Gustav III:s minne av Lars Grandell - Ett tidigare oregistrerat exemplar - Det enda noterade i privat ägo - RRR
Bronserat tenn, 32.9g, 44mm, SKM 145c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 101, kvalitet 1+/01++
Medaljens sällsynthet
Medaljens extrema sällsynthet understryks av den inventering jag utförde inför verket Sveriges kungliga medaljer. Trots en genomgång av samtliga större auktioner från 1800-talets slut och framåt, har jag inte noterat ett enda försålt exemplar av denna medalj i utförandet bronserat tenn.
Åtsida
Motivet domineras av Konung Gustav III:s profilbild, vänd åt höger. Kungen framställs med långt, fritt utsläppt hår (peruk) som faller i mjuka vågor ner över nacken och axlarna – en frisyr som kontrasterar mot den strama piskperuk som ofta kännetecknade hans tidigare porträtt. Stilen är idealiserad och heroisk, tydligt inspirerad av antika romerska kejsarporträtt. Detta är inte den döende monarken på Operan, utan en "Divus" – en gudomliggjord härskare. Lars Grandels gravyr är här av högsta klass; reliefen är djup och plastisk, vilket ger ansiktet karaktär och liv. Det bronserade tennet förstärker den skulpturala känslan och ger medaljen en varm, monumental tyngd. Omskrift: "DIVO • GVSTAVO • REGI • SVECIAE ".• Svensk översättning: Åt den gudomlige Gustav, Sveriges Konung.
Frånsida
I fältets övre del strålar en femuddig stjärna (polstjärnan, en symbol för odödlighet/gudomlighet) med kraftiga strålknippen. Under stjärnan följer en inskrift på tre rader som hyllar kungens dygder och öde. Inskrift: "I • CAESARI • VIRTVTIB • ET • FA TO • SIMILIS •", Svensk översättning: Lik Julius Caesar i dygder och öde.
Lik Caesar i dygder och öde” – Ett monument över tjusarkungens fall
När skotten föll på Operamaskeraden den 16 mars 1792 släcktes inte bara ett liv; en hel epok gick i graven. Gustav III, den upplyste despoten som älskade teatern lika mycket som makten, dog tretton dagar senare av sina skador. Men för eftervärlden – och för de konstnärer han gynnat – levde han vidare, inte som en dödlig människa, utan som en myt. Denna medalj, skapad av den skicklige men egensinnige Lars Grandel, är ett av de starkaste uttrycken för denna personkult.
Roms skugga över Stockholm
Lars Grandel var en man formad av den gustavianska kulturens höjdpunkt. Han tillbringade många år i Rom som stipendiat, djupt försjunken i antikens konst. Det var där, bland ruinerna och de klassiska mästerverken, som han fann det formspråk som skulle prägla hans medaljkonst. När han återvände till ett Sverige i chock efter kungamordet, bar han med sig idealet om den romerske kejsaren.
På medaljens åtsida ser vi resultatet. Gustav III är här avbildad som en "Divus" – en gudomliggjord härskare. Det utsläppta håret ("chevelure léonine") var ett medvetet grepp för att likna Alexander den store eller en romersk imperator. Det var en bild kungen själv älskade; redan 1784, under sitt besök i Rom, hade han låtit Grandel börja arbeta på den berömda revolutionsmedaljen med liknande drag. Grandel var visserligen beroende av förlagor från Sergel och Masreliez, men i gravyrstiftet fanns en egen kraft. Han lyckades överföra marmorns kyla till metallens värme.
Caesars öde
Det är dock på frånsidan som medaljen blir brännande politisk. En ensam stjärna lyser över texten: I. Caesari Virtutib. et Fato Similis – "Lik Julius Caesar i dygder och öde". Parallellen var vågad men träffande. Liksom Caesar hade Gustav III krossat republiken (frihetstidens partivälde) och infört envälde. Liksom Caesar var han en reformator och kulturmecenat. Och liksom Caesar mördades han av sammansvurna adelsmän som hävdade att de försvarade friheten mot en tyrann. Att Grandel, som själv hade radikala och "republikanska" sympatier och till och med fängslats i Rom för samröre med jakobiner, graverade denna hyllning är en av historiens ironier. Kanske såg han i Gustav III inte bara despoten, utan den store konstnären på tronen – en roll som stod över partipolitiken.
En konstnärs kamp
Medaljen är utförd i bronserat tenn, ett material som ofta användes för provpräglingar eller samlarutgåvor. Det ger reliefen en mjukare, nästan vaxliknande karaktär som passar Grandels stil. Han var en konstnär som hade "svårt att få någonting ur händerna", en perfektionist som ständigt sköt upp leveranser. Men när han väl levererade, som här, överträffade han sina samtida. Porträttet har en pregnans och en linjeskönhet som hans efterträdare sällan nådde.
Denna medalj är mer än en minnessak. Det är ett bokslut över den gustavianska tiden. Den förenar tragedin på Operan med antikens heroiska ideal. Stjärnan på baksidan lyser över en kung som ville vara både Caesar och Apollo, och som slutade sitt liv i ett drama som var värdigt vilken romersk tragedi som helst. I Grandels tennrelief har han fått den evighet han eftersträvade – fryst i ögonblicket mellan liv och legend.