Gustav III (1771–1792): Konungens hemkomst från Finland med skärgårdsflottan och landstigning i Stockholm den 28 augusti 1790 - EXTREMT SÄLLSYNT - RR - Den främsta medborgare
Gustav III (1771–1792): Konungens hemkomst från Finland med skärgårdsflottan och landstigning i Stockholm den 28 augusti 1790
En mycket sällsynt tennmedalj, detta är det andra exemplaret i tenn som jag har kännedom om. 65,71 g, 57 mm, slät rand. Kvalitet 01, mindre märken. Graverad av Carl Gustaf Fehrman. Referenser: SKM 130c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno, 2024). Hildebrand 91 (1874/1875). RR.
Denna minnesmedalj överlämnades ursprungligen i silver till konungen den 20 december 1790. Den präglades på uppdrag av prästerskapet i Lunds stift enligt ett beslut vid ett kommittémöte i Lund den 25 och 27 oktober 1790, efter domprost Petrus Muncks förslag att uttrycka prästerskapets glädje över freden på detta sätt istället för att skicka en traditionell delegation.
Åtsida
Motivet utgörs av konung Gustav III:s högervända bröstbild i profil. Omedelbart under porträttet återfinns gravörens namn "C•G•FEHRMAN•". Längs medaljens yttre kant löper den latinska omskriften "GUSTAVUS III•D•G•REX SVECIAE•".
Frånsida
I fältet återfinns en latinsk text fördelad på åtta rader: "OPT•PRINCIPI / TERRA MARIQUE VICTORI / MAJESTATE REGNI VINDICATA / PACIS AUCTORI / E BELLO REDUCI / SCAN•ET BLEK• / CLERUS MDCCXC•". Denna inskription översätts till: "Åt den främsta medborgare, som segrat till lands och till sjöss, med majestätets rike befäst, fredens upphovsman, återförd från kriget, Skåne och Blekinge prästerskap, 1790". Texten är vackert och centralt placerad alldeles ovanför två korslagda oliv- och lagerkvistar i den nedre avskärningen.
Ett rike i gungning och vägen till krig
Freden i Nystad 1721 markerade slutet på Sveriges tid som stormakt och inledde frihetstiden, en politisk epok präglad av svaghet och utländsk inblandning. Ryssland hade genom fredsavtalet säkrat rätten att lägga sig i svensk inrikespolitik, vilket kulminerade efter hattarnas ryska krig då ryska trupper till och med förlades i Sverige. Under 1760-talet diskuterades i Sankt Petersburg ryska planer på att förvandla Finland till ett furstendöme och resten av Sverige till en vasallstat. När Gustav III besteg tronen 1771 var han fast besluten att bryta denna dominans och stärka kungamakten. Den ryska kejsarinnan Katarina II vägrade dock att släppa sitt grepp och svarade med att 1773 alliera sig med Danmark-Norge för att ringa in Sverige. När Ryssland 1787 drogs in i ett krig mot Osmanska riket, såg Gustav III äntligen sin chans att genomföra en mobilisering och hävda Sveriges oberoende.
Eftersom regeringsformen förbjöd kungen att inleda ett anfallskrig utan riksdagens godkännande, krävdes en förevändning. Kejsarinnan Katarina II var medveten om detta och menade kallt att hon tänkte ge honom "god tid att göra dumheter" på egen hand. För att kringgå svensk lag iscensattes i slutet av juni 1788 ett falskt ryskt gränsöverfall av utklädda svenska soldater, ett teaterstycke som gav kungen hans efterlängtade krigsorsak. Han manipulerade skickligt sitt riksråd och utbrast exalterat att han hade "gått över Rubicon" och att stunden var skönare än under revolutionsdagen 1772.
Motgångar, myteri och förräderi
Avfärden skedde den 23 juni 1788 från Stockholms slott, anmärkningsvärt nog samma datum som Gustav II Adolf en gång avseglat till trettioåriga kriget. Kungen steg ombord på stabsfartyget Amphion iklädd generalsuniform. Äldre historieskrivning, såsom Carl Grimbergs verk, har felaktigt utmålat honom i en teatralisk maskeradkostym med Karl XII:s värja, men detta är en myt som modern forskning har tillbakavisat som föråldrad och direkt felaktig.
Verkligheten i fält blev en brutal väckarklocka. Utrustningen var under all kritik; kanoner saknade rätt lavetter, musköter saknade passande ammunition, och soldaterna saknade i stor utsträckning både skor och kappor. Planerna på ett snabbt anfall mot Fredrikshamn körde fast. Missnöjet spred sig snabbt bland officerarna och kulminerade i Anjalaförbundet – ett myteri där 113 officerare krävde fred, och där vissa även i hemlighet förhandlade om att lösgöra Finland från Sverige. Kungen befann sig plötsligt klämd mellan ett inre förräderi och en yttre fiende. Paradoxalt nog blev en dansk krigsförklaring hans formella räddning, vilket gav honom en legitim ursäkt att återvända till Sverige för att ena nationen. I ett brev till sin syster skyllde han den avstannade offensiven på "skamliga inhemska skäl".
Svensksund och den ärofulla freden
Med stöd av de ofrälse stånden och Förenings- och säkerhetsakten 1789 kunde Gustav III återvända till fronten. Efter ett långdraget och blodigt fälttåg till lands och till sjöss höll det på att sluta i total katastrof sommaren 1790, då den svenska flottan blev innesluten. Genom det dramatiska Viborgska gatloppet i början av juli lyckades man till slut bryta inneslutningen. Därefter vände krigslyckan totalt. Den 9–10 juli 1790 vann skärgårdsflottan, under Gustav III:s befäl, den avgörande segern vid Svensksund där Ryssland förlorade uppemot 80 fartyg och över 10 000 man. Denna monumentala triumf tvingade fram freden i Värälä den 14 augusti. Även om gränserna förblev oförändrade, tvingades Ryssland avsäga sig rätten att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter, vilket uppfyllde Gustav III:s primära politiska mål. Det var denna efterlängtade fred och kungens segerrika hemkomst som Lunds stifts prästerskap stolt valde att föreviga i denna medalj.
En mycket sällsynt tennmedalj, detta är det andra exemplaret i tenn som jag har kännedom om. 65,71 g, 57 mm, slät rand. Kvalitet 01, mindre märken. Graverad av Carl Gustaf Fehrman. Referenser: SKM 130c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno, 2024). Hildebrand 91 (1874/1875). RR.
Denna minnesmedalj överlämnades ursprungligen i silver till konungen den 20 december 1790. Den präglades på uppdrag av prästerskapet i Lunds stift enligt ett beslut vid ett kommittémöte i Lund den 25 och 27 oktober 1790, efter domprost Petrus Muncks förslag att uttrycka prästerskapets glädje över freden på detta sätt istället för att skicka en traditionell delegation.
Åtsida
Motivet utgörs av konung Gustav III:s högervända bröstbild i profil. Omedelbart under porträttet återfinns gravörens namn "C•G•FEHRMAN•". Längs medaljens yttre kant löper den latinska omskriften "GUSTAVUS III•D•G•REX SVECIAE•".
Frånsida
I fältet återfinns en latinsk text fördelad på åtta rader: "OPT•PRINCIPI / TERRA MARIQUE VICTORI / MAJESTATE REGNI VINDICATA / PACIS AUCTORI / E BELLO REDUCI / SCAN•ET BLEK• / CLERUS MDCCXC•". Denna inskription översätts till: "Åt den främsta medborgare, som segrat till lands och till sjöss, med majestätets rike befäst, fredens upphovsman, återförd från kriget, Skåne och Blekinge prästerskap, 1790". Texten är vackert och centralt placerad alldeles ovanför två korslagda oliv- och lagerkvistar i den nedre avskärningen.
Ett rike i gungning och vägen till krig
Freden i Nystad 1721 markerade slutet på Sveriges tid som stormakt och inledde frihetstiden, en politisk epok präglad av svaghet och utländsk inblandning. Ryssland hade genom fredsavtalet säkrat rätten att lägga sig i svensk inrikespolitik, vilket kulminerade efter hattarnas ryska krig då ryska trupper till och med förlades i Sverige. Under 1760-talet diskuterades i Sankt Petersburg ryska planer på att förvandla Finland till ett furstendöme och resten av Sverige till en vasallstat. När Gustav III besteg tronen 1771 var han fast besluten att bryta denna dominans och stärka kungamakten. Den ryska kejsarinnan Katarina II vägrade dock att släppa sitt grepp och svarade med att 1773 alliera sig med Danmark-Norge för att ringa in Sverige. När Ryssland 1787 drogs in i ett krig mot Osmanska riket, såg Gustav III äntligen sin chans att genomföra en mobilisering och hävda Sveriges oberoende.
Eftersom regeringsformen förbjöd kungen att inleda ett anfallskrig utan riksdagens godkännande, krävdes en förevändning. Kejsarinnan Katarina II var medveten om detta och menade kallt att hon tänkte ge honom "god tid att göra dumheter" på egen hand. För att kringgå svensk lag iscensattes i slutet av juni 1788 ett falskt ryskt gränsöverfall av utklädda svenska soldater, ett teaterstycke som gav kungen hans efterlängtade krigsorsak. Han manipulerade skickligt sitt riksråd och utbrast exalterat att han hade "gått över Rubicon" och att stunden var skönare än under revolutionsdagen 1772.
Motgångar, myteri och förräderi
Avfärden skedde den 23 juni 1788 från Stockholms slott, anmärkningsvärt nog samma datum som Gustav II Adolf en gång avseglat till trettioåriga kriget. Kungen steg ombord på stabsfartyget Amphion iklädd generalsuniform. Äldre historieskrivning, såsom Carl Grimbergs verk, har felaktigt utmålat honom i en teatralisk maskeradkostym med Karl XII:s värja, men detta är en myt som modern forskning har tillbakavisat som föråldrad och direkt felaktig.
Verkligheten i fält blev en brutal väckarklocka. Utrustningen var under all kritik; kanoner saknade rätt lavetter, musköter saknade passande ammunition, och soldaterna saknade i stor utsträckning både skor och kappor. Planerna på ett snabbt anfall mot Fredrikshamn körde fast. Missnöjet spred sig snabbt bland officerarna och kulminerade i Anjalaförbundet – ett myteri där 113 officerare krävde fred, och där vissa även i hemlighet förhandlade om att lösgöra Finland från Sverige. Kungen befann sig plötsligt klämd mellan ett inre förräderi och en yttre fiende. Paradoxalt nog blev en dansk krigsförklaring hans formella räddning, vilket gav honom en legitim ursäkt att återvända till Sverige för att ena nationen. I ett brev till sin syster skyllde han den avstannade offensiven på "skamliga inhemska skäl".
Svensksund och den ärofulla freden
Med stöd av de ofrälse stånden och Förenings- och säkerhetsakten 1789 kunde Gustav III återvända till fronten. Efter ett långdraget och blodigt fälttåg till lands och till sjöss höll det på att sluta i total katastrof sommaren 1790, då den svenska flottan blev innesluten. Genom det dramatiska Viborgska gatloppet i början av juli lyckades man till slut bryta inneslutningen. Därefter vände krigslyckan totalt. Den 9–10 juli 1790 vann skärgårdsflottan, under Gustav III:s befäl, den avgörande segern vid Svensksund där Ryssland förlorade uppemot 80 fartyg och över 10 000 man. Denna monumentala triumf tvingade fram freden i Värälä den 14 augusti. Även om gränserna förblev oförändrade, tvingades Ryssland avsäga sig rätten att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter, vilket uppfyllde Gustav III:s primära politiska mål. Det var denna efterlängtade fred och kungens segerrika hemkomst som Lunds stifts prästerskap stolt valde att föreviga i denna medalj.