Gustav II Adolfs akademien 1932 av Erik Lindberg
Denna värdighetsmedalj, formgiven av den namnkunnige hovgravören Erik Lindberg, skiljer sig från mängden genom sin distinkta ovala form, vilket för tankarna till klassiska kaméer och renässansporträtt. Åtsidan upptas av en magnifik bröstbild av Gustav II Adolf i profil vänd åt höger. Konungen är framställd med lagerkrans i håret, vilket symboliserar seger och ära, och är klädd i en rikt ornerad rustning prydd med nitar och en tidstypisk spetskrage som vilar mot halsen. Detaljrikedomen i Lindbergs gravyr är slående, från hårets fall till mustaschens svung och blickens skärpa. Runt porträttet löper texten GUSTAV · ADOLFS · AKADEMIEN · 1932, vilket markerar akademiens grundande. Frånsidan är sobert utformad med ett slätt, tomt mittfält avsett för gravyr av mottagarens namn, vilket omsluts av en bunden krans. Kransen består av lagerblad blandat med fembladiga blommor – som kan tolkas som förgätmigej, en symbol för minnet – och hålls samman av ett enkelt band nertill och upptill. Medaljen är präglad i silver med en mörk oxiderad yta som framhäver reliefens djupled och ger den en antik karaktär.
Det ovala minnet: Från slagfält till sägenforskning
När man betraktar denna ovala silvermedalj, graverad av Erik Lindberg, möter man blicken hos en kung som oftast förknippas med krutrök, dimman vid Lützen och det trettioåriga krigets fasor. Men Gustav II Adolfs profil på denna medalj berättar en annan historia – en historia som inte handlar om erövring av land, utan om erövring av kunskap. Det är en berättelse som spänner över tre sekel, från stormaktstidens gryning till 1930-talets akademiska Uppsala, och som knyts samman av viljan att rädda det förflutna undan glömskan.
Konungen som antikvarie Att Gustav II Adolf pryder åtsidan av Gustav Adolfs Akademiens medalj är ingen slumpmässig kunglig hyllning. Det är en direkt referens till ett specifikt datum: den 20 maj 1630. Mitt under brinnande krigsförberedelser utfärdade kungen ett märkligt och visionärt memorandum. Inspirerad och pådriven av sin lärare och riksantikvarie Johannes Bureus, befallde kungen att man skulle sända ut "rannsakare" i riket. Deras uppdrag var inte militärt. De skulle inventera allt vad landet hade att erbjuda av minnen från forntiden: runstenar och gamla lagböcker, men också det immateriella kulturarvet.
Kungens brev manade präster och klockare att uppteckna ”gamla krönikor och historier, uråldriga visor och dikter om drakar och trolldom”. Det var, i praktiken, Sveriges första programförklaring för studiet av folkkultur. På medaljen ser vi alltså inte bara krigarkonungen, utan humanisten som förstod att ett lands styrka inte bara ligger i dess arméer utan i dess kollektiva minne och historia. Erik Lindbergs porträtt fångar denna dualitet; rustningen signalerar makt, men lagerkransen kan här tolkas lika mycket som kulturens segerkrans som krigets.
1932: En ny akademi föds Hoppar vi framåt i tiden, till årtalet som står präglat längs medaljens kant, 1932, befinner vi oss i en annan tid av oro i Europa. Men i Uppsala samlas krafter för att formalisera det arbete som kungen initierade 300 år tidigare. Den 6 november 1932 grundades Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Initiativtagaren var Jöran Sahlgren, en dynamisk professor i nordiska ortnamn vid Uppsala universitet, som också blev akademiens förste sekreterare. Tillsammans med historikern och politikern Karl Gustaf Westman, som blev akademiens förste preses, skapade de en institution med ett tydligt syfte: att främja forskningen kring den svenska folkkulturen.
Medaljen blir här en länk mellan Sahlgrens moderna vetenskapliga ambitioner och Bureus och Gustav II Adolfs tidiga antikvariska iver. Akademiens uppdrag, stadfäst i dess stadgar, är att genom utgivning av skrifter, anordnande av symposier och utdelning av stipendier hålla den svenska kulturhistorien levande. Det handlar om att förstå hur människor levt, tänkt, talat och trott genom århundradena – från bondesamhällets skrock till industrisamhällets framväxt.
Kransen och det oskrivna bladet Vänder vi på medaljen möts vi av en frånsida som skiljer sig markant från åtsidans auktoritära kungaporträtt. Här finns en stillhet. Det centrala fältet är tomt. Detta är medaljens mest talande detalj. Ytan är en ”tabula rasa”, en tom tavla som väntar på att fyllas med namnet på en forskare, en författare eller en hembygdsvårdare som gjort betydande insatser i akademiens anda.
Kransen som omger det tomma fältet är bunden av vad som ser ut att vara lagerblad blandat med små blommor. Om man tittar närmare på blommorna påminner de om förgätmigej. Symboliken är vacker och träffande: ”Glöm mig ej”. Hela akademiens väsen går ut på att inte glömma. Att inte låta dialektord dö ut, att inte låta gamla sägner tystna, att inte låta kunskapen om hur våra förfäder byggde sina hus eller firade sina högtider försvinna ner i historiens mörker.
Ett levande arv i Uppsala Medaljen är inte bara en bit präglat silver; den är en nyckel till en verksamhet som fortfarande pågår. Sex gånger om året samlas akademiens ledamöter, oftast i det vackra huset på Klostergatan 2 i Uppsala, för att fortsätta det arbete som inleddes med kungens brev 1630. Genom generösa donationer och fonder har akademien musklerna att stötta dagens forskare.
När en mottagare får denna medalj i sin hand, får de inte bara en belöning för utfört arbete. De skrivs in i en tradition. De blir en del av den kedja som sträcker sig från Johannes Bureus runforskningar på 1600-talet, via Jöran Sahlgrens ortnamnsforskning på 1900-talet, in i vår egen tid. Medaljens ovala form fungerar som ett fönster eller en spegel. Genom att blicka in i den ser vi Gustav II Adolf, men vi ser också oss själva och vårt ansvar att förvalta och förstå det arv som format oss. Det är en påminnelse om att folkkultur inte är något statiskt som hör hemma på museum, utan en levande process som ständigt måste utforskas, omprövas och bevaras. Erik Lindbergs gravyr fångar denna tidlöshet – stålet i kungens blick och mjukheten i frånsidans blomsterkrans möts i en och samma metall, precis som historiens hårdhet och kulturens skönhet möts i akademiens arbete.
Silver, 24.8g, 33x42mm, kvalitet 01 (Detta exemplar från 1963)
Det ovala minnet: Från slagfält till sägenforskning
När man betraktar denna ovala silvermedalj, graverad av Erik Lindberg, möter man blicken hos en kung som oftast förknippas med krutrök, dimman vid Lützen och det trettioåriga krigets fasor. Men Gustav II Adolfs profil på denna medalj berättar en annan historia – en historia som inte handlar om erövring av land, utan om erövring av kunskap. Det är en berättelse som spänner över tre sekel, från stormaktstidens gryning till 1930-talets akademiska Uppsala, och som knyts samman av viljan att rädda det förflutna undan glömskan.
Konungen som antikvarie Att Gustav II Adolf pryder åtsidan av Gustav Adolfs Akademiens medalj är ingen slumpmässig kunglig hyllning. Det är en direkt referens till ett specifikt datum: den 20 maj 1630. Mitt under brinnande krigsförberedelser utfärdade kungen ett märkligt och visionärt memorandum. Inspirerad och pådriven av sin lärare och riksantikvarie Johannes Bureus, befallde kungen att man skulle sända ut "rannsakare" i riket. Deras uppdrag var inte militärt. De skulle inventera allt vad landet hade att erbjuda av minnen från forntiden: runstenar och gamla lagböcker, men också det immateriella kulturarvet.
Kungens brev manade präster och klockare att uppteckna ”gamla krönikor och historier, uråldriga visor och dikter om drakar och trolldom”. Det var, i praktiken, Sveriges första programförklaring för studiet av folkkultur. På medaljen ser vi alltså inte bara krigarkonungen, utan humanisten som förstod att ett lands styrka inte bara ligger i dess arméer utan i dess kollektiva minne och historia. Erik Lindbergs porträtt fångar denna dualitet; rustningen signalerar makt, men lagerkransen kan här tolkas lika mycket som kulturens segerkrans som krigets.
1932: En ny akademi föds Hoppar vi framåt i tiden, till årtalet som står präglat längs medaljens kant, 1932, befinner vi oss i en annan tid av oro i Europa. Men i Uppsala samlas krafter för att formalisera det arbete som kungen initierade 300 år tidigare. Den 6 november 1932 grundades Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Initiativtagaren var Jöran Sahlgren, en dynamisk professor i nordiska ortnamn vid Uppsala universitet, som också blev akademiens förste sekreterare. Tillsammans med historikern och politikern Karl Gustaf Westman, som blev akademiens förste preses, skapade de en institution med ett tydligt syfte: att främja forskningen kring den svenska folkkulturen.
Medaljen blir här en länk mellan Sahlgrens moderna vetenskapliga ambitioner och Bureus och Gustav II Adolfs tidiga antikvariska iver. Akademiens uppdrag, stadfäst i dess stadgar, är att genom utgivning av skrifter, anordnande av symposier och utdelning av stipendier hålla den svenska kulturhistorien levande. Det handlar om att förstå hur människor levt, tänkt, talat och trott genom århundradena – från bondesamhällets skrock till industrisamhällets framväxt.
Kransen och det oskrivna bladet Vänder vi på medaljen möts vi av en frånsida som skiljer sig markant från åtsidans auktoritära kungaporträtt. Här finns en stillhet. Det centrala fältet är tomt. Detta är medaljens mest talande detalj. Ytan är en ”tabula rasa”, en tom tavla som väntar på att fyllas med namnet på en forskare, en författare eller en hembygdsvårdare som gjort betydande insatser i akademiens anda.
Kransen som omger det tomma fältet är bunden av vad som ser ut att vara lagerblad blandat med små blommor. Om man tittar närmare på blommorna påminner de om förgätmigej. Symboliken är vacker och träffande: ”Glöm mig ej”. Hela akademiens väsen går ut på att inte glömma. Att inte låta dialektord dö ut, att inte låta gamla sägner tystna, att inte låta kunskapen om hur våra förfäder byggde sina hus eller firade sina högtider försvinna ner i historiens mörker.
Ett levande arv i Uppsala Medaljen är inte bara en bit präglat silver; den är en nyckel till en verksamhet som fortfarande pågår. Sex gånger om året samlas akademiens ledamöter, oftast i det vackra huset på Klostergatan 2 i Uppsala, för att fortsätta det arbete som inleddes med kungens brev 1630. Genom generösa donationer och fonder har akademien musklerna att stötta dagens forskare.
När en mottagare får denna medalj i sin hand, får de inte bara en belöning för utfört arbete. De skrivs in i en tradition. De blir en del av den kedja som sträcker sig från Johannes Bureus runforskningar på 1600-talet, via Jöran Sahlgrens ortnamnsforskning på 1900-talet, in i vår egen tid. Medaljens ovala form fungerar som ett fönster eller en spegel. Genom att blicka in i den ser vi Gustav II Adolf, men vi ser också oss själva och vårt ansvar att förvalta och förstå det arv som format oss. Det är en påminnelse om att folkkultur inte är något statiskt som hör hemma på museum, utan en levande process som ständigt måste utforskas, omprövas och bevaras. Erik Lindbergs gravyr fångar denna tidlöshet – stålet i kungens blick och mjukheten i frånsidans blomsterkrans möts i en och samma metall, precis som historiens hårdhet och kulturens skönhet möts i akademiens arbete.