Gustav II Adolfs död 1632 av Sebastian Dattler - Kungens död på slagfältet säkrade hans gloria som trons orädde försvarare
Gustav II Adolfs död 1632 av Sebastian Dattler
En klassisk silvermedalj från det 30-åriga kriget i vacker kvalitet med fin lyster. Kvalitet 1+/01, SKM 259c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 176 (1874/75), Hermann Maué (HM) 33. Frånsidan med slät rand och fyrklöver efter TRIUMPHAT, även med variationer i dekorationerna mellan randen och strålarna jämfört med HM 32 av samma motiv. Silver, 24.09g, 44mm.
Åtsida
Konungens nästan helt framvända bröstbild, vänd åt höger. Porträttet inramas av en detaljrik och sirlig kartusch dekorerad med keruber, fruktfestonger och nederst en dödskalle med korslagda benknotor. Under bilden, i direkt anslutning till dödskallen, återfinns gravören Sebastian Dattlers initialer: "S D". I omskriften löper den formella titulaturen: "GUSTA DOLPH9 DG SUEC GOT V D R M P R C FIN DUX ETHŌ ET CAREL ĪGRIÆ9".
Frånsida
I fältet framträder en hand som griper om ett uppstickande svärd vilket är trätt genom en segerkrans av lager, vackert flankerat av palm- och lagerkvistar. Överst i motivet strålar Guds namn (Jehova) utskrivet med hebreiska bokstäver. I omskriften på två rader står: "STANS ACIE PUGNANS VINCENS MORIENSQUE TRIUMPHAT / NATUS 9 DANNO 1594 GLORIOSE MORTUUS 6 NOUA 1632". (Översättning: Stående i striden, triumferar han, segrande och döende triumferar han / Född 9 december 1594, ärofullt död 6 november 1632).
Lützendimman och konungens fall
Den 6 november 1632 stod ett av det trettioåriga krigets mest brutala och avgörande slag vid Lützen i Sachsen. Den svenska armén mötte de kejserliga trupperna under ledning av fältherren Albrecht von Wallenstein. Slagfältet täcktes av en extremt tät höstdimma som snabbt blandades med tjock krutrök, vilket skapade total förvirring i leden. Gustav II Adolf, som gjorde det till en hederssak att leda sina trupper från fronten, red i spetsen för Smålands ryttare. I det oöverskådliga kaoset kom kungen ifrån sin eskort och red rakt in i en fientlig ryttarstyrka. Han träffades av flera skott, varav ett krossade hans vänstra arm och ett annat träffade honom i ryggen, vilket fick honom att falla från sin stridshäst Streiff. Kungen dödades därefter med ett sista skott i huvudet. Budskapet om "Lejonet från Nordens" fall skickade omedelbara chockvågor genom hela det protestantiska Europa.
Maria Eleonoras gränslösa sorg
Nyheten om Gustav II Adolfs död nådde hans gemål, drottning Maria Eleonora, och utlöste en bottenlös, närmast makaber sorg. Drottningen vägrade att skiljas från sin avgudade make. När kungens balsamerade kropp slutligen fördes tillbaka till Sverige och placerades på Nyköpingshus, vakade hon över kistan dag och natt. Enligt tidens skildringar lät hon ta ut kungens hjärta, som placerades i ett guldskrin vilket hon ständigt bar med sig eller förvarade hängande över sin säng. Hennes oförmåga att acceptera förlusten och släppa taget om kroppen lamslog hovet och fördröjde begravningen avsevärt.
Begravningen i Riddarholmskyrkan
Det dröjde hela ett och ett halvt år innan kungen slutligen kunde föras till sin sista vila. Till slut krävdes det att rikskansler Axel Oxenstierna personligen ingrep och, med milt tvång, skilde änkedrottningen från kistan. Den 22 juni 1634 ägde den storslagna och oerhört påkostade begravningen rum i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där Gustav II Adolf fick sin grav i det kor som han själv hade låtit uppföra. Det var en ceremoni som inte bara tog farväl av en monark, utan även cementerade hans roll som en nationell och religiös martyr.
Eftermälet: Gustav Adolf den store
Kungens död på slagfältet säkrade hans gloria som trons orädde försvarare. Redan 1633, på ständernas initiativ, tilldelades han som den ende svenske monarken i historien tillnamnet "den Store" (Gustavus Adolphus Magnus). Hans militära innovationer, administrativa reformer och massiva framgångar i det trettioåriga kriget lade den definitiva grunden för den svenska stormaktstiden. Denna silvermedaljs omskrifter, Moriensque Triumphat (döende triumferar han), fångar exakt samtidens syn på hans slutgiltiga offer: genom sin ärofulla död säkrade han den protestantiska sakens överlevnad och vann därmed en odödlig triumf.
En klassisk silvermedalj från det 30-åriga kriget i vacker kvalitet med fin lyster. Kvalitet 1+/01, SKM 259c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 176 (1874/75), Hermann Maué (HM) 33. Frånsidan med slät rand och fyrklöver efter TRIUMPHAT, även med variationer i dekorationerna mellan randen och strålarna jämfört med HM 32 av samma motiv. Silver, 24.09g, 44mm.
Åtsida
Konungens nästan helt framvända bröstbild, vänd åt höger. Porträttet inramas av en detaljrik och sirlig kartusch dekorerad med keruber, fruktfestonger och nederst en dödskalle med korslagda benknotor. Under bilden, i direkt anslutning till dödskallen, återfinns gravören Sebastian Dattlers initialer: "S D". I omskriften löper den formella titulaturen: "GUSTA DOLPH9 DG SUEC GOT V D R M P R C FIN DUX ETHŌ ET CAREL ĪGRIÆ9".
Frånsida
I fältet framträder en hand som griper om ett uppstickande svärd vilket är trätt genom en segerkrans av lager, vackert flankerat av palm- och lagerkvistar. Överst i motivet strålar Guds namn (Jehova) utskrivet med hebreiska bokstäver. I omskriften på två rader står: "STANS ACIE PUGNANS VINCENS MORIENSQUE TRIUMPHAT / NATUS 9 DANNO 1594 GLORIOSE MORTUUS 6 NOUA 1632". (Översättning: Stående i striden, triumferar han, segrande och döende triumferar han / Född 9 december 1594, ärofullt död 6 november 1632).
Lützendimman och konungens fall
Den 6 november 1632 stod ett av det trettioåriga krigets mest brutala och avgörande slag vid Lützen i Sachsen. Den svenska armén mötte de kejserliga trupperna under ledning av fältherren Albrecht von Wallenstein. Slagfältet täcktes av en extremt tät höstdimma som snabbt blandades med tjock krutrök, vilket skapade total förvirring i leden. Gustav II Adolf, som gjorde det till en hederssak att leda sina trupper från fronten, red i spetsen för Smålands ryttare. I det oöverskådliga kaoset kom kungen ifrån sin eskort och red rakt in i en fientlig ryttarstyrka. Han träffades av flera skott, varav ett krossade hans vänstra arm och ett annat träffade honom i ryggen, vilket fick honom att falla från sin stridshäst Streiff. Kungen dödades därefter med ett sista skott i huvudet. Budskapet om "Lejonet från Nordens" fall skickade omedelbara chockvågor genom hela det protestantiska Europa.
Maria Eleonoras gränslösa sorg
Nyheten om Gustav II Adolfs död nådde hans gemål, drottning Maria Eleonora, och utlöste en bottenlös, närmast makaber sorg. Drottningen vägrade att skiljas från sin avgudade make. När kungens balsamerade kropp slutligen fördes tillbaka till Sverige och placerades på Nyköpingshus, vakade hon över kistan dag och natt. Enligt tidens skildringar lät hon ta ut kungens hjärta, som placerades i ett guldskrin vilket hon ständigt bar med sig eller förvarade hängande över sin säng. Hennes oförmåga att acceptera förlusten och släppa taget om kroppen lamslog hovet och fördröjde begravningen avsevärt.
Begravningen i Riddarholmskyrkan
Det dröjde hela ett och ett halvt år innan kungen slutligen kunde föras till sin sista vila. Till slut krävdes det att rikskansler Axel Oxenstierna personligen ingrep och, med milt tvång, skilde änkedrottningen från kistan. Den 22 juni 1634 ägde den storslagna och oerhört påkostade begravningen rum i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där Gustav II Adolf fick sin grav i det kor som han själv hade låtit uppföra. Det var en ceremoni som inte bara tog farväl av en monark, utan även cementerade hans roll som en nationell och religiös martyr.
Eftermälet: Gustav Adolf den store
Kungens död på slagfältet säkrade hans gloria som trons orädde försvarare. Redan 1633, på ständernas initiativ, tilldelades han som den ende svenske monarken i historien tillnamnet "den Store" (Gustavus Adolphus Magnus). Hans militära innovationer, administrativa reformer och massiva framgångar i det trettioåriga kriget lade den definitiva grunden för den svenska stormaktstiden. Denna silvermedaljs omskrifter, Moriensque Triumphat (döende triumferar han), fångar exakt samtidens syn på hans slutgiltiga offer: genom sin ärofulla död säkrade han den protestantiska sakens överlevnad och vann därmed en odödlig triumf.