Gustav VI Adolf - Förtjänstmedalj utdelad av Skytteförbundens Överstyrelse - tilldelad B. Å. L. FORSBERG 1964 - av Gösta Carell

Gustav VI Adolf - Förtjänstmedalj utdelad av Skytteförbundens Överstyrelse - tilldelad B. Å. L. FORSBERG 1964 - av Gösta Carell
Silver, 24.83g, 36mm, kvalitet 1+. Ringen i kronan saknas, avsedd att bäras.


Åtsida
Konungens vänstervända porträtt. I halsavskärningen konstnärens namn: "G.I.CARELL". I omskriften: "GUSTAF VI ADOLF SVERIGES KONUNG"


Frånsida
En uniformerad skytt i full figur, stående med gevär i vänster hand och med en stor svensk fana i höger hand. Till vänster om fanan en stor tall och i bakgrunden granlandskap. I omskriften: "SKYTTEFÖRBUNDETS ÖVERSTYRELSE". Mottagarens namn och anledning till utmärkelsen instansat i fältet med versaler:
"TILL
B. Å. L. FORSBERG
FÖR FÖRTJÄNSTER
OM DET FRIVILLIGA
SKYTTEVÄSENDET
1964"

Stämplar i botten:
S & Co (Sporrong & Co, tillverkare av medaljen), St. Erik, Svensk kattfot-stämpel (silverstämpel). Ytterligare en kontrollstämpel med årsbokstav N9 (1963). Vilket antyder att medaljerna beställdes i så kallade bacher från Sporrong och därefter utdelades och försågs med årtalet för utdelandet.


Bakgrund till medaljen från Skytteförbundens Överstyrelse (1964)
Det frivilliga skytteväsendet i Sverige har sina rötter i den skarpskytterörelse som växte fram 1860. Rörelsen inspirerades ursprungligen av Schweiz, men nådde Sverige via Storbritannien. Initiativtagare var flera av tidens mest inflytelserika publicister – Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund i Göteborg, samt August Blanche och Lars Johan Hierta i Stockholm. Dessa män kämpade för demokratiska reformer som allmän rösträtt, folkhögskolor och en ny riksdagsordning, och de såg i skarpskytterörelsen ett medel att stärka både nationens försvar och medborgarnas frihet.

Bakgrunden var en oro över Sveriges svaga försvar och bristande försvarsvilja. Skarpskytterna förespråkade allmän värnplikt och frivillig folkbeväpning, i kontrast till den indelta yrkesarmén. Den första kåren bildades i Stockholm 1860, och kort därefter följde Göteborg. Snart hade landet ett nätverk av skarpskytteföreningar, spridda över både städer och landsbygd. Rörelsen fick snabbt karaktären av en folkrörelse: alla samhällsklasser deltog, skjutbanor anlades med myndigheternas stöd, och verksamheten präglades av en kombination av fosterlandskänsla och demokratiska ideal.

För August Blanche – ofta kallad ”skarpskytterörelsens fader” – representerade kåren mer än bara försvar. Han såg den som ett uttryck för jämlikhet, där män från olika samhällsskikt ställde sig sida vid sida och bedömdes utifrån duglighet snarare än social ställning. Rörelsen sågs därför både som ett led i landets försvar och som en demokratisk skola i medborgerlig anda.

Inledningsvis möttes skarpskytterna av skepsis, särskilt från konservativa kretsar som fruktade att beväpnade medborgartrupper kunde bli samhällsfarliga. Men genom en kungörelse den 8 mars 1861 erkände staten rörelsen officiellt, och därefter växte den explosionsartat. Redan 1864 fanns 239 föreningar med över 33 500 medlemmar. Många föreningar hade egna musikkårer och körer, vilket underströk rörelsens folkrörelsekaraktär.

Med tiden avtog entusiasmen för de militära formerna, och efter 1880-talet omvandlades de flesta skarpskytteföreningar till civila skytteföreningar. Dessa organiserades 1903 i Skytteförbundens Överstyrelse (SÖ), som kom att bli centralorganisation för hela det frivilliga skytteväsendet. Under 1900-talet förblev det en stark folkrörelse, nu med en tydligare koppling till idrott och tävlingsskytte, men fortfarande med en nationell och försvarsinriktad prägel.