Gustav III räddar Göteborg från den anfallande danska hären i oktober 1788 av Carl Gustaf Fehrman - Historiskt signifikant och sällsynt

Gustav III räddar Göteborg från den anfallande danska hären i oktober 1788
En historiskt signifikant och sällsynt praktfull silvermedalj i tilltalande skick. Silver, 70.8g, 57mm, Kvalitet 1+/01, graverad av Carl Gustaf Fehrman. Ex. Riibe auktion 18, nr 2515

Åtsida
Konungens högervända bild samt omskriften: "GUSTAVUS III. D. G. REX SVECIAE", under bilden gravörens namn: "C. G. FEHRMAN."

Frånsida
Mars står naken, med antik hjälm på huvudet, hotfullt blickande åt sidan, med ett spjut i högra handen, i den vänstra hållande en sköld tecknad med konung Gustavs krönta namnchiffer, skyddande framför en sittande kvinna (Göteborg), som bär tornkrona och håller i högra handen ett spjut, i den vänstra ett antikt skeppsroder. Vid hennes sida en antik sköld, i vilken stadens vapen är avbildad. I omskriften texten: "AUGUSTI PRAESIDIO TUTA" och i avskärningen: "CIVITAS GOTHOB. MDCCLXXXVIII." Vid kanten på fältet bokstaven F.

Historisk bakgrund
När kung Gustav III på eget initativ, och mot konstitutionen, år 1788 anfaller Ryssland och därmed startar det så kallade Gustav III:s ryska krig uppstår en besvärlig situation för Danmark. I en traktat sluten med Ryssland 1773 har Danmark förbundit sig att bistå med 12 000 man, sex linjeskepp och tre fregatter om Ryssland blir anfallet. Snart efter det svenska anfallet kräver ryssarna att danskarna ska hålla sitt löfte och Danmark måste gå med i kriget. När kung Gustav III den 21 augusti får detta meddelande utbrister han Jag är räddad.

Mot bakgrund av att anfallet mot Ryssland var Gustafs eget initiativ, att många svenska officerare och kungens motståndare var starkt emot kriget  och att framgångarna dittills varit få kan hans uttalande synas märkligt.Ingen önskar sig väl ytterligare en fiende? 

Den skicklige politikern Gustav III tänker dock att detta är ett gyllene tillfälle att vända den svenska opinionen till sin fördel och reser genast tillbaka till Stockholm efter att ha lämnat det militära befälet till sin bror, Hertig Karl. (senare Karl XIII)

Väl hemma reser han till Dalarna och får flera frikårer att ställa upp till landets försvar mot danskarna. Trots starkt stöd har Sverige inte mer än cirka 10 000 man och måste dela dessa med försvar i Skåne, Jämtland och västkusten.

Danskarna anfaller
Den första danska styrkan om 8-10 tusen man, varav huvuddelen var norrmän enligt vissa källor, under befäl av prins Karl av Hessen anfaller från Norge in i Bohuslän den 24 september och avancerar snabbt mot Vänersborg vid Vänerns sydspets mot ett svagt svenskt motstånd. 

Översten Johan Werner Tranefelt måste förskansa sig i Kvistrum norr om Uddevalla med sina 700 man men besegras den 29 september av en mycket större dansk trupp under generalmajoren Mansbach. På en vecka intar danska trupperna Uddevalla, Vänersborg och Åmål och begär den 6 oktober att staden Göteborg ska ge upp.

Försvaret av Göteborg - förhalning och hot
Nu har emellertid kung Gustav III själv kommit till staden från Dalarna och ingriper resolut; han avskedar den passive kommendanten generallöjtnanten Anders Rudolf Du Rietz och utnämner generallöjtnanten Johan Sparre i hans ställe. Göteborgs försvar rustas nu upp i snabb takt. Den 6 oktober hade dessutom sverigevännen och engelska sändebudet sir Huges Elliot kommit till staden och han medlar den 9 oktober fram ett kort vapenstillestånd med danske befälhavaren. 

Stilleståndet förlängs sedan under medverkan bland andra av det preussiska sändebudet greve Adrian Heinrich von Borcke i omgångar till i maj nästa år.

Slutet
Ställd inför denna övertalning, hot från både England och Preussen att anfalla danska Holstein och ett allt starkare försvarsverk i Göteborg avtågar de danska trupperna den 12 november mot Norge och Sverige har segrat.  Det var också bekvämt för Sverige att striderna slutade så tidigt eftersom det betydligt mer aktiva kriget mot Ryssland pågick samtidigt. Den anfallande dansk-norska hären förlorade bara åtta man genom stridshandlingar. Först den 9 juli 1789 ger danskarna formellt upp inför den samlade övermakten (England, Preussen och Sverige) och avger en neutralitetsdeklaration eftersom ett egentligt fredsfördrag inte krävs.

Senare tiders benämning på detta krig - Teaterkriget - relaterar till att det i praktiken blev mer ett skådespel än stora bataljer.