt beslut. Vid den tidpunkten återstod färre än 1 000 försvarare. De oupphörliga bombardemangen hade brutit ned både murar och moral. Efter snabba förhandlingar valde stadsledningen att kapitulera.

Två datum – en seger
Kapitulationen undertecknades den 15 september 1621. Dagen därpå, den 16 september, marscherade svenska trupper in i Riga. Det är detta senare datum som anges för den kungliga praktmedaljen graverad av Sebastian Dattler, där det ceremoniella övertagandet lyfts fram som den symboliska segern. I 1600-talets representationskultur var det just intåget – kungens synliga triumf – som räknades som själva segerdagen.

Efterspel
Rigas fall skickade chockvågor genom Europa. Det var första gången en protestantisk kung besegrat en katolsk stormakt i ett så strategiskt betydelsefullt sammanhang. Samtidigt var belägringen kostsam för Sverige, både ekonomiskt och militärt. Men segern gav resultat: under hösten 1621 erövrade Gustav II Adolf större delen av Livland, och i oktober intogs även Mitau, huvudstad i Kurland. Erövringen av Riga blev inledningen på den svenska stormaktstiden i öster – en epok som skulle forma Nordens historia i över ett halvt sekel.