Gustav II Adolf, Stockholm – Riksdaler 1632 - Ett jämnt och fint slitet exemplar med ovanligt fina ytor - Stormaktens zenit och katastrof
Ett jämnt och fint slitet exemplar med ovanligt fina ytor, helt utan märken eller andra störande skador. Typ VIa bröstbild med enkelt axelband. Silver, 28,94 g, 44 mm, slät rand. Kvalitet ca 1+. Referens: SMB 28a.
Åtsida
Konungens krönta och vänstervända midjebild i rustning. I sin högra hand håller han en spira och i den vänstra ett riksäpple. I omskriften löper den latinska texten: "GUSTAVUS • ADOLPH : D : G : REX SVECORVM". (Gustav Adolf, med Guds nåde svearnas konung).
Frånsida
En stånde Kristusfigur som världens frälsare (Salvator Mundi), vänd rakt framåt. Han bär en strålkrans kring huvudet, höjer sin högra hand till välsignelse och håller riksäpplet i sin vänstra hand. Till vänster i fältet återfinns en krönt vapensköld med det svenska riksvapnet. I omskriften löper texten samt årtalet i romerska siffror: "SALVATOR MUNDI • SALVA NOS • M DC XXXII"
(Översättning: Världens frälsare, fräls oss, 1632).
År 1632: stormaktens zenit och katastrof
När denna riksdaler med frälsarmotivet slogs i Stockholm år 1632, upplevde det svenska riket ett år som i historiografin ofta betraktas som själva den smältdegel i vilken det tidigmoderna Europas framtid formades. Året utgjorde den absoluta höjdpunkten för den svenska expansionen; de svenska arméerna hade avancerat djupt in i det tysk-romerska rikets katolska hjärtland och Sverige dikterade för tillfället villkoren för kontinentens stormakter.
Denna makalösa framgång vilade helt på den institutionella revolution som Gustav II Adolf och rikskansler Axel Oxenstierna gemensamt orkestrerat. Tillsammans hade de omvandlat det glest befolkade bonderiket till en veritabel militärstat, vars enda funktion i praktiken var underordnad krigföringens gränslösa behov. För att täcka de enorma kostnaderna hade man inte minst revolutionerat den svenska ekonomin genom införandet av kopparmyntfoten, vilken kombinerades med lukrativa utländska subsidier (exempelvis från det katolska Frankrike) och massiva kontributioner från de erövrade områdena. Den rent militära överlägsenheten, varav konungen själv var den främste arkitekten, vilade på införandet av de mer lättrörliga "svenska brigaderna" och systemet med "combined arms", där eldkraften från infanteri, lätt artilleri och aggressivt kavalleri integrerades på ett dittills osätt sätt.
Från triumf till katastrof i dimman
Våren 1632 kröntes med ytterligare triumfer. Genom ett taktiskt mästerverk lyckades kungen korsa floden Lech i Bayern under häftig beskjutning, och tvinga den kejserliga armén under greve Tilly (som stupade) på en förödmjukande flykt. Kungen kunde därefter tåga in i München, ligans allra starkaste fäste. Kejsaren svarade då med att i panik återkalla fältherren Albrecht von Wallenstein. Wallenstein utkämpade under sommaren 1632 ett utmattningskrig som resulterade i ett stort svenskt nederlag vid Alte Veste, varpå han begav sig norrut för att skära av svenskarnas underhållslinjer vid Östersjön. Kungen var därmed piskad att bryta upp och jaga efter honom.
Den 6 november 1632 möttes de två väldiga arméerna utanför den sachsiska staden Lützen. Slagfältet täcktes inledningsvis av en extremt tät dimma, vilket starkt begränsade all sikt. Efter inledande framgångar anlände hastigt kejserliga förstärkningar, ledda av Pappenheim, och därefter iscensatte Wallensteins underbefälhavare Ottavio Piccolomini rasande motanfall som fullständigt rev sönder de svenska elitförbanden i centern (däribland Gula och Blå brigaden).
Med centern sviktande och halvt uppriven, fattade konungen – känd för sin uttalade närsynthet och envisa ovana att själv vilja leda i frontlinjen – det förödande beslutet att personligen rida till undsättning från högerflygeln. Återigen lade sig dimman, uppblandad med tung krutrök, tjock över fältet. Kungen red vilse och hamnade ensam tillsammans med ett par följeslagare mitt inne i ett kejserligt ryttarförband. Efter ett inledande skott som krossade hans vänstra arm och ett annat i ryggen, föll han slutligen tungt från sin stridshäst, Streiff. Liggandes på marken i lervällingen mördades han därefter genom ett sista direkt dödande skott, med största sannolikhet riktat i tinningen, varpå hans plundrade och skövlade kropp hittades först flera timmar senare.
Den protestantiska sidan vann visserligen själva det formella slaget – efter att infanteriet blivit fullständigt rasande vid insikten om kungens död – men det skedde till det ofantliga priset av omkring 5 000 till 6 000 stupade och sårade man. Det 1632 års riksdaler bär vittnesbörd om är en nation som detta år skapade sin största imperiella glans och som samma höst paradoxalt nog miste dess främste härförare, ett år av makt som resulterade i att stormaktstiden befästes för nästan hundra år framöver.