Gustav III och Lovisa Ulrika - Kungliga vitterhetsakademiens prismedalj - Ett ocirkulerat toppexemplar - Sällsynt - Av Carl Gustaf Fehrman
Kvalitet 01/0, SKM 162b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024). Hildebrand 112. 27,55 g. 43mm. Ex MISAB 45:830 (Klubbat pris 10.000:-)
Åtsidan med motvända byster av Gustav III och hans moder Lovisa Ulrika, I omskriften: : "GUSTAVUS III. INSTAUR. AC LIT. HUMANIOR. LUDOVICA ULR. CREATR". (”Gustav III, förnyare av litteraturen och de humanistiska vetenskaperna; Lovisa Ulrika, stiftarinna”). Under Lovisa Ulrikas avskärning gravörens initialer C·G·F.
Frånsidan visar en obelisk med hieroglyfer. I omskriften: "ORIENTIA TEMPORA NOTIS INSTRUIT". (”Den undervisar/upplyser de gryende tiderna genom tecknen”). I avskärningen C. G. FEHRMAN.
Från kunglig salong till nationellt minne: Vitterhetsakademiens resa genom tiden
Kungliga Vitterhetsakademien, ett av Sveriges mest anrika lärda sällskap, har en historia som speglar nationens egen intellektuella och kulturella utveckling. Dess grundande den 20 mars 1753 var en direkt manifestation av upplysningens ideal, iscensatt på Drottningholms slott av en av dess främsta svenska förespråkare, drottning Lovisa Ulrika. Hon var syster till Fredrik den store av Preussen och djupt influerad av den kontinentala upplysningens intresse för vetenskap, konst och filosofi. Akademien, som ursprungligen kallades Kongl. Svenska Vitterhets-Academien, var tänkt som en exklusiv och hovnära krets för "vitterhet" – ett brett begrepp som på 1700-talet inneslöt inte bara skönlitteratur och poesi, utan även historia, språk och allmän humanistisk lärdom. Sällskapet var en intellektuell salong efter fransk förebild, där tidens ledande kulturpersonligheter kunde mötas under kungligt beskydd.
Under Lovisa Ulrikas son, Gustav III, en regent med starka egna kulturpolitiska ambitioner, stärktes och formaliserades den lärda verksamheten. En avgörande vändpunkt inträffade dock 1786. Då instiftade kungen Svenska Akademien med det specifika uppdraget att vårda och främja det svenska språket och litteraturen. Detta ledde till en nödvändig omprofilering för Lovisa Ulrikas skapelse. Samma år fick den ett nytt namn, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, och ett tydligare fokus: att främja forskning inom historia, arkeologi och bevarandet av nationella antikviteter.
Denna nya inriktning var ingen slump. Den sammanföll med den växande nationalromantiska strömningen och ett ökat intresse för nationens forntid som en grund för nationell identitet. Akademien fick nu en central roll i att bygga och förvalta det som kan kallas "nationens minne". Under nästan två århundraden var dess öde oupplösligt förbundet med det statliga antikvariska ansvaret. Riksantikvarien, landets högsta ämbetsman för kulturmiljöfrågor, var per automatik även Akademiens ständige sekreterare. Denna institutionella sammanflätning innebar att Akademien inte bara var ett sällskap för lärda diskussioner, utan en aktiv myndighet som ansvarade för fornminnesvård, arkeologiska undersökningar och förvaltningen av statens historiska samlingar. Dessa samlingar kom att utgöra grunden för Statens historiska museum, som länge delade lokaler och organisation med Akademien. Genom prestigefyllda publikationsserier, som den ännu utkommande tidskriften Fornvännen (grundad 1906), spreds forskningsresultat och nya rön till en bredare krets.
En ny stor omorganisation ägde rum 1975, då de starka administrativa banden mellan Akademien, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum formellt löstes upp. Staten tog över driften av museet och kulturmiljövården i en modernare myndighetsform. För Vitterhetsakademien innebar detta en återgång till en mer oberoende och renodlat forskningsfrämjande roll, frikopplad från direkta förvaltningsuppgifter.
Idag verkar Akademien i direkt kontinuitet med sin långa historia, men med moderna medel. Den är en kraftfull motor i svensk humanistisk forskning och fullföljer sitt uppdrag genom att dela ut priser, medaljer och stora forskningsanslag. Genom att finansiera symposier, publikationer och stödja unga forskare fortsätter den att odla den upplysningstida idé som en gång låg till grund för dess skapelse, och som en av dess medaljer formulerar: att bevara och tolka forntidens tecken för att vägleda kommande tider ("Att tolka och bevara tecknen för framtiden"). Från Lovisa Ulrikas intima lärda krets på Drottningholm har Vitterhetsakademien utvecklats till en central och oberoende aktör med det bestående målet att säkra och fördjupa kunskapen om människans och samhällets historia.