Halsten Stenkilsson (1067-1070, 1079-1084) – den bortglömde rättens konung
Halsten Stenkilsson (1067-1070, 1079-1084) – den bortglömde rättens konung
Medaljen över Halsten Stenkilsson fångar något av övergångstiden mellan hedendom och kristen kungamakt. På åtsidan syns ett stramt stiliserat ansikte, inramat av trianglar och kantiga linjer – som om motivet huggits ur sten snarare än modellerats i metall. Den kraftiga skäggkammen, det flacka hjälmpannbandet och korset nedtill antyder både den hedniske hövdingens kraft och den nykristne kungens tro. På frånsidan sitter en ensam gestalt med utsträckta armar på en högsätesten, omgiven av ett råd av små figurer. Ovanför står orden “LAND SKALL MED LAG BYGGAS” – en av Sveriges äldsta bevarade rättsmaximer. Medaljen berättar i metall den historia som nästan gått förlorad i tidens dimmor: om kung Halsten, son till Stenkil, som försökte skapa ordning genom lag där svärd och blodshämnd tidigare rått.
Halsten Stenkilsson blev kung av Sverige omkring år 1067, troligen efter fadern kung Stenkils död. Enligt den tyske krönikören Adam av Bremen hade landet då slitits sönder av maktstrider – två tronpretendenter hade dödats innan Halsten valdes till kung. Han var, liksom sin far och bror Inge den äldre, kristen, men hans rike var allt annat än stabilt. Kristendomen hade ännu inte slagit rot, och Adam berättar att biskoparna i Hamburg-Bremen inte ens vågade resa till Sverige, så oroligt var landet. Halsten trädde till makten mitt i denna storm av tro, våld och tradition – ett skede då Sverige ännu inte var ett enat rike utan en samling landskap och hövdingadömen, där den gamla tron levde kvar vid sidan av den nya.
Enligt Adams marginalanteckningar blev Halsten snart störtad, möjligen redan omkring 1070, och ersatt av en utländsk prins – Anund Gårdske – som kom från Gårdarike, det vill säga det ryska området kring Novgorod. Det var en tid då svenska stormän kunde kalla in kungar utifrån för att bryta den inhemska maktbalansen. Men Halsten försvann inte helt ur historien. Enligt påven Gregorius VII:s brev från år 1081 fanns då två kungar i Västergötland med initialerna A och I, som kallades “rege wisigothorum” – Västgötarnas kungar. Det har tolkats som att Halsten (A) och hans bror Inge (I) då regerade tillsammans, åtminstone över Västergötland.
Även Hervararsagan, en isländsk källa från 1200-talet, nämner honom:
”Hallsteinn het son Steinkels konungs, bróðir Inga konungs, er konungr var með Inga konungi, bróður sínum.”
”Kung Stenkil hade, förutom Inge, en son Hallstein, som regerade tillsammans med sin broder.”
Av dessa fragment kan man ana en period av delat styre, där kungamakten ännu inte var central utan vilade på lokalt stöd och släktskap. Enligt den västgötska lagens kungalängd beskrivs Halsten som vänlig, gladlynt och rättvis: när människor lade fram sina mål för honom, dömde han rättvist, och därför sörjde landet honom djupt när han dog. Det är samma ethos som medaljens frånsida fångar – kungens roll som lagens väktare, inte som härskare med våld utan som domare och försonare.
Det var under Halstens och Inges tid som den kristna kyrkans organisation började ta form i Sverige. De första kyrkorna i Västergötland och Östergötland restes, och kontakter med den tyska ärkestolen i Hamburg-Bremen försökte återupptas. Men den hedniska reaktionen var ännu stark; i Mälardalen och Uppland fortsatte blot och gamla kulter, och den kristne kungen hade begränsad makt i dessa trakter. Möjligen regerade Halsten huvudsakligen över Västergötland, där kristendomen fått fäste tidigare än i öst.
Efter Halstens död – vars årtal är okänt men troligen omkring 1084 – fortsatte hans ätt att dominera den svenska tronen. Hans söner Filip och Inge den yngre blev senare kungar tillsammans, vilket visar att den delade kungamakten under Halsten och Inge den äldre etablerat en tradition som levde kvar långt in i 1100-talet.
Medaljen återberättar denna tid i symbolisk form. På åtsidan ser vi den kristne kungen som en stiliserad urbild av den nya ordningen – en kung som bär kors, men vars drag ännu är huggna i hedendomens formspråk. På frånsidan, där orden “Land skall med lag byggas” slingrar sig över bilden, sitter han på tingets sten, omgiven av folkets röster. Här föds det svenska rättsmedvetandet, där kung och folk förenas i en gemensam grundsats: att makten inte står över lagen, utan bygger på den.
Halsten Stenkilsson har i eftervärlden hamnat i skuggan av både sin far Stenkil och sin bror Inge, men genom de få källor som finns framträder bilden av en övergångsfigur – en fredlig och rättvis härskare i en tid av våldsam förändring. Hans rike var kanske litet och kortlivat, men hans ideal skulle överleva i generationer. När Sverige flera hundra år senare fick sina första landskapslagar, var devisen från medaljens baksida fortfarande ledstjärna:
”Land skall med lag byggas.”
Silver, 49.2g, 40mm, 925/1000, 522/1000, utgiven av Sporrong 1976, kvalitet 01/0
Medaljen över Halsten Stenkilsson fångar något av övergångstiden mellan hedendom och kristen kungamakt. På åtsidan syns ett stramt stiliserat ansikte, inramat av trianglar och kantiga linjer – som om motivet huggits ur sten snarare än modellerats i metall. Den kraftiga skäggkammen, det flacka hjälmpannbandet och korset nedtill antyder både den hedniske hövdingens kraft och den nykristne kungens tro. På frånsidan sitter en ensam gestalt med utsträckta armar på en högsätesten, omgiven av ett råd av små figurer. Ovanför står orden “LAND SKALL MED LAG BYGGAS” – en av Sveriges äldsta bevarade rättsmaximer. Medaljen berättar i metall den historia som nästan gått förlorad i tidens dimmor: om kung Halsten, son till Stenkil, som försökte skapa ordning genom lag där svärd och blodshämnd tidigare rått.
Halsten Stenkilsson blev kung av Sverige omkring år 1067, troligen efter fadern kung Stenkils död. Enligt den tyske krönikören Adam av Bremen hade landet då slitits sönder av maktstrider – två tronpretendenter hade dödats innan Halsten valdes till kung. Han var, liksom sin far och bror Inge den äldre, kristen, men hans rike var allt annat än stabilt. Kristendomen hade ännu inte slagit rot, och Adam berättar att biskoparna i Hamburg-Bremen inte ens vågade resa till Sverige, så oroligt var landet. Halsten trädde till makten mitt i denna storm av tro, våld och tradition – ett skede då Sverige ännu inte var ett enat rike utan en samling landskap och hövdingadömen, där den gamla tron levde kvar vid sidan av den nya.
Enligt Adams marginalanteckningar blev Halsten snart störtad, möjligen redan omkring 1070, och ersatt av en utländsk prins – Anund Gårdske – som kom från Gårdarike, det vill säga det ryska området kring Novgorod. Det var en tid då svenska stormän kunde kalla in kungar utifrån för att bryta den inhemska maktbalansen. Men Halsten försvann inte helt ur historien. Enligt påven Gregorius VII:s brev från år 1081 fanns då två kungar i Västergötland med initialerna A och I, som kallades “rege wisigothorum” – Västgötarnas kungar. Det har tolkats som att Halsten (A) och hans bror Inge (I) då regerade tillsammans, åtminstone över Västergötland.
Även Hervararsagan, en isländsk källa från 1200-talet, nämner honom:
”Hallsteinn het son Steinkels konungs, bróðir Inga konungs, er konungr var með Inga konungi, bróður sínum.”
”Kung Stenkil hade, förutom Inge, en son Hallstein, som regerade tillsammans med sin broder.”
Av dessa fragment kan man ana en period av delat styre, där kungamakten ännu inte var central utan vilade på lokalt stöd och släktskap. Enligt den västgötska lagens kungalängd beskrivs Halsten som vänlig, gladlynt och rättvis: när människor lade fram sina mål för honom, dömde han rättvist, och därför sörjde landet honom djupt när han dog. Det är samma ethos som medaljens frånsida fångar – kungens roll som lagens väktare, inte som härskare med våld utan som domare och försonare.
Det var under Halstens och Inges tid som den kristna kyrkans organisation började ta form i Sverige. De första kyrkorna i Västergötland och Östergötland restes, och kontakter med den tyska ärkestolen i Hamburg-Bremen försökte återupptas. Men den hedniska reaktionen var ännu stark; i Mälardalen och Uppland fortsatte blot och gamla kulter, och den kristne kungen hade begränsad makt i dessa trakter. Möjligen regerade Halsten huvudsakligen över Västergötland, där kristendomen fått fäste tidigare än i öst.
Efter Halstens död – vars årtal är okänt men troligen omkring 1084 – fortsatte hans ätt att dominera den svenska tronen. Hans söner Filip och Inge den yngre blev senare kungar tillsammans, vilket visar att den delade kungamakten under Halsten och Inge den äldre etablerat en tradition som levde kvar långt in i 1100-talet.
Medaljen återberättar denna tid i symbolisk form. På åtsidan ser vi den kristne kungen som en stiliserad urbild av den nya ordningen – en kung som bär kors, men vars drag ännu är huggna i hedendomens formspråk. På frånsidan, där orden “Land skall med lag byggas” slingrar sig över bilden, sitter han på tingets sten, omgiven av folkets röster. Här föds det svenska rättsmedvetandet, där kung och folk förenas i en gemensam grundsats: att makten inte står över lagen, utan bygger på den.
Halsten Stenkilsson har i eftervärlden hamnat i skuggan av både sin far Stenkil och sin bror Inge, men genom de få källor som finns framträder bilden av en övergångsfigur – en fredlig och rättvis härskare i en tid av våldsam förändring. Hans rike var kanske litet och kortlivat, men hans ideal skulle överleva i generationer. När Sverige flera hundra år senare fick sina första landskapslagar, var devisen från medaljens baksida fortfarande ledstjärna:
”Land skall med lag byggas.”