Gustav II Adolfs död 1632 och begravning 1634 av Friedrich Fechter - Ex. Bonde - Mycket sällsynt - RR - Endast 3 exemplar noterade sedan slutet av 1800-talet

Gustav II Adolfs död 1632 och begravning 1634 av Friedrich Fechter - Ex. Bonde - Mycket sällsynt - RR - Endast 3 exemplar noterade sedan slutet av 1800-talet
En synnerligen läckert förgyllt silvermedalj infattad i en trinnrand och avsedd att bäras som äreminne. Ett signifikant historiskt tidsdokument. SKM 295c (Sveriges kungliga medaljer 2024 av Delzanno) Hildebrand 204, 15.85g, 34.6mm. Medaljen har ingått i släkten Bondes eminenta medaljsamling på Ericsbergs slott. Detta exemplar såldes på den stora medaljauktionen anordnad av Ulf Nordlind och Künker i Osnabrück 2008, auktion 145, objektsnummer 7082. Kvalitet 1+/01

Åtsida
Konungens högervända bröstbild och i omskriften: "✿GVST: ADOLPH: D:G: SVECO: REX✿"

Frånsida
Här ses en rikt detaljerad bild av den mytologiska fenixfågeln som reser sig ur lågorna, med vingarna utspända och huvudet vänt mot himlen. Fenixen står på en brinnande gravbål, vars eldtungor slickar dess kropp. Ovanför fågeln strålar solen ned genom moln, med ett strålansikte i mitten som bär mänskliga drag – en vanlig allegori för Guds blick eller den eviga solen. Texten runt motivet lyder: "✿PERIT VT VIVAT✿" (”Han går under för att leva”)

Fenixfågeln är en uråldrig symbol med ursprung i forntida egyptisk, grekisk och romersk mytologi. Den framställs som en majestätisk fågel, ofta lik en örn eller häger, som lever i hundratals år. När dess liv går mot sitt slut bygger den ett bo av aromatiska grenar och kryddor, tänder eld på det – och brinner upp. Ur askan föds sedan en ny fenix. Under medeltiden blev fenixfågeln en allegori för Kristi uppståndelse – död på korset och uppståndelse på tredje dagen. Den passade särskilt bra som motiv på begravningsmedaljer och gravkonst, där symboliken signalerar hopp om evigt liv och frälsning.

Kungens död, likfärd och historiska efterspel
Slaget vid Lützen 1632 blev Gustav II Adolfs sista. När striden lagt sig återfann svenska soldater kungens kropp, svårt sargad och plundrad. Efter identifiering fördes kroppen först till Meuchen för rengöring och därefter till Weissenfels, där apotekaren Kaspar Kenning utförde balsamering – trots kungens uttalade vilja att inte balsameras. Inälvorna begravdes i den lokala kyrkan, medan hjärtat togs om hand av änkedrottningen Maria Eleonora.

Liktåget mot Sverige inleddes den 10 november 1632. En procession om närmare 1 000 personer rörde sig långsamt genom Tyskland, via städer som Wittenberg och Spandau. I Spandau mötte änkedrottningen kistan – ett gripande ögonblick som väckte både medkänsla och bestörtning över hennes starka sorgereaktioner. Efter en veckas uppehåll fortsatte färden mot Pommern, där kistan vilade i Wolgasts slottskapell i sex månader. Under denna tid försökte riksrådet, med Axel Oxenstierna i spetsen, begränsa änkedrottningens storslagna planer för begravningen.

Sommaren 1633 anlände den svenska flottan, ledd av kungens halvbror Carl Carlsson Gyllenhielm, till Wolgast. Efter en ceremoni fördes kistan ombord på fartyget Stora Nyckeln, som anlände till Nyköping i augusti. Där förvarades både kistan och kungens hjärta på slottet i tio månader. Maria Eleonora vägrade skiljas från sin make, vilket fördröjde begravningen – trots kyrkans påtryckningar.

Den 15 juni 1634 lämnade liktåget Nyköping, och den 22 juni nådde det Stockholm. Adelsmän bar kistan i procession till Riddarholmskyrkan, där begravningen ägde rum med biskop Johannes Bothvidi som predikant. Ceremonin avslutades med ett storslaget gästabud. I enlighet med kungens vilja placerades han till vila bredvid sin förstfödda dotter Kristina Augusta.

Eftermäle och minnesmärkning
Vid riksdagen 1633 beslutade ständerna att Gustav II Adolf för all framtid skulle bära hederstiteln Gustav Adolf den Store. Hans stoft vilar i en ekkista innesluten i en tennkista, placerad i det nya gravkoret i Riddarholmskyrkan, som han själv låtit anlägga.

Gustav III beställde 1772 en ny sarkofag som färdigställdes i Rom 1774 men inte togs i bruk förrän vid 200-årsjubileet av kungens död, år 1832. Då flyttades kvarlevorna över till sarkofagen i närvaro av kung Karl XIV Johan. På denna vilar inskriptionen Gustavus Adolphus Magnus – Gustav Adolf den store.

En latinsk inskrift i Riddarholmskyrkan sammanfattar kungens livsverk:

    "In angustiis intravit – Pietatem amavit – Hostes prostravit – Regnum dilatavit – Suecos exaltavit – Oppressos liberavit – Moriens triumphavit"
    (I trångmål begynte han sin bana – Fromheten älskade han – Fienderna nedslog han – Riket utvidgade han – Svenskarna upphöjde han – De förtryckta befriade han – I döden triumferade han)

Konsekvenser av kungens död
Gustav II Adolfs död förändrade Sveriges roll i det trettioåriga kriget. Den religiösa drivkraften tonades ned och ersattes av maktpolitiska ambitioner. Eftersom arvtagaren Kristina endast var fem år gammal blev rikskanslern Axel Oxenstierna i praktiken landets ledare.

Under hans ledning fortsatte kriget med växlande framgång. Trots en allians med Frankrike försvagades Sveriges position av interna motsättningar, ekonomiska svårigheter och myteri inom armén. Det katastrofala nederlaget vid Nördlingen 1634 ledde till att flera tyska allierade, såsom Sachsen och Brandenburg, slöt fred med kejsaren.

Men de svenska generalerna Johan Banér och Lennart Torstenson återvände med kraft. Torstenson vann avgörande slag vid Leipzig 1642 och Jankov 1645, vilket försvagade kejsarmakten och förde fredsförhandlingarna närmare. Han ledde även ett segerrikt fälttåg mot Danmark, som resulterade i freden i Brömsebro 1645, där Sverige erhöll viktiga landområden.

Det trettioåriga kriget avslutades med Westfaliska freden i oktober 1648. Avtalet innebar en ny europeisk maktbalans, religiös tolerans – där kalvinismen erkändes jämte katolicismen och lutherdomen – samt territoriella vinster för Sverige: Vorpommern, delar av Hinterpommern, Wismar samt Bremen och Verden. Frankrike stärkte sin ställning i Alsace. Dessutom erkändes Nederländerna och Schweiz som självständiga stater.

Kriget, ett av de mest förödande i Europas historia, skördade enorma offer, särskilt i Tyskland, där upp till en femtedel av befolkningen gick förlorad. Men för Sverige innebar det en väg till stormaktsstatus – en utveckling som inte hade varit möjlig utan Gustav II Adolfs avgörande insatser före sin död på Lützen.