Hans Hildebrand (1842-1913) – Silverplakett ill 70-årsdagen 4 april 1912 av Erik Lindberg - Mycket sällsynt endast 20 exemplar tillverkade
Hans Hildebrand (1842-1913) – Silverplakett ill 70-årsdagen 4 april 1912
Silverplakett, 80,11 g, 45x65 mm. Slät rand. Kvalitet 1+, putsad. Graverad av Erik Lindberg. Referenser: Ulla Ehrensvärd 109, Numismatiska Meddelanden XVII (Hyckert) II:288:1. Utgiven till Hans Hildebrands 70-årsdag den 5 april 1912 genom subskription initierad av Vitterhetsakademien.
Åtsida
På den ensidiga plakettens framsida avbildas riksantikvarien Hans Hildebrands vänstervända bröstbild i en hög och uttrycksfull relief. Porträttet framhäver hans karakteristiska, kraftiga anletsdrag och stora skägg. Längs den övre kanten står namnet "Hans Hildebrand" formgivet i en ålderdomlig texturastil hämtad från omkring år 1300. Detta var ett medvetet konstnärligt val av gravören Erik Lindberg, som studerade gamla skrifter för att ge inskriptionen ett tidsenligt drag som knöt an till jubilarens livslånga medeltidsforskning. I nedre kanten, skriven i samma gotiska stil, återfinns dedikationen: "På sjuttioårsdagen d 5 Apr 1912 / Af vänner". Plaketten är avslutningsvis signerad i det högra fältet, placerat vertikalt längs kanten, med gravörens namn "E. LINDBERG".
Typologins födelse och vetenskapens framväxt
Hans Hildebrand (1842–1913) föddes rakt in i forn- och myntforskningens absoluta mittpunkt. Uppkallad efter faderns vän och beskyddare Hans Järta, fick han redan som liten följa med sin far, riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, till fornsaksmuseet. Som fadern själv uttryckte det, blev den unge Hans snabbt "nedmyllad mellan pergamentsbrev och slantar". Efter att ha blivit student i Uppsala 1860, där han med sprudlande vitalitet hängav sig åt språk och medeltidshistoria, disputerade han våren 1866 med avhandlingen Svenska folket under hednatiden. Verket fick en enorm metodisk betydelse för såväl arkeologin som numismatiken genom att Hildebrand konsekvent framhöll fornfynden som primärkällor för verklig historisk kunskap, istället för att reservationslöst förlita sig på äldre sagor.
Det var ur denna djuplodande källkritik som Hildebrand under 1870-talet lanserade och namngav begreppet typologi – läran om formernas utbildning ur varandra inom samma fornsaksgrupp. Efter en omfattande europeisk studieresa 1870–1871, där han knöt ovärderliga kontakter med kontinentens ledande forskare i Wien, Rom och Florens, uppmärksammades han av Gustaf Retzius på Charles Darwins utvecklingslära. Denna biologiska evolutionsteori applicerade Hildebrand på arkeologiska artefakter, såsom spännen, vilket revolutionerade förståelsen för hur mänsklig materiell kultur utvecklades. Samtidigt argumenterade han med skärpa emot föreställningen att alla tekniskt fulländade fornsaker måste vara importerade; i stället lyfte han fram den inhemska nordiska hantverksskickligheten. Han var också den som vetenskapligt framgångsrikt delade in den förromerska järnåldern i den äldre Hallstattkulturen och den yngre La Tène-kulturen, begrepp som vann snabbt burskap i Europa.
En vitskäggig Zeus till fornvårdens försvar
När fadern avgick i december 1879 utnämndes Hans Hildebrand till riksantikvarie. Då hans namnkunniga kollegor Oscar Montelius och Hjalmar Stolpe önskade inrikta sig uteslutande på förhistorien, tog Hildebrand sig an den svenska medeltiden. Han förvandlade Statens historiska museums medeltidsavdelning från en marginell samling, som ursprungligen saknade plats för större föremål, till att inta en absolut rangplats i Europa. Med brinnande passion förde han en oavlåtlig kamp mot vandalism, oförstånd och klåfingriga kyrkorestaureringar i landsorten. Samtiden beskrev levande hur den orädde riksantikvarien ryckte ut som "en vitskäggig, viggslungande Zeus" och stoppade lättfärdiga hemmarestaureringar med telegrafiska inställningsorder.
Hans vetenskapliga författarskap antog ett häpnadsväckande omfång. Huvudverket Sveriges medeltid, som utgavs i häften från 1880 och kom att växa till 3 125 sidor, var ett monumentalt pionjärarbete inom kulturhistorien där allmogen och städerna fick ta lika stor plats som kungar och krig. Hildebrand var därtill den siste riksantikvarien som ensam behärskade både det fysiska föremålsmaterialet och de historiska urkunderna. Hans kunskaper sträckte sig långt in i numismatiken, faderns gamla älsklingsämne; han fungerade som chef för Riksbankens myntkabinett, författade banbrytande översikter över medeltidsmynten och deltog djupt i den internationella diskussionen kring solidus-importen till Sverige.
Slutet på en epok och försoningens plakett
Den osannolika arbetsbördan och den enorma intressevidden – som sträckte sig från tjugo års ordförandeskap i Svenska turistföreningen till ledarskapet i det kvinnosakskämpande Fredrika Bremer-förbundet – fick dock sina konsekvenser. Splittringen och Hildebrands totala brist på affärssinne förde honom in i oklara borgensåtaganden och djup skuldsättning. Relationen med kollegan Oscar Montelius blev olycklig; Montelius förmåga att koncentrera sig strikt på arkeologin gjorde att hans vetenskapliga stjärna steg, medan Hildebrands position ifrågasattes. Tröttkörd, överhopad med oavslutade uppdrag och ansatt av intriger, tvingades Hildebrand hösten 1907 att avgå som riksantikvarie vid 65 års ålder. För honom innebar det dock en lättnad att åter ostört få ägna sig åt sitt skrivande och författa biografier inom Svenska Akademien.
Inför Hildebrands 70-årsdag 1912 agerade paradoxalt nog Montelius som en av initiativtagarna till denna magnifika silverplakett. Den beställdes genom Vitterhetsakademien, och silverupplagan begränsades strikt till 20 exemplar som såldes till subskribenter för 25 kronor stycket. Gravören Erik Lindberg skapade porträttet efter levande modell då Hildebrand satt för honom i ateljén i början av året. Lindberg noterade i sin dagbok att sessionerna tillhörde "de roligaste arbeten jag på länge haft". På själva högtidsdagen den 5 april 1912 fick jubilaren inte bara motta det unika guldexemplaret av plaketten, utan överraskades också av att dottern och mågen, Hedvig och Axel Carlander, hade löst in och betalat av hela hans skuldberg på närmare 45 000 kronor. Plaketten fångar för evigt denna resliga och bredaxlade profil – en uppmärksammad humanist vars väldiga bildning och vänliga humor kom att lägga hela den fasta grundstenen för Sveriges medeltida historieskrivning.
Silverplakett, 80,11 g, 45x65 mm. Slät rand. Kvalitet 1+, putsad. Graverad av Erik Lindberg. Referenser: Ulla Ehrensvärd 109, Numismatiska Meddelanden XVII (Hyckert) II:288:1. Utgiven till Hans Hildebrands 70-årsdag den 5 april 1912 genom subskription initierad av Vitterhetsakademien.
Åtsida
På den ensidiga plakettens framsida avbildas riksantikvarien Hans Hildebrands vänstervända bröstbild i en hög och uttrycksfull relief. Porträttet framhäver hans karakteristiska, kraftiga anletsdrag och stora skägg. Längs den övre kanten står namnet "Hans Hildebrand" formgivet i en ålderdomlig texturastil hämtad från omkring år 1300. Detta var ett medvetet konstnärligt val av gravören Erik Lindberg, som studerade gamla skrifter för att ge inskriptionen ett tidsenligt drag som knöt an till jubilarens livslånga medeltidsforskning. I nedre kanten, skriven i samma gotiska stil, återfinns dedikationen: "På sjuttioårsdagen d 5 Apr 1912 / Af vänner". Plaketten är avslutningsvis signerad i det högra fältet, placerat vertikalt längs kanten, med gravörens namn "E. LINDBERG".
Typologins födelse och vetenskapens framväxt
Hans Hildebrand (1842–1913) föddes rakt in i forn- och myntforskningens absoluta mittpunkt. Uppkallad efter faderns vän och beskyddare Hans Järta, fick han redan som liten följa med sin far, riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, till fornsaksmuseet. Som fadern själv uttryckte det, blev den unge Hans snabbt "nedmyllad mellan pergamentsbrev och slantar". Efter att ha blivit student i Uppsala 1860, där han med sprudlande vitalitet hängav sig åt språk och medeltidshistoria, disputerade han våren 1866 med avhandlingen Svenska folket under hednatiden. Verket fick en enorm metodisk betydelse för såväl arkeologin som numismatiken genom att Hildebrand konsekvent framhöll fornfynden som primärkällor för verklig historisk kunskap, istället för att reservationslöst förlita sig på äldre sagor.
Det var ur denna djuplodande källkritik som Hildebrand under 1870-talet lanserade och namngav begreppet typologi – läran om formernas utbildning ur varandra inom samma fornsaksgrupp. Efter en omfattande europeisk studieresa 1870–1871, där han knöt ovärderliga kontakter med kontinentens ledande forskare i Wien, Rom och Florens, uppmärksammades han av Gustaf Retzius på Charles Darwins utvecklingslära. Denna biologiska evolutionsteori applicerade Hildebrand på arkeologiska artefakter, såsom spännen, vilket revolutionerade förståelsen för hur mänsklig materiell kultur utvecklades. Samtidigt argumenterade han med skärpa emot föreställningen att alla tekniskt fulländade fornsaker måste vara importerade; i stället lyfte han fram den inhemska nordiska hantverksskickligheten. Han var också den som vetenskapligt framgångsrikt delade in den förromerska järnåldern i den äldre Hallstattkulturen och den yngre La Tène-kulturen, begrepp som vann snabbt burskap i Europa.
En vitskäggig Zeus till fornvårdens försvar
När fadern avgick i december 1879 utnämndes Hans Hildebrand till riksantikvarie. Då hans namnkunniga kollegor Oscar Montelius och Hjalmar Stolpe önskade inrikta sig uteslutande på förhistorien, tog Hildebrand sig an den svenska medeltiden. Han förvandlade Statens historiska museums medeltidsavdelning från en marginell samling, som ursprungligen saknade plats för större föremål, till att inta en absolut rangplats i Europa. Med brinnande passion förde han en oavlåtlig kamp mot vandalism, oförstånd och klåfingriga kyrkorestaureringar i landsorten. Samtiden beskrev levande hur den orädde riksantikvarien ryckte ut som "en vitskäggig, viggslungande Zeus" och stoppade lättfärdiga hemmarestaureringar med telegrafiska inställningsorder.
Hans vetenskapliga författarskap antog ett häpnadsväckande omfång. Huvudverket Sveriges medeltid, som utgavs i häften från 1880 och kom att växa till 3 125 sidor, var ett monumentalt pionjärarbete inom kulturhistorien där allmogen och städerna fick ta lika stor plats som kungar och krig. Hildebrand var därtill den siste riksantikvarien som ensam behärskade både det fysiska föremålsmaterialet och de historiska urkunderna. Hans kunskaper sträckte sig långt in i numismatiken, faderns gamla älsklingsämne; han fungerade som chef för Riksbankens myntkabinett, författade banbrytande översikter över medeltidsmynten och deltog djupt i den internationella diskussionen kring solidus-importen till Sverige.
Slutet på en epok och försoningens plakett
Den osannolika arbetsbördan och den enorma intressevidden – som sträckte sig från tjugo års ordförandeskap i Svenska turistföreningen till ledarskapet i det kvinnosakskämpande Fredrika Bremer-förbundet – fick dock sina konsekvenser. Splittringen och Hildebrands totala brist på affärssinne förde honom in i oklara borgensåtaganden och djup skuldsättning. Relationen med kollegan Oscar Montelius blev olycklig; Montelius förmåga att koncentrera sig strikt på arkeologin gjorde att hans vetenskapliga stjärna steg, medan Hildebrands position ifrågasattes. Tröttkörd, överhopad med oavslutade uppdrag och ansatt av intriger, tvingades Hildebrand hösten 1907 att avgå som riksantikvarie vid 65 års ålder. För honom innebar det dock en lättnad att åter ostört få ägna sig åt sitt skrivande och författa biografier inom Svenska Akademien.
Inför Hildebrands 70-årsdag 1912 agerade paradoxalt nog Montelius som en av initiativtagarna till denna magnifika silverplakett. Den beställdes genom Vitterhetsakademien, och silverupplagan begränsades strikt till 20 exemplar som såldes till subskribenter för 25 kronor stycket. Gravören Erik Lindberg skapade porträttet efter levande modell då Hildebrand satt för honom i ateljén i början av året. Lindberg noterade i sin dagbok att sessionerna tillhörde "de roligaste arbeten jag på länge haft". På själva högtidsdagen den 5 april 1912 fick jubilaren inte bara motta det unika guldexemplaret av plaketten, utan överraskades också av att dottern och mågen, Hedvig och Axel Carlander, hade löst in och betalat av hela hans skuldberg på närmare 45 000 kronor. Plaketten fångar för evigt denna resliga och bredaxlade profil – en uppmärksammad humanist vars väldiga bildning och vänliga humor kom att lägga hela den fasta grundstenen för Sveriges medeltida historieskrivning.